Föräldrars kärlek till sina barn framhålls i alla möjliga och oväntade sammanhang. Föräldrainstinkten som kan få späda kvinnor att brotta ner brandmän som hindrar dem från att rädda sina barn ur ett brinnande hus, som ger styrka nog att lyfta en bil.
När jag var barnlös gjorde det ont att höra om det där. Jag är fortfarande skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste - för det finns en kärlek i världen som är minst lika stark, men den ska jag inte skriva om nu - men jag fattar nu vad det snackas om.
Vi hade brandövning på jobbet häromdagen, mycket illusoriskt iscensatt med rökutveckling i trappuppgången och brandbilar och rökdykare på plats. Efteråt höll räddningsledaren en genomgång och förklarade att anledningen till att vi fått vänta så länge utomhus var att det ingick i övningen att låtsas att ett barn blivit kvar i huset, att en av mina kollegor haft med sig sin dotter till jobbet men inte fått med henne ut när brandlarmet gick.
Jag lyssnade och tänkte på hur det varit om det varit Q. Och fick hjärtklappning och tunnelseende och kände kallsvetten bryta ut. Bokstavligt talat. Av blotta tanken. Lugna Helga som annars inte tappar koncepterna i första taget.
Igår läste jag ut Den som älskar något annat av Karin Fossum. En mycket obehaglig bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Två små pojkar försvinner och hittas döda, två mammor måste leva resten av sina liv utan sina pojkar och dessutom med vetskapen att de var rädda och ensamma när de dog.
Efter att ha läst sista sidan gick jag raka vägen in i sängkammaren och la mig tätt intill Q.
Det är knappt att det hjälper att veta att inget av detta har hänt i verkligheten. Det var inget barn kvar i röken och det var bara en bok.
Före Q var jag trasig och sliten. Nu är jag stark och hel. Men väldigt sårbar.
Att förlora ett barn så måste vara en fruktansvärd kombination av förlust och skuld. Är det inte det där att man också har ANSVARET för en mera försvarslös varelse som gör det särskilt hemskt? Det är ju något hos barn och djur som vädjar till vår omhändertagande instinkt eller tendens eller vad man väljer att kalla de. Du är "skeptisk till att man i så hög grad och så ogenomtänkt framhåller föräldrakärleken som den starkaste". Om det sa min gode vän T väldigt fint ungefär så här: Jag håller inte med om att relationen till M (dottern, då fem år) är den viktigaste i mitt liv. Jag har varit med och satt henne till världen och jag älskar henne väldigt mycket och jag har ansvaret för henne till dess att hon vuxit upp. Men den viktigaste relationen är den till D (dotterns mamma) som är den vuxna människa i världen som jag har valt att leva mitt liv tillsammans med.
SvaraRaderaOch nu tänker jag bidra till fördomarna om hur kvinnor utan barn kan kanalisera sin omvårdnadsinstinkt till onaturliga objekt! Många beskriver hur det, sedan de själva fått barn, blivit näst intill outhärdligt att ta del av beskrivningar om hur barn far illa. Jag tycker, antagligen liksom alla hyfsat psykiskt friska, att det är gruvligt att sådant händer och att höra om det. Men dessutom har jag i takt med att jag lärt mig mera om djur och deras hälsa och välbefinnande också i motsvarande ökande utsträckning berörs av hur djur behandlas illa. Engagemang i det ena behöver naturligtvis inte alls utesluta det andra, fast vissa tror det.
SvaraRaderaJapp, helt sant. Kan inte läsa saker om barn som far illa nuförtiden, det gör fysiskt ont. Maken säger att han har blivit likadan. /Diana
SvaraRadera