Undrar vad som händer..

... om man mikrar ett munspel?

Det fick vi aldrig reda på, eftersom mikron är kopplad till en kabelstege med strömbrytare som oftast är avslagen. Q har inte hittat den ännu. När han gör det får vi hitta på något nytt.

Undrar vad som händer..

... om man mikrar ett munspel?

Det fick vi aldrig reda på, eftersom mikron är kopplad till en kabelstege med strömbrytare som oftast är avslagen. Q har inte hittat den ännu. När han gör det får vi hitta på något nytt.

Q-vaccinet

Egentligen är detta en eländig dag.

Skriknatt.
Q vaken från halv sex.
Gräl med O.
Jag ensam med Q halva dagen.
Regnet häver ner.
Trött så in i märgen, så trött att jag grät imorse.

Fast på ett märkligt sätt blir livet aldrig lika eländigt som förr. Inte när jag har en liten pojke som ständigt visar upp nya färdigheter. Idag: mata dockan och giraffen med plastsked och nappflaska. Ta på sig ett par gamla solglasögon och spegla sig.

(OK, jag erkänner, jag hjälpte honom lite på traven.)

Numera är jag vaccinerad mot den allra värsta ledsenheten och tröttheten. För stunden kan den kännas lika jävlig som förr, men det finns en viktig skillnad: det går över. Snabbt. Och vaccinet heter Q.

Q-vaccinet

Egentligen är detta en eländig dag.

Skriknatt.
Q vaken från halv sex.
Gräl med O.
Jag ensam med Q halva dagen.
Regnet häver ner.
Trött så in i märgen, så trött att jag grät imorse.

Fast på ett märkligt sätt blir livet aldrig lika eländigt som förr. Inte när jag har en liten pojke som ständigt visar upp nya färdigheter. Idag: mata dockan och giraffen med plastsked och nappflaska. Ta på sig ett par gamla solglasögon och spegla sig.

(OK, jag erkänner, jag hjälpte honom lite på traven.)

Numera är jag vaccinerad mot den allra värsta ledsenheten och tröttheten. För stunden kan den kännas lika jävlig som förr, men det finns en viktig skillnad: det går över. Snabbt. Och vaccinet heter Q.

Nattilska?

Sedan ett par veckor tillbaka skriker Q på nätterna. Gudskelov händer inte detta varje natt, men närapå varannan. Han vaknar plötsligt, skrikande och tvärilsk. Han fäktar och slår omkring sig, kastar sig fram och tillbaka. Han verkar inte rädd eller ledsen, utan rosenrasande tvärförbannad.

Det som hjälper är välling, den glupar han i sig och så skriker han lite till när den är slut. Sedan vill han somna på min arm under mitt täcke och ta spjärn med fötterna mot min mage. Försöker jag lirka loss mig vaknar han och skriker igen. Ibland duger det att ligga hos pappa, ibland inte.

Det är en innerlig tur att detta inte händer varje natt, då hade jag varit ett vrak. Nu är jag bara ett vrak på morgonen, och det är ju inget nytt.

Nattskräck har jag hört talas om, att barnet gallskriker och är omöjligt att få kontakt med, men det verkar inte stämma på Q:s beteende. Han är som sagt mera arg än rädd, och han svarar med att nicka när vi frågar om han vill ha välling.

Enligt traditionell barnuppfostran har vi skämt bort honom genom att samsova, och får nu betala priset. Vi borde vänja honom vid egen säng och eget rum så fort som möjligt.

Men jag har ändå en känsla av att han behöver och mår bra av att sova med oss. Att han blir lugnad av att ligga nära mig tyder på att han behöver mer närhet, inte mindre.

Hans utveckling går så fort, hittills har de flesta besvärligheter gett med sig inom några veckor. Jag hoppas att det blir så nu med. Vi orkar kämpa på lite till.

Nattilska?

Sedan ett par veckor tillbaka skriker Q på nätterna. Gudskelov händer inte detta varje natt, men närapå varannan. Han vaknar plötsligt, skrikande och tvärilsk. Han fäktar och slår omkring sig, kastar sig fram och tillbaka. Han verkar inte rädd eller ledsen, utan rosenrasande tvärförbannad.

Det som hjälper är välling, den glupar han i sig och så skriker han lite till när den är slut. Sedan vill han somna på min arm under mitt täcke och ta spjärn med fötterna mot min mage. Försöker jag lirka loss mig vaknar han och skriker igen. Ibland duger det att ligga hos pappa, ibland inte.

Det är en innerlig tur att detta inte händer varje natt, då hade jag varit ett vrak. Nu är jag bara ett vrak på morgonen, och det är ju inget nytt.

Nattskräck har jag hört talas om, att barnet gallskriker och är omöjligt att få kontakt med, men det verkar inte stämma på Q:s beteende. Han är som sagt mera arg än rädd, och han svarar med att nicka när vi frågar om han vill ha välling.

Enligt traditionell barnuppfostran har vi skämt bort honom genom att samsova, och får nu betala priset. Vi borde vänja honom vid egen säng och eget rum så fort som möjligt.

Men jag har ändå en känsla av att han behöver och mår bra av att sova med oss. Att han blir lugnad av att ligga nära mig tyder på att han behöver mer närhet, inte mindre.

Hans utveckling går så fort, hittills har de flesta besvärligheter gett med sig inom några veckor. Jag hoppas att det blir så nu med. Vi orkar kämpa på lite till.

Barnkläder igen

Jag har tidigare ondgjort mig över den rosablå uppdelningen i barnvärlden. Jag försöker revoltera mot den så gott det går genom att vägra inordna mig och Q. Nu är jag inte särskilt förtjust i rosa, så det får betraktas som en ren protest att jag köpte en grisskär body till honom. Den är urvuxen nu, men han har en cerise dito och matchande strumpor istället.

Och så har han röda kläder förstås. Rött är ju en smygfärg i genussammanhang, inte rakt av flickig men ändå långt ifrån maskulin. Jag har gjort den intressanta observationen att röda byxor anses mer feminint än röd tröja/jacka eller mössa. När Q har sina röda byxor är det alltid någon som tar honom för flicka, trots att han är ganska kortklippt. Röda skor är tjejigt det också.

Tyvärr kommer det att bli allt svårare att navigera undan alla konstiga normer. Förra veckan var jag på Åhléns och Kapp-Ahl för att försöka bli av med rabattkuponger. Det var med stor ansträngning jag hittade något som jag tyckte var acceptabelt på Åhléns, på Kapp-Ahl gick det inte alls.

Q har nämligen kommit upp i storlek 86. Då har man tydligen vuxit ifrån en massa saker. Man ska inte ha body längre, utan tröja som glipar i ryggen när man krälar i sandlådan. Man ska inte ha glada, klara färger med barnsliga eller gulliga djurtryck, utan det ska vara murrigt grönt, brunt, grått, blått med Spindelmannen eller racerbilar. Q har inte en susning om vem Spindelmannen är, däremot är han bra på Imse vimse spindel. Han har precis lärt sig att härma bilar och flygplan efter att ha härmat djur i fyra månader. Vad är roligast att ha på tröjan, en elefant eller motorcykel? Lätt elefanten.

Åhléns hade urfina ekokläder som jag gärna hade köpt om de inte stannat vid storlek 80. På Kapp-Ahl lyckades jag hitta en okej kombination av munkjacka och byxor, som jag tänkte köpa tills jag såg trycket: Mini-boys.

Kalla mig dum men jag fattar inte varför man frivilligt halverar sin marknad. Hade det inte varit för texten hade kläderna mycket väl funkat till en flicka. I alla fall i min värld.

Jag får väl fortsätta att ruinera oss på Polarn & Pyret och dyra danska designers. Tur att det är för en god sak.

Barnkläder igen

Jag har tidigare ondgjort mig över den rosablå uppdelningen i barnvärlden. Jag försöker revoltera mot den så gott det går genom att vägra inordna mig och Q. Nu är jag inte särskilt förtjust i rosa, så det får betraktas som en ren protest att jag köpte en grisskär body till honom. Den är urvuxen nu, men han har en cerise dito och matchande strumpor istället.

Och så har han röda kläder förstås. Rött är ju en smygfärg i genussammanhang, inte rakt av flickig men ändå långt ifrån maskulin. Jag har gjort den intressanta observationen att röda byxor anses mer feminint än röd tröja/jacka eller mössa. När Q har sina röda byxor är det alltid någon som tar honom för flicka, trots att han är ganska kortklippt. Röda skor är tjejigt det också.

Tyvärr kommer det att bli allt svårare att navigera undan alla konstiga normer. Förra veckan var jag på Åhléns och Kapp-Ahl för att försöka bli av med rabattkuponger. Det var med stor ansträngning jag hittade något som jag tyckte var acceptabelt på Åhléns, på Kapp-Ahl gick det inte alls.

Q har nämligen kommit upp i storlek 86. Då har man tydligen vuxit ifrån en massa saker. Man ska inte ha body längre, utan tröja som glipar i ryggen när man krälar i sandlådan. Man ska inte ha glada, klara färger med barnsliga eller gulliga djurtryck, utan det ska vara murrigt grönt, brunt, grått, blått med Spindelmannen eller racerbilar. Q har inte en susning om vem Spindelmannen är, däremot är han bra på Imse vimse spindel. Han har precis lärt sig att härma bilar och flygplan efter att ha härmat djur i fyra månader. Vad är roligast att ha på tröjan, en elefant eller motorcykel? Lätt elefanten.

Åhléns hade urfina ekokläder som jag gärna hade köpt om de inte stannat vid storlek 80. På Kapp-Ahl lyckades jag hitta en okej kombination av munkjacka och byxor, som jag tänkte köpa tills jag såg trycket: Mini-boys.

Kalla mig dum men jag fattar inte varför man frivilligt halverar sin marknad. Hade det inte varit för texten hade kläderna mycket väl funkat till en flicka. I alla fall i min värld.

Jag får väl fortsätta att ruinera oss på Polarn & Pyret och dyra danska designers. Tur att det är för en god sak.

Mycket och många

Det är och har varit mycket nu. Mycket och många.

Helgerna viks till sommarstugan, O gräver och jag passar Q. Som jag har skrivit tidigare är Q-livet lite mer komplicerat där ute än hemma i stan. Det ska bli riktigt skönt att stänga den för vintern. Sedan kan vi ägna helgerna åt annat, de helger som är kvar innan det blir jul och januari och jag ska börja jobba (hick!).

Och så är det båtar som ska tas upp för vintern. Och en körkonsert som ska repeteras. Urväxta kläder som ska sorteras och beslutas om (sparas till nästa barn? Blir det ett till barn? Om inte, säljas på Tradera, slängas, sparas till någon lokal barnbytardag - jag menar barnklädesbytardag?)

Laga god och näringsriktig och lättäten mat till Q. Laga god och lagom kalorifattig mat till mig själv. Komma ut och motionera, både för viktens och humörets skull.

Åsså det vanliga städandet, plockandet, tvättandet.

På sistone har O varit borta någon natt i veckan med jobbet, och Q visar allt mer vilja och ilska. Så ja, jag är trött.

Igår kväll satte vi oss ner för att koordinera våra almanackor och jag undrade oroligt hur det ska bli när vi båda jobbar. Knappast lättare.

Slutgnällt, nu ska jag laga havregrynsgröt åt mig själv och min (enligt hans egen åsikt) sorgligt försummade son.

Mycket och många

Det är och har varit mycket nu. Mycket och många.

Helgerna viks till sommarstugan, O gräver och jag passar Q. Som jag har skrivit tidigare är Q-livet lite mer komplicerat där ute än hemma i stan. Det ska bli riktigt skönt att stänga den för vintern. Sedan kan vi ägna helgerna åt annat, de helger som är kvar innan det blir jul och januari och jag ska börja jobba (hick!).

Och så är det båtar som ska tas upp för vintern. Och en körkonsert som ska repeteras. Urväxta kläder som ska sorteras och beslutas om (sparas till nästa barn? Blir det ett till barn? Om inte, säljas på Tradera, slängas, sparas till någon lokal barnbytardag - jag menar barnklädesbytardag?)

Laga god och näringsriktig och lättäten mat till Q. Laga god och lagom kalorifattig mat till mig själv. Komma ut och motionera, både för viktens och humörets skull.

Åsså det vanliga städandet, plockandet, tvättandet.

På sistone har O varit borta någon natt i veckan med jobbet, och Q visar allt mer vilja och ilska. Så ja, jag är trött.

Igår kväll satte vi oss ner för att koordinera våra almanackor och jag undrade oroligt hur det ska bli när vi båda jobbar. Knappast lättare.

Slutgnällt, nu ska jag laga havregrynsgröt åt mig själv och min (enligt hans egen åsikt) sorgligt försummade son.

Nej, inte ännu på ett tag

Sedan Q:s ettårsdag har frågorna börjat komma allt oftare, och nu på höstkanten går det knappt en dag utan att någon undrar.

Är det inte dags för dagis snart?

Nej, det är det inte. Inte än på ett år faktiskt.

Jag störs inte av att folk frågar, det tolkar jag som ett välvilligt intresse. Jag kan också leva med att de förutsätter att det måste vara dagisdags snart eftersom Q är hela ettochetthalvtår. Så ser ju normen ut, och även om jag i mitt stilla sinne kan tycka att det är lite tröttsamt när man utgår från att det är lika för alla, så blir jag inte irriterad.

Det som retar mig är det inte oansenliga antal personer som insinuerar eller säger rakt ut att det borde vara dags för dagis, eftersom Q måste få leka med andra barn. För deras egen telning trivs ju så bra på dagis, inskolningen gick som en dans, och det är så bra att de får lära sig att dela med sig och vänta på sin tur.

Skitsnack, säger jag. Nä, det gör jag förstås inte, det är jag för väluppfostrad för. Men jag tänker det. Jag tror inte att det går att lära en ettochetthalvtåring att vänta på sin tur. Jo, jag tror att man kan få honom att göra det, men inte att förstå varför han gör det, vad vänta på sin tur verkligen betyder. Jag tror heller inte att man kan lära ett så litet barn att dela med sig, eller ta hänsyn, eller "hur skulle du känna det om någon tog din leksak".

Missförstå mig inte. Jag tror absolut inte att dagis är dåligt för barn, tvärtom. (Jag gick själv på dagis från tidig ålder, det färdiga resultatet talar för sig själv.) Jag tror att det är bra både för barn och deras föräldrar att det finns barnomsorg som gör det möjligt för båda föräldrarna att arbeta. Men om man anser att dagis primärt är till för barnens skull och inte för föräldrarnas, då lurar man sig. Dagis (ja, jag vet att det egentligen heter förskola) finns så att föräldrar ska kunna jobba, de finns inte för att fylla ett lek- eller uppfostransbehov hos små barn.

Vi kommer att vara hemma länge med Q, vilket delvis beror på att vi inte tillbringade hans första åtta månader tillsammans. Vi gör som vi tycker är bäst, jag utgår från att andra gör det också.

Undrar om driften att ifrågasätta andras val har att göra med hur trygg man känner sig med sitt eget.

Nej, inte ännu på ett tag

Sedan Q:s ettårsdag har frågorna börjat komma allt oftare, och nu på höstkanten går det knappt en dag utan att någon undrar.

Är det inte dags för dagis snart?

Nej, det är det inte. Inte än på ett år faktiskt.

Jag störs inte av att folk frågar, det tolkar jag som ett välvilligt intresse. Jag kan också leva med att de förutsätter att det måste vara dagisdags snart eftersom Q är hela ettochetthalvtår. Så ser ju normen ut, och även om jag i mitt stilla sinne kan tycka att det är lite tröttsamt när man utgår från att det är lika för alla, så blir jag inte irriterad.

Det som retar mig är det inte oansenliga antal personer som insinuerar eller säger rakt ut att det borde vara dags för dagis, eftersom Q måste få leka med andra barn. För deras egen telning trivs ju så bra på dagis, inskolningen gick som en dans, och det är så bra att de får lära sig att dela med sig och vänta på sin tur.

Skitsnack, säger jag. Nä, det gör jag förstås inte, det är jag för väluppfostrad för. Men jag tänker det. Jag tror inte att det går att lära en ettochetthalvtåring att vänta på sin tur. Jo, jag tror att man kan få honom att göra det, men inte att förstå varför han gör det, vad vänta på sin tur verkligen betyder. Jag tror heller inte att man kan lära ett så litet barn att dela med sig, eller ta hänsyn, eller "hur skulle du känna det om någon tog din leksak".

Missförstå mig inte. Jag tror absolut inte att dagis är dåligt för barn, tvärtom. (Jag gick själv på dagis från tidig ålder, det färdiga resultatet talar för sig själv.) Jag tror att det är bra både för barn och deras föräldrar att det finns barnomsorg som gör det möjligt för båda föräldrarna att arbeta. Men om man anser att dagis primärt är till för barnens skull och inte för föräldrarnas, då lurar man sig. Dagis (ja, jag vet att det egentligen heter förskola) finns så att föräldrar ska kunna jobba, de finns inte för att fylla ett lek- eller uppfostransbehov hos små barn.

Vi kommer att vara hemma länge med Q, vilket delvis beror på att vi inte tillbringade hans första åtta månader tillsammans. Vi gör som vi tycker är bäst, jag utgår från att andra gör det också.

Undrar om driften att ifrågasätta andras val har att göra med hur trygg man känner sig med sitt eget.

Surprise party och begynnande vardag

Min bloggtystnad kommer sig av att jag först haft en del att göra och sedan varit trött. Nu kan jag berätta varför.

I lördags gick ett länge sedan planerat evenemang av stapeln, ett överraskningskalas för O som fyllt 40. Arrangemanget har upptagit en ganska stor del av mina tankar men jag har inte kunnat skriva av mig - vådan av att ens man läser ens blogg.

Egentligen var det inte så stressigt utom de sista två dagarna. I fredags utspelade sig farsartade scener. Jag kallade hit mamma (som i hemlighet rest från Göteborg för att gå på festen och bodde hos en väninna) för att passa Q medan jag åkte till systemet. Panik utbröt när O ringde på mobilen och talade om att han var på väg hem. Nog för att han inte är misstänksam av sig men han hade nog börjat undra vad som var på färde om han kommit hem och hittat svärmor i vardagsrummet, eller för den delen prinsesstårtorna i bakluckan.

Men allt klaffade - sprit, tårtor och svärmor smugglades undan, O trodde på villospåret att vi skulle på middag hos kompisar, så han var helt oförberedd när det ringde på dörren och en delegation långväga gäster stod utanför och skrek hurra. Jag plockade fram finkostymen och nystruken skjorta ur garderoben, och så knallade vi iväg till festlokalen där ytterligare tjugofem personer väntade. Jag har aldrig sett O så häpen.

Det var en mycket lyckad fest, men frågan är om inte Q hade allra roligast. Han spatserade omkring i sin svarta plyschoverall med röda stjärnor på och var på strålande humör. Vart han vände sig stod där någon med öppen famn, beredd att skoja och leka eller erbjuda mat eller tårta. Kan man ha det bättre? Klockan tio slocknade han i vagnen och sov sig genom resten av festen.

Festade gjorde vi till två och pratade sedan till fyra, det var så mycket som måste avhandlas. Maten, talen, allt hemlighetsmakeri, vilka som kom på festen, vilka som inte kom*.

När Q vaknade på söndag morgon hade han både farmor och mormor hos sig vilket var tur eftersom mamma och pappa var väldigt trötta. Huga huga. Låt oss säga att jag mådde som jag förtjänade. Men det var det värt.

Och nu är det vardag igen. September med cykelturer, barnvagnspromenader till biblioteket, öppna förskolan och 4H-gården. Skönt.

*Kan någon förklara för mig vad som är otydligt med denna formulering: "Välkommen på fest! Svara senast den 26 augusti om du kan komma eller inte." Hela femton personer missade innebörden totalt, de hörde överhuvudtaget inte av sig. En ringde två dagar före festen för att meddela att han inte tänkte komma. Nonchalant, drulligt eller bara korkat?

Nåja. Alla som var viktiga var där, och det är viktigast.

Surprise party och begynnande vardag

Min bloggtystnad kommer sig av att jag först haft en del att göra och sedan varit trött. Nu kan jag berätta varför.

I lördags gick ett länge sedan planerat evenemang av stapeln, ett överraskningskalas för O som fyllt 40. Arrangemanget har upptagit en ganska stor del av mina tankar men jag har inte kunnat skriva av mig - vådan av att ens man läser ens blogg.

Egentligen var det inte så stressigt utom de sista två dagarna. I fredags utspelade sig farsartade scener. Jag kallade hit mamma (som i hemlighet rest från Göteborg för att gå på festen och bodde hos en väninna) för att passa Q medan jag åkte till systemet. Panik utbröt när O ringde på mobilen och talade om att han var på väg hem. Nog för att han inte är misstänksam av sig men han hade nog börjat undra vad som var på färde om han kommit hem och hittat svärmor i vardagsrummet, eller för den delen prinsesstårtorna i bakluckan.

Men allt klaffade - sprit, tårtor och svärmor smugglades undan, O trodde på villospåret att vi skulle på middag hos kompisar, så han var helt oförberedd när det ringde på dörren och en delegation långväga gäster stod utanför och skrek hurra. Jag plockade fram finkostymen och nystruken skjorta ur garderoben, och så knallade vi iväg till festlokalen där ytterligare tjugofem personer väntade. Jag har aldrig sett O så häpen.

Det var en mycket lyckad fest, men frågan är om inte Q hade allra roligast. Han spatserade omkring i sin svarta plyschoverall med röda stjärnor på och var på strålande humör. Vart han vände sig stod där någon med öppen famn, beredd att skoja och leka eller erbjuda mat eller tårta. Kan man ha det bättre? Klockan tio slocknade han i vagnen och sov sig genom resten av festen.

Festade gjorde vi till två och pratade sedan till fyra, det var så mycket som måste avhandlas. Maten, talen, allt hemlighetsmakeri, vilka som kom på festen, vilka som inte kom*.

När Q vaknade på söndag morgon hade han både farmor och mormor hos sig vilket var tur eftersom mamma och pappa var väldigt trötta. Huga huga. Låt oss säga att jag mådde som jag förtjänade. Men det var det värt.

Och nu är det vardag igen. September med cykelturer, barnvagnspromenader till biblioteket, öppna förskolan och 4H-gården. Skönt.

*Kan någon förklara för mig vad som är otydligt med denna formulering: "Välkommen på fest! Svara senast den 26 augusti om du kan komma eller inte." Hela femton personer missade innebörden totalt, de hörde överhuvudtaget inte av sig. En ringde två dagar före festen för att meddela att han inte tänkte komma. Nonchalant, drulligt eller bara korkat?

Nåja. Alla som var viktiga var där, och det är viktigast.

Bokmalen Q

Jag är så lycklig för att Q tycker om böcker! Fick jag välja någon enda egenskap eller förmåga eller vad man nu ska kalla det, att föra vidare till mina barn så är det lusten att läsa. Det är också en sak O och jag har gemensamt, fast vi mycket sällan läser samma böcker, våra smaker är väsensskilda.

Q har lärt sig att i det som ska bli hans rum finns det en bokhylla där han själv kan dra fram böcker och sätta sig att "läsa". På bilden syns boken om Pelle Kanin, en mycket uppskattad present från morfar.

Och så här ser vardagsrummet ut efter en vanlig dag med Q.

Bokmalen Q

Jag är så lycklig för att Q tycker om böcker! Fick jag välja någon enda egenskap eller förmåga eller vad man nu ska kalla det, att föra vidare till mina barn så är det lusten att läsa. Det är också en sak O och jag har gemensamt, fast vi mycket sällan läser samma böcker, våra smaker är väsensskilda.

Q har lärt sig att i det som ska bli hans rum finns det en bokhylla där han själv kan dra fram böcker och sätta sig att "läsa". På bilden syns boken om Pelle Kanin, en mycket uppskattad present från morfar.

Och så här ser vardagsrummet ut efter en vanlig dag med Q.

Hade glömt

.. över den förkylningsfria sommaren hur satans jobbigt det är när Q är snorig och olycklig och jag själv har ont i halsen och ingen av oss får sova tillräckligt mycket.

Förkylning, försvinn!

Hade glömt

.. över den förkylningsfria sommaren hur satans jobbigt det är när Q är snorig och olycklig och jag själv har ont i halsen och ingen av oss får sova tillräckligt mycket.

Förkylning, försvinn!

Ett boktips till

Jag lånade ett gäng sångböcker på biblioteket idag. Behöver uppdatera mig på fingerramsor, kråksånger och dylikt. Vi har första boken i Min skattkammare-serien, den funkade bra som tåglektyr när vi åkte till Norrland i förra veckan. Men fånigt nog innehåller den inga noter, bara texter till en massa kul visor.

Jag hittade en ny favorit, som jag nog ska önska till julklapp åt Q: Lilla kotten sjunger. Ingen märkvärdig samling sånger men väldigt söta bilder, och bäst av allt: flickan som leker med igelkottar och smågrisar ser väldigt asiatisk ut. Ingen förklaring ges någonstans i texten, och det tycker jag är bra. Vissa av oss är födda i Seoul, andra i Sollefteå. Vissa har svarta mandelformade ögon, andra har blåa runda. Så självklart och enkelt.

Ett boktips till

Jag lånade ett gäng sångböcker på biblioteket idag. Behöver uppdatera mig på fingerramsor, kråksånger och dylikt. Vi har första boken i Min skattkammare-serien, den funkade bra som tåglektyr när vi åkte till Norrland i förra veckan. Men fånigt nog innehåller den inga noter, bara texter till en massa kul visor.

Jag hittade en ny favorit, som jag nog ska önska till julklapp åt Q: Lilla kotten sjunger. Ingen märkvärdig samling sånger men väldigt söta bilder, och bäst av allt: flickan som leker med igelkottar och smågrisar ser väldigt asiatisk ut. Ingen förklaring ges någonstans i texten, och det tycker jag är bra. Vissa av oss är födda i Seoul, andra i Sollefteå. Vissa har svarta mandelformade ögon, andra har blåa runda. Så självklart och enkelt.

Två böcker som inte alls handlar om mig

Jag förvånas av att jag har tid att läsa så mycket fast jag har en liten Q. Jag fattar inte själv var jag får tiden ifrån. På något sätt lyckas jag snika åt mig lässtunder varje dag. Jo, en konkret sak: jag har nästan helt slutat att titta på TV. Det känns inte som någon större förlust.

Förutom Harry Potter och Hannibal (som inte var så stora besvikelser som jag befarade) har jag nyss haft två stora läsupplevelser, böcker som jag inte alls - tack och lov! - känner igen mig i men som ändå grep mig.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver (trots det maskulint klingande namnet är författaren en kvinna) har jag hört talas om rätt länge. Jag trodde att det skulle vara en halvt verklighetsbaserad psykologhistoria typ Torey Hayden (som jag i och för sig tycker rätt bra om) eller i värsta fall en amerikansksentimental based on a true story, alltså hade jag ganska låga förväntningar. Enligt baksidestexten handlar boken om en kvinna som försöker bygga upp sitt liv efter att hennes sextonårige son dömts för massmord på sina skolkamrater. Boken består av brev som hon skriver till sin man, brev som beskriver hennes syn på sonens uppväxt.

Det visade sig vara en välskriven och skoningslös bok, inte alls kvasipsykologiskt jolmig som jag trott. Huvudpersonen Eva är smärtsamt uppriktig: hon har aldrig kunnat älska sin son. Hennes upplevelse är att han sedan den dag han föddes visat ett raseri och en aversion mot hela världen och inte minst mot sin mamma.

Beskrivningen av Kevin som kroniskt missnöjd, hatisk och omöjlig att knyta an till och bli mamma åt, får det att rista till i mig. Av en sorts inverterad igenkänning. Allt det som Q inte är. Än en gång inser jag hur enormt tacksam jag är över att Q är glad och tillfreds och verkar tycka om livet, sina medmänniskor och sig själv. Anknytningen som alla pratar om och oroar sig för, den skötte Q. Det var han som visade mig hur jag skulle bli mamma till honom. Älskade unge!

Förutom detta svåra tar boken upp frågor som skuld, hämnd och försoning men också den minst lika svåra jämställdheten. Varför är det självklart att Eva ska släppa sin framgångsrika karriär och ta hand om sonen på heltid, när hennes man var den som längtade efter barn och dessutom tjänar mindre än hon? Eva lever nära sonen och ser hur det ständigt sker underliga olyckor i hans närhet, hur människor drar sig undan honom. Maken/pappan är inte lika närvarande men tar alltid Kevins parti och lyckas hitta bortförklaringar och ursäkter. Under hela läsningen tänker jag att en rejäl dos pappaledighet nog kunde ha gjort skillnad för familjen.

Eva är en fascinerande och levande huvudperson med sin uppriktighet, självinsikt och galghumor. Att berätta en så fasansfull historia med all den tyngd som krävs och lyckas vara rolig ibland men aldrig smaklös är något av ett storverk.

Boken förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Jag blir alltid lika glad av att läsa en bästsäljare som faktiskt är bra.

Bitterfittan av Maria Sveland har det också snackats mycket om. Undrar hur mycket den uppmärksammats utan ordet fitta i titeln? Jag fick den i present av mamma efter ett impulsivt och kanske inte helt motiverat utbrott över jämställdheten i vårt hem.

För den här boken handlar inte heller om mig. När jag läser om frustrationen över att bli lämnad ensam i veckorna med en nyfödd bebis och besvikelsen över att de vackra orden om jämställdhet inte höll hela vägen, för att inte tala om den läskiga beskrivningen av mjölkstockning, tänker jag att det nog är sant det som sägs om adoption. Att man - om man vill - har en unik chans att skapa ett jämställt föräldraskap. Det har man naturligtvis med biologiska barn också, men det är lite lättare som adoptivförälder. Man är jämställd från början, ingen graviditet eller amning som stökar till det, och om vågskålen tippar åt det ena eller andra hållet är det huvudsakligen ens eget fel, man kan i alla fall inte skylla på biologin.

Jag fäster mig också vid Svelands beskrivning av tonåren. Om hon får en dotter hoppas hon att hon inte blir söt, för man blir uppmärksammad och exponerad då. Herregud, var det något jag ville vara under mina tonår så var det väl just söt och uppmärksammad. Ändå förstår jag precis vad hon menar. Den uppmärksamhet som blonda fjortonåringar med stora bröst får är svårhanterlig och långt ifrån uppbygglig och påverkar ens självbild på ett sätt som det kan ta åratal att förändra.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat hylla den här boken oreserverat, för ämnet är så viktigt. Den börjar bra i raseri och uppgörelse, men blir allt mesigare och slutet är farligt likt sockersött kräkmedel. Eller så är det bara jag som är en riktig bitterfitta. (Och språkpolis, Bitterfittan är lite för journalistiskt kåseriskriven för min smak. Jag vill ha mer att bita i och tugga på.)

Som sagt, två böcker som inte alls handlade om mig men som ändå eller snarare just därför sa mig något om mig själv.

Två böcker som inte alls handlar om mig

Jag förvånas av att jag har tid att läsa så mycket fast jag har en liten Q. Jag fattar inte själv var jag får tiden ifrån. På något sätt lyckas jag snika åt mig lässtunder varje dag. Jo, en konkret sak: jag har nästan helt slutat att titta på TV. Det känns inte som någon större förlust.

Förutom Harry Potter och Hannibal (som inte var så stora besvikelser som jag befarade) har jag nyss haft två stora läsupplevelser, böcker som jag inte alls - tack och lov! - känner igen mig i men som ändå grep mig.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver (trots det maskulint klingande namnet är författaren en kvinna) har jag hört talas om rätt länge. Jag trodde att det skulle vara en halvt verklighetsbaserad psykologhistoria typ Torey Hayden (som jag i och för sig tycker rätt bra om) eller i värsta fall en amerikansksentimental based on a true story, alltså hade jag ganska låga förväntningar. Enligt baksidestexten handlar boken om en kvinna som försöker bygga upp sitt liv efter att hennes sextonårige son dömts för massmord på sina skolkamrater. Boken består av brev som hon skriver till sin man, brev som beskriver hennes syn på sonens uppväxt.

Det visade sig vara en välskriven och skoningslös bok, inte alls kvasipsykologiskt jolmig som jag trott. Huvudpersonen Eva är smärtsamt uppriktig: hon har aldrig kunnat älska sin son. Hennes upplevelse är att han sedan den dag han föddes visat ett raseri och en aversion mot hela världen och inte minst mot sin mamma.

Beskrivningen av Kevin som kroniskt missnöjd, hatisk och omöjlig att knyta an till och bli mamma åt, får det att rista till i mig. Av en sorts inverterad igenkänning. Allt det som Q inte är. Än en gång inser jag hur enormt tacksam jag är över att Q är glad och tillfreds och verkar tycka om livet, sina medmänniskor och sig själv. Anknytningen som alla pratar om och oroar sig för, den skötte Q. Det var han som visade mig hur jag skulle bli mamma till honom. Älskade unge!

Förutom detta svåra tar boken upp frågor som skuld, hämnd och försoning men också den minst lika svåra jämställdheten. Varför är det självklart att Eva ska släppa sin framgångsrika karriär och ta hand om sonen på heltid, när hennes man var den som längtade efter barn och dessutom tjänar mindre än hon? Eva lever nära sonen och ser hur det ständigt sker underliga olyckor i hans närhet, hur människor drar sig undan honom. Maken/pappan är inte lika närvarande men tar alltid Kevins parti och lyckas hitta bortförklaringar och ursäkter. Under hela läsningen tänker jag att en rejäl dos pappaledighet nog kunde ha gjort skillnad för familjen.

Eva är en fascinerande och levande huvudperson med sin uppriktighet, självinsikt och galghumor. Att berätta en så fasansfull historia med all den tyngd som krävs och lyckas vara rolig ibland men aldrig smaklös är något av ett storverk.

Boken förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Jag blir alltid lika glad av att läsa en bästsäljare som faktiskt är bra.

Bitterfittan av Maria Sveland har det också snackats mycket om. Undrar hur mycket den uppmärksammats utan ordet fitta i titeln? Jag fick den i present av mamma efter ett impulsivt och kanske inte helt motiverat utbrott över jämställdheten i vårt hem.

För den här boken handlar inte heller om mig. När jag läser om frustrationen över att bli lämnad ensam i veckorna med en nyfödd bebis och besvikelsen över att de vackra orden om jämställdhet inte höll hela vägen, för att inte tala om den läskiga beskrivningen av mjölkstockning, tänker jag att det nog är sant det som sägs om adoption. Att man - om man vill - har en unik chans att skapa ett jämställt föräldraskap. Det har man naturligtvis med biologiska barn också, men det är lite lättare som adoptivförälder. Man är jämställd från början, ingen graviditet eller amning som stökar till det, och om vågskålen tippar åt det ena eller andra hållet är det huvudsakligen ens eget fel, man kan i alla fall inte skylla på biologin.

Jag fäster mig också vid Svelands beskrivning av tonåren. Om hon får en dotter hoppas hon att hon inte blir söt, för man blir uppmärksammad och exponerad då. Herregud, var det något jag ville vara under mina tonår så var det väl just söt och uppmärksammad. Ändå förstår jag precis vad hon menar. Den uppmärksamhet som blonda fjortonåringar med stora bröst får är svårhanterlig och långt ifrån uppbygglig och påverkar ens självbild på ett sätt som det kan ta åratal att förändra.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat hylla den här boken oreserverat, för ämnet är så viktigt. Den börjar bra i raseri och uppgörelse, men blir allt mesigare och slutet är farligt likt sockersött kräkmedel. Eller så är det bara jag som är en riktig bitterfitta. (Och språkpolis, Bitterfittan är lite för journalistiskt kåseriskriven för min smak. Jag vill ha mer att bita i och tugga på.)

Som sagt, två böcker som inte alls handlade om mig men som ändå eller snarare just därför sa mig något om mig själv.