Jag förvånas av att jag har tid att läsa så mycket fast jag har en liten Q. Jag fattar inte själv var jag får tiden ifrån. På något sätt lyckas jag snika åt mig lässtunder varje dag. Jo, en konkret sak: jag har nästan helt slutat att titta på TV. Det känns inte som någon större förlust.
Förutom Harry Potter och Hannibal (som inte var så stora besvikelser som jag befarade) har jag nyss haft två stora läsupplevelser, böcker som jag inte alls - tack och lov! - känner igen mig i men som ändå grep mig.
Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver (trots det maskulint klingande namnet är författaren en kvinna) har jag hört talas om rätt länge. Jag trodde att det skulle vara en halvt verklighetsbaserad psykologhistoria typ Torey Hayden (som jag i och för sig tycker rätt bra om) eller i värsta fall en amerikansksentimental based on a true story, alltså hade jag ganska låga förväntningar. Enligt baksidestexten handlar boken om en kvinna som försöker bygga upp sitt liv efter att hennes sextonårige son dömts för massmord på sina skolkamrater. Boken består av brev som hon skriver till sin man, brev som beskriver hennes syn på sonens uppväxt.
Det visade sig vara en välskriven och skoningslös bok, inte alls kvasipsykologiskt jolmig som jag trott. Huvudpersonen Eva är smärtsamt uppriktig: hon har aldrig kunnat älska sin son. Hennes upplevelse är att han sedan den dag han föddes visat ett raseri och en aversion mot hela världen och inte minst mot sin mamma.
Beskrivningen av Kevin som kroniskt missnöjd, hatisk och omöjlig att knyta an till och bli mamma åt, får det att rista till i mig. Av en sorts inverterad igenkänning. Allt det som Q inte är. Än en gång inser jag hur enormt tacksam jag är över att Q är glad och tillfreds och verkar tycka om livet, sina medmänniskor och sig själv. Anknytningen som alla pratar om och oroar sig för, den skötte Q. Det var han som visade mig hur jag skulle bli mamma till honom. Älskade unge!
Förutom detta svåra tar boken upp frågor som skuld, hämnd och försoning men också den minst lika svåra jämställdheten. Varför är det självklart att Eva ska släppa sin framgångsrika karriär och ta hand om sonen på heltid, när hennes man var den som längtade efter barn och dessutom tjänar mindre än hon? Eva lever nära sonen och ser hur det ständigt sker underliga olyckor i hans närhet, hur människor drar sig undan honom. Maken/pappan är inte lika närvarande men tar alltid Kevins parti och lyckas hitta bortförklaringar och ursäkter. Under hela läsningen tänker jag att en rejäl dos pappaledighet nog kunde ha gjort skillnad för familjen.
Eva är en fascinerande och levande huvudperson med sin uppriktighet, självinsikt och galghumor. Att berätta en så fasansfull historia med all den tyngd som krävs och lyckas vara rolig ibland men aldrig smaklös är något av ett storverk.
Boken förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Jag blir alltid lika glad av att läsa en bästsäljare som faktiskt är bra.
Bitterfittan av Maria Sveland har det också snackats mycket om. Undrar hur mycket den uppmärksammats utan ordet fitta i titeln? Jag fick den i present av mamma efter ett impulsivt och kanske inte helt motiverat utbrott över jämställdheten i vårt hem.
För den här boken handlar inte heller om mig. När jag läser om frustrationen över att bli lämnad ensam i veckorna med en nyfödd bebis och besvikelsen över att de vackra orden om jämställdhet inte höll hela vägen, för att inte tala om den läskiga beskrivningen av mjölkstockning, tänker jag att det nog är sant det som sägs om adoption. Att man - om man vill - har en unik chans att skapa ett jämställt föräldraskap. Det har man naturligtvis med biologiska barn också, men det är lite lättare som adoptivförälder. Man är jämställd från början, ingen graviditet eller amning som stökar till det, och om vågskålen tippar åt det ena eller andra hållet är det huvudsakligen ens eget fel, man kan i alla fall inte skylla på biologin.
Jag fäster mig också vid Svelands beskrivning av tonåren. Om hon får en dotter hoppas hon att hon inte blir söt, för man blir uppmärksammad och exponerad då. Herregud, var det något jag ville vara under mina tonår så var det väl just söt och uppmärksammad. Ändå förstår jag precis vad hon menar. Den uppmärksamhet som blonda fjortonåringar med stora bröst får är svårhanterlig och långt ifrån uppbygglig och påverkar ens självbild på ett sätt som det kan ta åratal att förändra.
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat hylla den här boken oreserverat, för ämnet är så viktigt. Den börjar bra i raseri och uppgörelse, men blir allt mesigare och slutet är farligt likt sockersött kräkmedel. Eller så är det bara jag som är en riktig bitterfitta. (Och språkpolis, Bitterfittan är lite för journalistiskt kåseriskriven för min smak. Jag vill ha mer att bita i och tugga på.)
Som sagt, två böcker som inte alls handlade om mig men som ändå eller snarare just därför sa mig något om mig själv.
Jag hittade hit alldeles nyss (via Storken) och fastnade - har oxå en koreansk pojke, drygt ett och ett halvt år gammal. Kärlek! Jag skulle kunna sitta hela resten av kvällen och läsa din blogg, men jag är på jobbet och har en del att göra. Men nån dag när lillprinsen sover, då! Och Å! vad jag ser fram emot det.
SvaraRadera/Anka, mamma till liten koreansk superhjälte