Sedan ett par veckor tillbaka skriker Q på nätterna. Gudskelov händer inte detta varje natt, men närapå varannan. Han vaknar plötsligt, skrikande och tvärilsk. Han fäktar och slår omkring sig, kastar sig fram och tillbaka. Han verkar inte rädd eller ledsen, utan rosenrasande tvärförbannad.
Det som hjälper är välling, den glupar han i sig och så skriker han lite till när den är slut. Sedan vill han somna på min arm under mitt täcke och ta spjärn med fötterna mot min mage. Försöker jag lirka loss mig vaknar han och skriker igen. Ibland duger det att ligga hos pappa, ibland inte.
Det är en innerlig tur att detta inte händer varje natt, då hade jag varit ett vrak. Nu är jag bara ett vrak på morgonen, och det är ju inget nytt.
Nattskräck har jag hört talas om, att barnet gallskriker och är omöjligt att få kontakt med, men det verkar inte stämma på Q:s beteende. Han är som sagt mera arg än rädd, och han svarar med att nicka när vi frågar om han vill ha välling.
Enligt traditionell barnuppfostran har vi skämt bort honom genom att samsova, och får nu betala priset. Vi borde vänja honom vid egen säng och eget rum så fort som möjligt.
Men jag har ändå en känsla av att han behöver och mår bra av att sova med oss. Att han blir lugnad av att ligga nära mig tyder på att han behöver mer närhet, inte mindre.
Hans utveckling går så fort, hittills har de flesta besvärligheter gett med sig inom några veckor. Jag hoppas att det blir så nu med. Vi orkar kämpa på lite till.
Jag tror också att Q behöver er närhet. Kan man egentligen skämma bort sina barn med för mycket närhet? Jag tror inte det! Så fortsätt ni att samsova, jag tror att Q:s utbrott kommer att gå över.
SvaraRaderaJag håller med ovanstående! Närhet och kärlek är det de behöver, inte egna rum när de inte är redo för det.
SvaraRaderaCoolt att han nickar när ni frågar. Jag minns att du skrev att ni börjat med rudimentära tecken för ett tag sen, har ni fortsatt med det?
Jag håller också med ovanstående kommentarer. Det går INTE att skämma bort någon med för mycket närhet. Särskilt inte ett adopterat barn som nog behöver ta igen extra mycket av det som kanske inte fanns när han var nyfödd.
SvaraRaderaJag tror att det rätta är att visa att ni finns där och älskar och orkar med Q även när han inte är sitt bästa jag. Och det är ju precis vad ni gör.
Hej Helga! Kommer inte med nåt annat än de andra utan håller med.
SvaraRaderaSjälv sov jag som barn ganska länge i mammas säng länge. Många gånger somnade jag på soffan så att de fick bära in mig i sängen och jag har aldrig haft någon nattskräck eller varit otrygg på något sätt.
Tror att det finns många alternativ till nattningar och att man måste köra på det man själv tror på och det som funkar just i ens egen familj.
Det där är säkert en övergående fas, att Q skriker.
Kram!
Det är väl klart att han skall få det han behöver. Det KAN inte bli fel.
SvaraRaderaMen en sak om Nattskräck
; när ALma drabbas, eller när vi drabbas av Almas nattskräck snarare, är hon apförbannad. Inte rädd alls. Ordet är lite missvisande. Hon gallskriker på ett väldigt annorlunda vis än annars och fäktar med armarna. Vansinnigt förbannad, därom råder inget tvivel. Det är som om hon vill krypa ur sitt eget skinn på något vis. Rör vi henne just i början blir det bara värre och skriket trappas upp.
Jag tycker att länken ovan ger en bra bild av nattskräck. Även om det inte är det som drabbar Q just nu, så kanske händer det i framtiden och då kan det vara bra att vara förberedd. Numer gör vi ingenting mer än "passar" på henne när nattskräcken sätter in. De gånger hon verkligen vaknar och är ledsen/arg av andra skäl är lätta att skilja ut.