Jag mår fortfarande rätt dåligt. Det går upp och ner. I slutet av förra veckan var det katastrof, O var på tjänsteresa i två dagar vilket tydligen var mer än jag orkade med. Till råga på allt grälade vi när han kom hem. Jag såg inte alls fram emot ytterligare en renoveringshelg i stugan, det kändes bara tungt och jobbigt.
Men det blev faktiskt bra. Miljöombytet var avkopplande och vilsamt. Kvällarna var otroligt mysiga, vi sover i stugans stora rum medan O renoverar det som ska bli sovrummet. Jag la mig tidigt, kröp ner bredvid Q och såg skenet från öppna spisen fladdra på väggarna, låg i flera timmar och läste i mina låneböcker.
Igår var det återigen katastrof. Vaknade på helt fel sida med halsont och snuva, förskräckligt trött. Q var förstås alldeles omöjlig och trilskades, inte sova, inte äta, gnäll och krångel vilket resulterade i mammaexplosioner vilket naturligtvis gjorde att gnället eskalerade till illvrål.
Efteråt hade jag förskräckligt dåligt samvete, för jag insåg att Q inte varit så värst mycket besvärligare än vanligt. Det var jag som var ur form, inte han. Det var mitt dåliga humör som triggade den onda spiralen, inte hans.
Ruelsen kommer sig inte så mycket av att jag har skällt och tagit omilt i honom. Det som är jobbigast att tänka på är att jag har varit så inkonsekvent. Bra dagar tolererar jag att han river ner grejer på golvet och kladdar med maten. Grälar inte utan försöker distrahera och uppmuntra det som är bra. Men en dålig dag rinner sinnet på mig plötsligt när han gör något jag tycker är jobbigt. Då finns inget tålamod kvar, och jag känner knappt igen mig själv. Vem är denna obehärskade obalanserade person som blir tokarg på ett litet barn?
En klen tröst i det hela är att Q tycks ha stark vilja och eldigt humör han också. Han blir aldrig rädd eller ledsen när jag blir arg, han blir arg tillbaka. Tack och lov för det.
Igår pratade jag med mamma om det hela. Hon påpekade återigen att en inflammation i centrala nervsystemet tar lång tid att hämta sig ifrån, och att det inte är konstigt att jag är trött. Sedan ville hon veta hur mycket Q får vara ute och gå. Ute är vi varje dag men i sanningens namn sitter han oftast i vagnen. Jag har helt enkelt inte tänkt på att hans stappliga snubbliga steg kunde fungera utomhus på asfalt och hårt grus.
Redan igår kväll tog vi en kort promenad, och Q fick gå mellan oss med sina händer i våra. Stoltare unge har jag knappt sett. Med jämna mellanrum damp han ner på rumpan för att undersöka småsten och pinnar, men sedan sträckte han sig uppfordrande efter våra händer. Gå mera. Och vi som trodde att han bara kunde gå sisådär tio steg. Men han sov hela natten utan att vakna för välling.
Idag har vi varit ute hela dagen, från nio till fem, och lekt i sandlådor och gungat. Jag är inte tröttare än vanligt, bara gladare.
2007-04-25
Dålig dag följd av en bättre
Jag mår fortfarande rätt dåligt. Det går upp och ner. I slutet av förra veckan var det katastrof, O var på tjänsteresa i två dagar vilket tydligen var mer än jag orkade med. Till råga på allt grälade vi när han kom hem. Jag såg inte alls fram emot ytterligare en renoveringshelg i stugan, det kändes bara tungt och jobbigt.
Men det blev faktiskt bra. Miljöombytet var avkopplande och vilsamt. Kvällarna var otroligt mysiga, vi sover i stugans stora rum medan O renoverar det som ska bli sovrummet. Jag la mig tidigt, kröp ner bredvid Q och såg skenet från öppna spisen fladdra på väggarna, låg i flera timmar och läste i mina låneböcker.
Igår var det återigen katastrof. Vaknade på helt fel sida med halsont och snuva, förskräckligt trött. Q var förstås alldeles omöjlig och trilskades, inte sova, inte äta, gnäll och krångel vilket resulterade i mammaexplosioner vilket naturligtvis gjorde att gnället eskalerade till illvrål.
Efteråt hade jag förskräckligt dåligt samvete, för jag insåg att Q inte varit så värst mycket besvärligare än vanligt. Det var jag som var ur form, inte han. Det var mitt dåliga humör som triggade den onda spiralen, inte hans.
Ruelsen kommer sig inte så mycket av att jag har skällt och tagit omilt i honom. Det som är jobbigast att tänka på är att jag har varit så inkonsekvent. Bra dagar tolererar jag att han river ner grejer på golvet och kladdar med maten. Grälar inte utan försöker distrahera och uppmuntra det som är bra. Men en dålig dag rinner sinnet på mig plötsligt när han gör något jag tycker är jobbigt. Då finns inget tålamod kvar, och jag känner knappt igen mig själv. Vem är denna obehärskade obalanserade person som blir tokarg på ett litet barn?
En klen tröst i det hela är att Q tycks ha stark vilja och eldigt humör han också. Han blir aldrig rädd eller ledsen när jag blir arg, han blir arg tillbaka. Tack och lov för det.
Igår pratade jag med mamma om det hela. Hon påpekade återigen att en inflammation i centrala nervsystemet tar lång tid att hämta sig ifrån, och att det inte är konstigt att jag är trött. Sedan ville hon veta hur mycket Q får vara ute och gå. Ute är vi varje dag men i sanningens namn sitter han oftast i vagnen. Jag har helt enkelt inte tänkt på att hans stappliga snubbliga steg kunde fungera utomhus på asfalt och hårt grus.
Redan igår kväll tog vi en kort promenad, och Q fick gå mellan oss med sina händer i våra. Stoltare unge har jag knappt sett. Med jämna mellanrum damp han ner på rumpan för att undersöka småsten och pinnar, men sedan sträckte han sig uppfordrande efter våra händer. Gå mera. Och vi som trodde att han bara kunde gå sisådär tio steg. Men han sov hela natten utan att vakna för välling.
Idag har vi varit ute hela dagen, från nio till fem, och lekt i sandlådor och gungat. Jag är inte tröttare än vanligt, bara gladare.
Men det blev faktiskt bra. Miljöombytet var avkopplande och vilsamt. Kvällarna var otroligt mysiga, vi sover i stugans stora rum medan O renoverar det som ska bli sovrummet. Jag la mig tidigt, kröp ner bredvid Q och såg skenet från öppna spisen fladdra på väggarna, låg i flera timmar och läste i mina låneböcker.
Igår var det återigen katastrof. Vaknade på helt fel sida med halsont och snuva, förskräckligt trött. Q var förstås alldeles omöjlig och trilskades, inte sova, inte äta, gnäll och krångel vilket resulterade i mammaexplosioner vilket naturligtvis gjorde att gnället eskalerade till illvrål.
Efteråt hade jag förskräckligt dåligt samvete, för jag insåg att Q inte varit så värst mycket besvärligare än vanligt. Det var jag som var ur form, inte han. Det var mitt dåliga humör som triggade den onda spiralen, inte hans.
Ruelsen kommer sig inte så mycket av att jag har skällt och tagit omilt i honom. Det som är jobbigast att tänka på är att jag har varit så inkonsekvent. Bra dagar tolererar jag att han river ner grejer på golvet och kladdar med maten. Grälar inte utan försöker distrahera och uppmuntra det som är bra. Men en dålig dag rinner sinnet på mig plötsligt när han gör något jag tycker är jobbigt. Då finns inget tålamod kvar, och jag känner knappt igen mig själv. Vem är denna obehärskade obalanserade person som blir tokarg på ett litet barn?
En klen tröst i det hela är att Q tycks ha stark vilja och eldigt humör han också. Han blir aldrig rädd eller ledsen när jag blir arg, han blir arg tillbaka. Tack och lov för det.
Igår pratade jag med mamma om det hela. Hon påpekade återigen att en inflammation i centrala nervsystemet tar lång tid att hämta sig ifrån, och att det inte är konstigt att jag är trött. Sedan ville hon veta hur mycket Q får vara ute och gå. Ute är vi varje dag men i sanningens namn sitter han oftast i vagnen. Jag har helt enkelt inte tänkt på att hans stappliga snubbliga steg kunde fungera utomhus på asfalt och hårt grus.
Redan igår kväll tog vi en kort promenad, och Q fick gå mellan oss med sina händer i våra. Stoltare unge har jag knappt sett. Med jämna mellanrum damp han ner på rumpan för att undersöka småsten och pinnar, men sedan sträckte han sig uppfordrande efter våra händer. Gå mera. Och vi som trodde att han bara kunde gå sisådär tio steg. Men han sov hela natten utan att vakna för välling.
Idag har vi varit ute hela dagen, från nio till fem, och lekt i sandlådor och gungat. Jag är inte tröttare än vanligt, bara gladare.
2007-04-22
Öppenhet i hemutredningen
Detta är ett inlägg som jag har filat på ett tag, inspirerad av några läsarkommentarer. (Förresten missar jag lätt om någon skrivit en kommentar på ett gammalt inlägg. Borde skärpa mig och kolla noggrannare.)
Många oroar sig för hemutredningen, vissa så till den grad att de tvekar att överhuvudtaget adoptera av rädsla för att bli granskade och utfrågade och eventuellt underkända. Vi kände inte alls så. Dels visste vi ganska mycket om hur adoptionsprocessen går till, men vi kände också till en hel del om hur socialtjänsten arbetar. Vi visste att en korrekt utförd hemutredning är ungefär som en sorts samtalsterapi (vilket kanske även det avskräcker många, slår det mig nu). Man får tillfälle att sitta ned och i lugn och ro berätta om sig själv, sitt äktenskap, sina relationer. I bästa fall kan hemutredningen bidra till att man bearbetar barnlöshetssorgen och befäster sitt beslut att adoptera. Jag tror inte riktigt på det där att man ska vara så himla färdig med sin sorg innan man rör minsta fena för att sätta igång en adoptionsprocess.
Bor man i en storstad är det sannolikt så att ens hemutredare är mycket kunniga och vana, både vad gäller adoptioner i synnerhet och mänskliga relationer i allmänhet. Det är inte mycket som förvånar en garvad soctant.
Ett konkret exempel på detta är när jag fick frågan om förhållandet till alkohol i mitt föräldrahem. Hur öppen jag än hade föresatt mig att vara så tvekade jag innan jag svarade. Enklast hade varit att ljuga lite vitt. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag som det var och är, att mina tre föräldrar alla har ett gränslöst och ibland omåttligt beteende när det gäller alkohol. Detta har inte märkts särskilt väl utanför familjen. De uppfattas som glada sällskapsmänniskor. De har alltid kunnat sköta sina arbeten. Men jag vet, och min syster vet att man inte kan lita obetingat på dem. Till vardags funkar allt, men när det är helg och fest måste vi slå på radarn. Ofta går allt bra, nästan lika ofta blir det lite för mycket och lite pinsamt, någon enstaka gång har det blivit katastrof. Sällan gör alla tre bort sig på en gång, men eftersom de är tre stycken med det här beteendet så - tja, nästan alltid är det någon.
Menar du att dina föräldrar är alkoholister, frågar folk. Ingen aning. Jag vet inte hur den definitionen ser ut. Jag vet bara att den är långt ifrån självklar och tydlig. Jag vet att mina föräldrar är bra på många vis. Jag vet också att Q aldrig kommer att se mig i det skick som jag några gånger för mycket har sett mina föräldrar i.
Det här förklarade jag för vår utredare, och det var så himla skönt att prata med ett proffs. Hon spärrade inte upp ögonen och frågade om de är alkoholister. Hon begrep precis. Inte ett ord om detta nämndes i hemutredningen (allt man säger under samtalen tas inte upp i texten!). Men det var skönt att få det sagt.
Jag är medveten om att hemutredningen gick ganska lätt för O och mig, lättare än för många. Vi hade inga större skelett i garderoben (förutom the booze så var ett annat skelett exakt hur urledsen jag varit över barnlösheten, även där valde vi att vara öppna), vi hade förhandskunskap om hur utredningen går till, vi bor i en storstad, vi fick vettiga utredare. Alla har inte dessa fördelar. Fast detta är lätt för mig att säga så säger jag det: var öppna mot utredarna. Lita på att de kan sitt jobb. Man måste inte vara övermänniska. Man måste inte ha levt ett perfekt och problemfritt liv (snarare tvärtom, bara man dragit lärdom av sina bekymmer och misstag).
Och fast jag vet att det inte är möjligt i det samhälle jag vill leva i, så tycker jag egentligen innerst inne att alla föräldrar borde genomgå någon sorts lämplighetstest. Dock inte så extremt som detta, som jag skrev för några år sedan och faktiskt en gång la ut på adoptera.nu. Jösses vad mycket skäll jag fick!
Många oroar sig för hemutredningen, vissa så till den grad att de tvekar att överhuvudtaget adoptera av rädsla för att bli granskade och utfrågade och eventuellt underkända. Vi kände inte alls så. Dels visste vi ganska mycket om hur adoptionsprocessen går till, men vi kände också till en hel del om hur socialtjänsten arbetar. Vi visste att en korrekt utförd hemutredning är ungefär som en sorts samtalsterapi (vilket kanske även det avskräcker många, slår det mig nu). Man får tillfälle att sitta ned och i lugn och ro berätta om sig själv, sitt äktenskap, sina relationer. I bästa fall kan hemutredningen bidra till att man bearbetar barnlöshetssorgen och befäster sitt beslut att adoptera. Jag tror inte riktigt på det där att man ska vara så himla färdig med sin sorg innan man rör minsta fena för att sätta igång en adoptionsprocess.
Bor man i en storstad är det sannolikt så att ens hemutredare är mycket kunniga och vana, både vad gäller adoptioner i synnerhet och mänskliga relationer i allmänhet. Det är inte mycket som förvånar en garvad soctant.
Ett konkret exempel på detta är när jag fick frågan om förhållandet till alkohol i mitt föräldrahem. Hur öppen jag än hade föresatt mig att vara så tvekade jag innan jag svarade. Enklast hade varit att ljuga lite vitt. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag som det var och är, att mina tre föräldrar alla har ett gränslöst och ibland omåttligt beteende när det gäller alkohol. Detta har inte märkts särskilt väl utanför familjen. De uppfattas som glada sällskapsmänniskor. De har alltid kunnat sköta sina arbeten. Men jag vet, och min syster vet att man inte kan lita obetingat på dem. Till vardags funkar allt, men när det är helg och fest måste vi slå på radarn. Ofta går allt bra, nästan lika ofta blir det lite för mycket och lite pinsamt, någon enstaka gång har det blivit katastrof. Sällan gör alla tre bort sig på en gång, men eftersom de är tre stycken med det här beteendet så - tja, nästan alltid är det någon.
Menar du att dina föräldrar är alkoholister, frågar folk. Ingen aning. Jag vet inte hur den definitionen ser ut. Jag vet bara att den är långt ifrån självklar och tydlig. Jag vet att mina föräldrar är bra på många vis. Jag vet också att Q aldrig kommer att se mig i det skick som jag några gånger för mycket har sett mina föräldrar i.
Det här förklarade jag för vår utredare, och det var så himla skönt att prata med ett proffs. Hon spärrade inte upp ögonen och frågade om de är alkoholister. Hon begrep precis. Inte ett ord om detta nämndes i hemutredningen (allt man säger under samtalen tas inte upp i texten!). Men det var skönt att få det sagt.
Jag är medveten om att hemutredningen gick ganska lätt för O och mig, lättare än för många. Vi hade inga större skelett i garderoben (förutom the booze så var ett annat skelett exakt hur urledsen jag varit över barnlösheten, även där valde vi att vara öppna), vi hade förhandskunskap om hur utredningen går till, vi bor i en storstad, vi fick vettiga utredare. Alla har inte dessa fördelar. Fast detta är lätt för mig att säga så säger jag det: var öppna mot utredarna. Lita på att de kan sitt jobb. Man måste inte vara övermänniska. Man måste inte ha levt ett perfekt och problemfritt liv (snarare tvärtom, bara man dragit lärdom av sina bekymmer och misstag).
Och fast jag vet att det inte är möjligt i det samhälle jag vill leva i, så tycker jag egentligen innerst inne att alla föräldrar borde genomgå någon sorts lämplighetstest. Dock inte så extremt som detta, som jag skrev för några år sedan och faktiskt en gång la ut på adoptera.nu. Jösses vad mycket skäll jag fick!
Öppenhet i hemutredningen
Detta är ett inlägg som jag har filat på ett tag, inspirerad av några läsarkommentarer. (Förresten missar jag lätt om någon skrivit en kommentar på ett gammalt inlägg. Borde skärpa mig och kolla noggrannare.)
Många oroar sig för hemutredningen, vissa så till den grad att de tvekar att överhuvudtaget adoptera av rädsla för att bli granskade och utfrågade och eventuellt underkända. Vi kände inte alls så. Dels visste vi ganska mycket om hur adoptionsprocessen går till, men vi kände också till en hel del om hur socialtjänsten arbetar. Vi visste att en korrekt utförd hemutredning är ungefär som en sorts samtalsterapi (vilket kanske även det avskräcker många, slår det mig nu). Man får tillfälle att sitta ned och i lugn och ro berätta om sig själv, sitt äktenskap, sina relationer. I bästa fall kan hemutredningen bidra till att man bearbetar barnlöshetssorgen och befäster sitt beslut att adoptera. Jag tror inte riktigt på det där att man ska vara så himla färdig med sin sorg innan man rör minsta fena för att sätta igång en adoptionsprocess.
Bor man i en storstad är det sannolikt så att ens hemutredare är mycket kunniga och vana, både vad gäller adoptioner i synnerhet och mänskliga relationer i allmänhet. Det är inte mycket som förvånar en garvad soctant.
Ett konkret exempel på detta är när jag fick frågan om förhållandet till alkohol i mitt föräldrahem. Hur öppen jag än hade föresatt mig att vara så tvekade jag innan jag svarade. Enklast hade varit att ljuga lite vitt. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag som det var och är, att mina tre föräldrar alla har ett gränslöst och ibland omåttligt beteende när det gäller alkohol. Detta har inte märkts särskilt väl utanför familjen. De uppfattas som glada sällskapsmänniskor. De har alltid kunnat sköta sina arbeten. Men jag vet, och min syster vet att man inte kan lita obetingat på dem. Till vardags funkar allt, men när det är helg och fest måste vi slå på radarn. Ofta går allt bra, nästan lika ofta blir det lite för mycket och lite pinsamt, någon enstaka gång har det blivit katastrof. Sällan gör alla tre bort sig på en gång, men eftersom de är tre stycken med det här beteendet så - tja, nästan alltid är det någon.
Menar du att dina föräldrar är alkoholister, frågar folk. Ingen aning. Jag vet inte hur den definitionen ser ut. Jag vet bara att den är långt ifrån självklar och tydlig. Jag vet att mina föräldrar är bra på många vis. Jag vet också att Q aldrig kommer att se mig i det skick som jag några gånger för mycket har sett mina föräldrar i.
Det här förklarade jag för vår utredare, och det var så himla skönt att prata med ett proffs. Hon spärrade inte upp ögonen och frågade om de är alkoholister. Hon begrep precis. Inte ett ord om detta nämndes i hemutredningen (allt man säger under samtalen tas inte upp i texten!). Men det var skönt att få det sagt.
Jag är medveten om att hemutredningen gick ganska lätt för O och mig, lättare än för många. Vi hade inga större skelett i garderoben (förutom the booze så var ett annat skelett exakt hur urledsen jag varit över barnlösheten, även där valde vi att vara öppna), vi hade förhandskunskap om hur utredningen går till, vi bor i en storstad, vi fick vettiga utredare. Alla har inte dessa fördelar. Fast detta är lätt för mig att säga så säger jag det: var öppna mot utredarna. Lita på att de kan sitt jobb. Man måste inte vara övermänniska. Man måste inte ha levt ett perfekt och problemfritt liv (snarare tvärtom, bara man dragit lärdom av sina bekymmer och misstag).
Och fast jag vet att det inte är möjligt i det samhälle jag vill leva i, så tycker jag egentligen innerst inne att alla föräldrar borde genomgå någon sorts lämplighetstest. Dock inte så extremt som detta, som jag skrev för några år sedan och faktiskt en gång la ut på adoptera.nu. Jösses vad mycket skäll jag fick!
Många oroar sig för hemutredningen, vissa så till den grad att de tvekar att överhuvudtaget adoptera av rädsla för att bli granskade och utfrågade och eventuellt underkända. Vi kände inte alls så. Dels visste vi ganska mycket om hur adoptionsprocessen går till, men vi kände också till en hel del om hur socialtjänsten arbetar. Vi visste att en korrekt utförd hemutredning är ungefär som en sorts samtalsterapi (vilket kanske även det avskräcker många, slår det mig nu). Man får tillfälle att sitta ned och i lugn och ro berätta om sig själv, sitt äktenskap, sina relationer. I bästa fall kan hemutredningen bidra till att man bearbetar barnlöshetssorgen och befäster sitt beslut att adoptera. Jag tror inte riktigt på det där att man ska vara så himla färdig med sin sorg innan man rör minsta fena för att sätta igång en adoptionsprocess.
Bor man i en storstad är det sannolikt så att ens hemutredare är mycket kunniga och vana, både vad gäller adoptioner i synnerhet och mänskliga relationer i allmänhet. Det är inte mycket som förvånar en garvad soctant.
Ett konkret exempel på detta är när jag fick frågan om förhållandet till alkohol i mitt föräldrahem. Hur öppen jag än hade föresatt mig att vara så tvekade jag innan jag svarade. Enklast hade varit att ljuga lite vitt. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag som det var och är, att mina tre föräldrar alla har ett gränslöst och ibland omåttligt beteende när det gäller alkohol. Detta har inte märkts särskilt väl utanför familjen. De uppfattas som glada sällskapsmänniskor. De har alltid kunnat sköta sina arbeten. Men jag vet, och min syster vet att man inte kan lita obetingat på dem. Till vardags funkar allt, men när det är helg och fest måste vi slå på radarn. Ofta går allt bra, nästan lika ofta blir det lite för mycket och lite pinsamt, någon enstaka gång har det blivit katastrof. Sällan gör alla tre bort sig på en gång, men eftersom de är tre stycken med det här beteendet så - tja, nästan alltid är det någon.
Menar du att dina föräldrar är alkoholister, frågar folk. Ingen aning. Jag vet inte hur den definitionen ser ut. Jag vet bara att den är långt ifrån självklar och tydlig. Jag vet att mina föräldrar är bra på många vis. Jag vet också att Q aldrig kommer att se mig i det skick som jag några gånger för mycket har sett mina föräldrar i.
Det här förklarade jag för vår utredare, och det var så himla skönt att prata med ett proffs. Hon spärrade inte upp ögonen och frågade om de är alkoholister. Hon begrep precis. Inte ett ord om detta nämndes i hemutredningen (allt man säger under samtalen tas inte upp i texten!). Men det var skönt att få det sagt.
Jag är medveten om att hemutredningen gick ganska lätt för O och mig, lättare än för många. Vi hade inga större skelett i garderoben (förutom the booze så var ett annat skelett exakt hur urledsen jag varit över barnlösheten, även där valde vi att vara öppna), vi hade förhandskunskap om hur utredningen går till, vi bor i en storstad, vi fick vettiga utredare. Alla har inte dessa fördelar. Fast detta är lätt för mig att säga så säger jag det: var öppna mot utredarna. Lita på att de kan sitt jobb. Man måste inte vara övermänniska. Man måste inte ha levt ett perfekt och problemfritt liv (snarare tvärtom, bara man dragit lärdom av sina bekymmer och misstag).
Och fast jag vet att det inte är möjligt i det samhälle jag vill leva i, så tycker jag egentligen innerst inne att alla föräldrar borde genomgå någon sorts lämplighetstest. Dock inte så extremt som detta, som jag skrev för några år sedan och faktiskt en gång la ut på adoptera.nu. Jösses vad mycket skäll jag fick!
2007-04-18
Förtvivlat trött
Usch. Jag mår inte bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, vet bara att jag är väldigt trött vilket går ut över mitt humör och mitt tålamod.
Orsakerna är inte svåra att finna: sömnbrist (inte akut, vi sover tämligen bra just nu), överansträngning (flytt och renovering, say no more) och kanske är det dessutom så att det senaste årets dramatik har hunnit ifatt mig. Lite baksmälla således.
Enligt doktor mamma är det heller inte omöjligt att sviterna av ryggmärgsinflammationen fortfarande spökar. Det är både tröstande och jobbigt att tänka på.
Jag vet i alla fall någon det inte är fel på och det är Q. Att jag är så trött och därmed lite ledsen beror absolut inte på honom, tvärtom. Utan honom hade jag möjligen varit piggare men definitivt inte gladare.
När min korta stubin brinner upp är det mig det är fel på, inte honom. Han beter sig ju bara som den livsglada och företagsamma ettåring han är när han badar toarullarna i toaletten (och passar på att blaska napp och händer samtidigt) eller studsar skeden i matbordet så att det skvätter fiskbullar upp på gardinerna.
Nu när toarullen ligger på tork och napp, händer och gardiner är sanerade kan jag nästan skratta lite åt det.
Orsakerna är inte svåra att finna: sömnbrist (inte akut, vi sover tämligen bra just nu), överansträngning (flytt och renovering, say no more) och kanske är det dessutom så att det senaste årets dramatik har hunnit ifatt mig. Lite baksmälla således.
Enligt doktor mamma är det heller inte omöjligt att sviterna av ryggmärgsinflammationen fortfarande spökar. Det är både tröstande och jobbigt att tänka på.
Jag vet i alla fall någon det inte är fel på och det är Q. Att jag är så trött och därmed lite ledsen beror absolut inte på honom, tvärtom. Utan honom hade jag möjligen varit piggare men definitivt inte gladare.
När min korta stubin brinner upp är det mig det är fel på, inte honom. Han beter sig ju bara som den livsglada och företagsamma ettåring han är när han badar toarullarna i toaletten (och passar på att blaska napp och händer samtidigt) eller studsar skeden i matbordet så att det skvätter fiskbullar upp på gardinerna.
Nu när toarullen ligger på tork och napp, händer och gardiner är sanerade kan jag nästan skratta lite åt det.
Förtvivlat trött
Usch. Jag mår inte bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, vet bara att jag är väldigt trött vilket går ut över mitt humör och mitt tålamod.
Orsakerna är inte svåra att finna: sömnbrist (inte akut, vi sover tämligen bra just nu), överansträngning (flytt och renovering, say no more) och kanske är det dessutom så att det senaste årets dramatik har hunnit ifatt mig. Lite baksmälla således.
Enligt doktor mamma är det heller inte omöjligt att sviterna av ryggmärgsinflammationen fortfarande spökar. Det är både tröstande och jobbigt att tänka på.
Jag vet i alla fall någon det inte är fel på och det är Q. Att jag är så trött och därmed lite ledsen beror absolut inte på honom, tvärtom. Utan honom hade jag möjligen varit piggare men definitivt inte gladare.
När min korta stubin brinner upp är det mig det är fel på, inte honom. Han beter sig ju bara som den livsglada och företagsamma ettåring han är när han badar toarullarna i toaletten (och passar på att blaska napp och händer samtidigt) eller studsar skeden i matbordet så att det skvätter fiskbullar upp på gardinerna.
Nu när toarullen ligger på tork och napp, händer och gardiner är sanerade kan jag nästan skratta lite åt det.
Orsakerna är inte svåra att finna: sömnbrist (inte akut, vi sover tämligen bra just nu), överansträngning (flytt och renovering, say no more) och kanske är det dessutom så att det senaste årets dramatik har hunnit ifatt mig. Lite baksmälla således.
Enligt doktor mamma är det heller inte omöjligt att sviterna av ryggmärgsinflammationen fortfarande spökar. Det är både tröstande och jobbigt att tänka på.
Jag vet i alla fall någon det inte är fel på och det är Q. Att jag är så trött och därmed lite ledsen beror absolut inte på honom, tvärtom. Utan honom hade jag möjligen varit piggare men definitivt inte gladare.
När min korta stubin brinner upp är det mig det är fel på, inte honom. Han beter sig ju bara som den livsglada och företagsamma ettåring han är när han badar toarullarna i toaletten (och passar på att blaska napp och händer samtidigt) eller studsar skeden i matbordet så att det skvätter fiskbullar upp på gardinerna.
Nu när toarullen ligger på tork och napp, händer och gardiner är sanerade kan jag nästan skratta lite åt det.
2007-04-12
Nästan ett foto i timmen
Idag är första lugna vardagen på länge, så jag har roat mig (och kanske er) med att dokumentera den.
Morgon. Lek i pyjamas medan mamma vegeterar över tekopp och DN. Pedagogiska leksaker i all ära men de slår inte kassen med PET-flaskor.
Förmiddagslur. Q sover ibland två gånger per dag, ibland en. Om det händer något väldigt roligt på förmiddagen (det gör det sällan, eftersom jag är så sabla morgontrött) håller han sig vaken men annars nickar han gärna till vid tiotiden. Inte mig emot. På eftermiddagen är det desto svårare att få honom att sova, och har alltid varit. Ofta, som idag blir förmiddagsluren dagens enda sovstund.
Hur som helst. Sover gör han under denna granna mobil som föreställer alla djuren i skogen.
En avslappnad liten arm bredvid den kära Ollidockan.
Vad är nu detta för kringla? Jo, den allt mer sällan använda bärsjalen. Men idag kom den till nytta. Q var ledsen och klängig, jag skulle laga lunch. Han nöjde sig med att sitta på min rygg precis så länge att jag hann hacka svamp till omeletten.
Efter det fick han sitta i sin stol och styrka sig med en morot. Det är inte svårt att ta halvanonyma kort på Q, han vänder gärna bort huvudet precis när bilden tas.
Promenad. Härligt väder. Våren är på väg, skogen är full av blåsippor och även vitsipporna börjar komma. Jag såg något jag hört talas om men aldrig sett: röda blåsippor. Till Q:s stora glädje mötte vi många hundar. Idag kunde jag verifiera det jag misstänkt ett tag: han har ett ljud för hund. Fff! med eftertryck. Annars är vokabulären begränsad till ett tydligt mamma som även verkar användas som allmänt anrop och utrop, ett något otydligare pappa samt det som med god vilja kan uttydas till titta respektive lampa.
Promenaden avslutades med ett biblioteksbesök. Q gillar bibblan, det bådar gott. Jag läste Max kaka för honom men han verkade mest intresserad av att äta boken. Alltså lånade jag bara böcker till mig, denna lunta. I brevlådan låg det lite trädgårdsporr.
Fika. En ny epok är inledd från och med idag. Jag ska inte tro att jag kan käka pistaschbulle och ge Q riskaka, ånä. Konstigt att detta inte har inträffat förrän nu.
Kanske var det sockerchocken med efterföljande blodsockerfall som gjorde Q förskräckligt gnällig på eftermiddagen. Vi brukar äta tillsammans alla tre men idag fick jag ge honom snabbmiddag ur burk innan O kom hem. Gnället dämpades något men riktigt glad blev Q först när han fick hjälpa pappa med matlagningen.
Temat var asiatiskt: dim sum med kimchi (syrade grönsaker som äts till alla måltider i Korea). Denna är svensktillverkad och ganska god men inte riktigt rätt i smaken. Riktig kimchi ska dessutom lukta skit vilket denna inte gjorde. Kanske en fördel.
Bad, pyjamas, välling, tandborste. Far och son har avlägsnat sig till sängkammaren och efterlämnat detta stilleben. Tystnaden lägrar sig.
Morgon. Lek i pyjamas medan mamma vegeterar över tekopp och DN. Pedagogiska leksaker i all ära men de slår inte kassen med PET-flaskor.
Förmiddagslur. Q sover ibland två gånger per dag, ibland en. Om det händer något väldigt roligt på förmiddagen (det gör det sällan, eftersom jag är så sabla morgontrött) håller han sig vaken men annars nickar han gärna till vid tiotiden. Inte mig emot. På eftermiddagen är det desto svårare att få honom att sova, och har alltid varit. Ofta, som idag blir förmiddagsluren dagens enda sovstund.Hur som helst. Sover gör han under denna granna mobil som föreställer alla djuren i skogen.
En avslappnad liten arm bredvid den kära Ollidockan.
Vad är nu detta för kringla? Jo, den allt mer sällan använda bärsjalen. Men idag kom den till nytta. Q var ledsen och klängig, jag skulle laga lunch. Han nöjde sig med att sitta på min rygg precis så länge att jag hann hacka svamp till omeletten.
Efter det fick han sitta i sin stol och styrka sig med en morot. Det är inte svårt att ta halvanonyma kort på Q, han vänder gärna bort huvudet precis när bilden tas.
Promenad. Härligt väder. Våren är på väg, skogen är full av blåsippor och även vitsipporna börjar komma. Jag såg något jag hört talas om men aldrig sett: röda blåsippor. Till Q:s stora glädje mötte vi många hundar. Idag kunde jag verifiera det jag misstänkt ett tag: han har ett ljud för hund. Fff! med eftertryck. Annars är vokabulären begränsad till ett tydligt mamma som även verkar användas som allmänt anrop och utrop, ett något otydligare pappa samt det som med god vilja kan uttydas till titta respektive lampa.
Promenaden avslutades med ett biblioteksbesök. Q gillar bibblan, det bådar gott. Jag läste Max kaka för honom men han verkade mest intresserad av att äta boken. Alltså lånade jag bara böcker till mig, denna lunta. I brevlådan låg det lite trädgårdsporr.
Fika. En ny epok är inledd från och med idag. Jag ska inte tro att jag kan käka pistaschbulle och ge Q riskaka, ånä. Konstigt att detta inte har inträffat förrän nu.
Kanske var det sockerchocken med efterföljande blodsockerfall som gjorde Q förskräckligt gnällig på eftermiddagen. Vi brukar äta tillsammans alla tre men idag fick jag ge honom snabbmiddag ur burk innan O kom hem. Gnället dämpades något men riktigt glad blev Q först när han fick hjälpa pappa med matlagningen.
Temat var asiatiskt: dim sum med kimchi (syrade grönsaker som äts till alla måltider i Korea). Denna är svensktillverkad och ganska god men inte riktigt rätt i smaken. Riktig kimchi ska dessutom lukta skit vilket denna inte gjorde. Kanske en fördel.
Bad, pyjamas, välling, tandborste. Far och son har avlägsnat sig till sängkammaren och efterlämnat detta stilleben. Tystnaden lägrar sig.
Nästan ett foto i timmen
Idag är första lugna vardagen på länge, så jag har roat mig (och kanske er) med att dokumentera den.
Morgon. Lek i pyjamas medan mamma vegeterar över tekopp och DN. Pedagogiska leksaker i all ära men de slår inte kassen med PET-flaskor.
Förmiddagslur. Q sover ibland två gånger per dag, ibland en. Om det händer något väldigt roligt på förmiddagen (det gör det sällan, eftersom jag är så sabla morgontrött) håller han sig vaken men annars nickar han gärna till vid tiotiden. Inte mig emot. På eftermiddagen är det desto svårare att få honom att sova, och har alltid varit. Ofta, som idag blir förmiddagsluren dagens enda sovstund.
Hur som helst. Sover gör han under denna granna mobil som föreställer alla djuren i skogen.
En avslappnad liten arm bredvid den kära Ollidockan.
Vad är nu detta för kringla? Jo, den allt mer sällan använda bärsjalen. Men idag kom den till nytta. Q var ledsen och klängig, jag skulle laga lunch. Han nöjde sig med att sitta på min rygg precis så länge att jag hann hacka svamp till omeletten.
Efter det fick han sitta i sin stol och styrka sig med en morot. Det är inte svårt att ta halvanonyma kort på Q, han vänder gärna bort huvudet precis när bilden tas.
Promenad. Härligt väder. Våren är på väg, skogen är full av blåsippor och även vitsipporna börjar komma. Jag såg något jag hört talas om men aldrig sett: röda blåsippor. Till Q:s stora glädje mötte vi många hundar. Idag kunde jag verifiera det jag misstänkt ett tag: han har ett ljud för hund. Fff! med eftertryck. Annars är vokabulären begränsad till ett tydligt mamma som även verkar användas som allmänt anrop och utrop, ett något otydligare pappa samt det som med god vilja kan uttydas till titta respektive lampa.
Promenaden avslutades med ett biblioteksbesök. Q gillar bibblan, det bådar gott. Jag läste Max kaka för honom men han verkade mest intresserad av att äta boken. Alltså lånade jag bara böcker till mig, denna lunta. I brevlådan låg det lite trädgårdsporr.
Fika. En ny epok är inledd från och med idag. Jag ska inte tro att jag kan käka pistaschbulle och ge Q riskaka, ånä. Konstigt att detta inte har inträffat förrän nu.
Kanske var det sockerchocken med efterföljande blodsockerfall som gjorde Q förskräckligt gnällig på eftermiddagen. Vi brukar äta tillsammans alla tre men idag fick jag ge honom snabbmiddag ur burk innan O kom hem. Gnället dämpades något men riktigt glad blev Q först när han fick hjälpa pappa med matlagningen.
Temat var asiatiskt: dim sum med kimchi (syrade grönsaker som äts till alla måltider i Korea). Denna är svensktillverkad och ganska god men inte riktigt rätt i smaken. Riktig kimchi ska dessutom lukta skit vilket denna inte gjorde. Kanske en fördel.
Bad, pyjamas, välling, tandborste. Far och son har avlägsnat sig till sängkammaren och efterlämnat detta stilleben. Tystnaden lägrar sig.
Morgon. Lek i pyjamas medan mamma vegeterar över tekopp och DN. Pedagogiska leksaker i all ära men de slår inte kassen med PET-flaskor.
Förmiddagslur. Q sover ibland två gånger per dag, ibland en. Om det händer något väldigt roligt på förmiddagen (det gör det sällan, eftersom jag är så sabla morgontrött) håller han sig vaken men annars nickar han gärna till vid tiotiden. Inte mig emot. På eftermiddagen är det desto svårare att få honom att sova, och har alltid varit. Ofta, som idag blir förmiddagsluren dagens enda sovstund.Hur som helst. Sover gör han under denna granna mobil som föreställer alla djuren i skogen.
En avslappnad liten arm bredvid den kära Ollidockan. Vad är nu detta för kringla? Jo, den allt mer sällan använda bärsjalen. Men idag kom den till nytta. Q var ledsen och klängig, jag skulle laga lunch. Han nöjde sig med att sitta på min rygg precis så länge att jag hann hacka svamp till omeletten.Efter det fick han sitta i sin stol och styrka sig med en morot. Det är inte svårt att ta halvanonyma kort på Q, han vänder gärna bort huvudet precis när bilden tas. Promenad. Härligt väder. Våren är på väg, skogen är full av blåsippor och även vitsipporna börjar komma. Jag såg något jag hört talas om men aldrig sett: röda blåsippor. Till Q:s stora glädje mötte vi många hundar. Idag kunde jag verifiera det jag misstänkt ett tag: han har ett ljud för hund. Fff! med eftertryck. Annars är vokabulären begränsad till ett tydligt mamma som även verkar användas som allmänt anrop och utrop, ett något otydligare pappa samt det som med god vilja kan uttydas till titta respektive lampa. Promenaden avslutades med ett biblioteksbesök. Q gillar bibblan, det bådar gott. Jag läste Max kaka för honom men han verkade mest intresserad av att äta boken. Alltså lånade jag bara böcker till mig, denna lunta. I brevlådan låg det lite trädgårdsporr. Fika. En ny epok är inledd från och med idag. Jag ska inte tro att jag kan käka pistaschbulle och ge Q riskaka, ånä. Konstigt att detta inte har inträffat förrän nu. Kanske var det sockerchocken med efterföljande blodsockerfall som gjorde Q förskräckligt gnällig på eftermiddagen. Vi brukar äta tillsammans alla tre men idag fick jag ge honom snabbmiddag ur burk innan O kom hem. Gnället dämpades något men riktigt glad blev Q först när han fick hjälpa pappa med matlagningen. Temat var asiatiskt: dim sum med kimchi (syrade grönsaker som äts till alla måltider i Korea). Denna är svensktillverkad och ganska god men inte riktigt rätt i smaken. Riktig kimchi ska dessutom lukta skit vilket denna inte gjorde. Kanske en fördel. Bad, pyjamas, välling, tandborste. Far och son har avlägsnat sig till sängkammaren och efterlämnat detta stilleben. Tystnaden lägrar sig.
2007-04-11
När det enda rätta att säga är att hålla tyst
Under helvetesåren (som nu är över! Måste bara lägga till denna underbara parentes!) var jag hyperkänslig och lättsårad. Jag har gråtit floder över kommentarer från släkt och vänner. Alltid aningslösa, ibland okänsliga, oftast välmenande. Aldrig menade att såra, och framför allt inte så djupt som de faktiskt gjorde.
Flera mig närstående hade mycket svårt att förstå detta, hur jag kunde bli så förtvivlat ledsen av saker som sas eller gjordes i största välmening. Ändamålen helgar medlen så att säga. Meningen bakom orden borde förta deras udd.
Förstås funkar det inte så. Å andra sidan begrep jag redan då och jag ser ännu klarare nu hur svårt det måste ha varit att säga precis rätt sak till mig. Jag hade ju alltid svar på tal dessutom.
En lärdom jag faktiskt drog av detta var att tröst aldrig får förväxlas med att ta bort det onda och lösa problemet. Oftast går det inte att lösa, i alla fall inte genast. Så som det var för oss. De som sårade mig mest var också de som på olika sätt ville presentera de snabbaste lösningarna. De som inte vågade dröja vid det ledsna och tunga och acceptera att det var så här det var, just nu.
Det är skönt att det är över.
Flera mig närstående hade mycket svårt att förstå detta, hur jag kunde bli så förtvivlat ledsen av saker som sas eller gjordes i största välmening. Ändamålen helgar medlen så att säga. Meningen bakom orden borde förta deras udd.
Förstås funkar det inte så. Å andra sidan begrep jag redan då och jag ser ännu klarare nu hur svårt det måste ha varit att säga precis rätt sak till mig. Jag hade ju alltid svar på tal dessutom.
En lärdom jag faktiskt drog av detta var att tröst aldrig får förväxlas med att ta bort det onda och lösa problemet. Oftast går det inte att lösa, i alla fall inte genast. Så som det var för oss. De som sårade mig mest var också de som på olika sätt ville presentera de snabbaste lösningarna. De som inte vågade dröja vid det ledsna och tunga och acceptera att det var så här det var, just nu.
Det är skönt att det är över.
När det enda rätta att säga är att hålla tyst
Under helvetesåren (som nu är över! Måste bara lägga till denna underbara parentes!) var jag hyperkänslig och lättsårad. Jag har gråtit floder över kommentarer från släkt och vänner. Alltid aningslösa, ibland okänsliga, oftast välmenande. Aldrig menade att såra, och framför allt inte så djupt som de faktiskt gjorde.
Flera mig närstående hade mycket svårt att förstå detta, hur jag kunde bli så förtvivlat ledsen av saker som sas eller gjordes i största välmening. Ändamålen helgar medlen så att säga. Meningen bakom orden borde förta deras udd.
Förstås funkar det inte så. Å andra sidan begrep jag redan då och jag ser ännu klarare nu hur svårt det måste ha varit att säga precis rätt sak till mig. Jag hade ju alltid svar på tal dessutom.
En lärdom jag faktiskt drog av detta var att tröst aldrig får förväxlas med att ta bort det onda och lösa problemet. Oftast går det inte att lösa, i alla fall inte genast. Så som det var för oss. De som sårade mig mest var också de som på olika sätt ville presentera de snabbaste lösningarna. De som inte vågade dröja vid det ledsna och tunga och acceptera att det var så här det var, just nu.
Det är skönt att det är över.
Flera mig närstående hade mycket svårt att förstå detta, hur jag kunde bli så förtvivlat ledsen av saker som sas eller gjordes i största välmening. Ändamålen helgar medlen så att säga. Meningen bakom orden borde förta deras udd.
Förstås funkar det inte så. Å andra sidan begrep jag redan då och jag ser ännu klarare nu hur svårt det måste ha varit att säga precis rätt sak till mig. Jag hade ju alltid svar på tal dessutom.
En lärdom jag faktiskt drog av detta var att tröst aldrig får förväxlas med att ta bort det onda och lösa problemet. Oftast går det inte att lösa, i alla fall inte genast. Så som det var för oss. De som sårade mig mest var också de som på olika sätt ville presentera de snabbaste lösningarna. De som inte vågade dröja vid det ledsna och tunga och acceptera att det var så här det var, just nu.
Det är skönt att det är över.
2007-04-06
Helga kverulant
Grinig betraktelse 1:
Förra numret av Vi Föräldrar (en tidning som jag är ytterst ambivalent till, kan inte alls bestämma mig för om den är vettig och användbar eller fånig och förljugen) innehöll en ledare som fick både O och mig att morra. Chefredaktören ondgjorde sig över att det numera går bra att betala extra på charterflyg för att slippa sitta nära småbarn. Hon tyckte att det var hemskt att folk kan vara så intoleranta och småsinta att de störs av barnskrik, och förkunnade att hon föredrar en skrikande bebis som stolsgranne framför en sur gubbe.
Jag fattar inte problemet. Så småbarnsmamma jag är så har jag full förståelse för att folk tycker att det är jobbigt med andras hojtande ungar på flygplan eller för den delen på restaurang, tunnelbana, museum eller annan offentlig plats. Jag älskar Q även när han gallskriker, men jag begär sannerligen inte att andra ska göra det. Om de är villiga att betala för att slippa höra, så mycket bättre.
Antagligen har jag alldeles för god kontakt med den bittra barnlösa kvinnan inom mig, hon som förut var jag.
Grinig betraktelse 2:
Under en vilopaus från stugbestyren råkade jag slå på TV:n mitt under ett program om Lena Ph. Jag har inte haft någon särskild åsikt om henne tidigare, har väl tyckt att hon verkar rätt klyftig och har stor integritet. Hennes framträdande i Melodifestivalen häromåret var proffsigt.
Men nu såg jag henne åla och skreva medan hon sjöng om att hon provat både pojkar och äldre män, och jag tänkte samma sak som när jag såg Madonna i ceriserosa stringleotard i videon till Hung Up:
Här är en kvinna på toppen av sin förmåga, hon är mogen, kompetent, stark och vacker. Hela världen (nåja, kanske bara den skandinaviska halvön i Lenas fall) lyssnar på det hon vill säga. Varför väljer hon då att uttrycka sig som hon gör? Varför framställer hon sig som något hon definitivt inte är, ett objekt? Varför vågar hon inte lita på att omgivningen ser henne även om hon inte visar rumpa, lår och halva underlivet?
Det är fan så deprimerande.
(Vasa? Att om jag hade en kropp som Madonna eller Lena skulle jag också vilja visa den? Ja, jo, kanske. Jag är nog bara avundsjuk. Igen.)
Förra numret av Vi Föräldrar (en tidning som jag är ytterst ambivalent till, kan inte alls bestämma mig för om den är vettig och användbar eller fånig och förljugen) innehöll en ledare som fick både O och mig att morra. Chefredaktören ondgjorde sig över att det numera går bra att betala extra på charterflyg för att slippa sitta nära småbarn. Hon tyckte att det var hemskt att folk kan vara så intoleranta och småsinta att de störs av barnskrik, och förkunnade att hon föredrar en skrikande bebis som stolsgranne framför en sur gubbe.
Jag fattar inte problemet. Så småbarnsmamma jag är så har jag full förståelse för att folk tycker att det är jobbigt med andras hojtande ungar på flygplan eller för den delen på restaurang, tunnelbana, museum eller annan offentlig plats. Jag älskar Q även när han gallskriker, men jag begär sannerligen inte att andra ska göra det. Om de är villiga att betala för att slippa höra, så mycket bättre.
Antagligen har jag alldeles för god kontakt med den bittra barnlösa kvinnan inom mig, hon som förut var jag.
Grinig betraktelse 2:
Under en vilopaus från stugbestyren råkade jag slå på TV:n mitt under ett program om Lena Ph. Jag har inte haft någon särskild åsikt om henne tidigare, har väl tyckt att hon verkar rätt klyftig och har stor integritet. Hennes framträdande i Melodifestivalen häromåret var proffsigt.
Men nu såg jag henne åla och skreva medan hon sjöng om att hon provat både pojkar och äldre män, och jag tänkte samma sak som när jag såg Madonna i ceriserosa stringleotard i videon till Hung Up:
Här är en kvinna på toppen av sin förmåga, hon är mogen, kompetent, stark och vacker. Hela världen (nåja, kanske bara den skandinaviska halvön i Lenas fall) lyssnar på det hon vill säga. Varför väljer hon då att uttrycka sig som hon gör? Varför framställer hon sig som något hon definitivt inte är, ett objekt? Varför vågar hon inte lita på att omgivningen ser henne även om hon inte visar rumpa, lår och halva underlivet?
Det är fan så deprimerande.
(Vasa? Att om jag hade en kropp som Madonna eller Lena skulle jag också vilja visa den? Ja, jo, kanske. Jag är nog bara avundsjuk. Igen.)
Helga kverulant
Grinig betraktelse 1:
Förra numret av Vi Föräldrar (en tidning som jag är ytterst ambivalent till, kan inte alls bestämma mig för om den är vettig och användbar eller fånig och förljugen) innehöll en ledare som fick både O och mig att morra. Chefredaktören ondgjorde sig över att det numera går bra att betala extra på charterflyg för att slippa sitta nära småbarn. Hon tyckte att det var hemskt att folk kan vara så intoleranta och småsinta att de störs av barnskrik, och förkunnade att hon föredrar en skrikande bebis som stolsgranne framför en sur gubbe.
Jag fattar inte problemet. Så småbarnsmamma jag är så har jag full förståelse för att folk tycker att det är jobbigt med andras hojtande ungar på flygplan eller för den delen på restaurang, tunnelbana, museum eller annan offentlig plats. Jag älskar Q även när han gallskriker, men jag begär sannerligen inte att andra ska göra det. Om de är villiga att betala för att slippa höra, så mycket bättre.
Antagligen har jag alldeles för god kontakt med den bittra barnlösa kvinnan inom mig, hon som förut var jag.
Grinig betraktelse 2:
Under en vilopaus från stugbestyren råkade jag slå på TV:n mitt under ett program om Lena Ph. Jag har inte haft någon särskild åsikt om henne tidigare, har väl tyckt att hon verkar rätt klyftig och har stor integritet. Hennes framträdande i Melodifestivalen häromåret var proffsigt.
Men nu såg jag henne åla och skreva medan hon sjöng om att hon provat både pojkar och äldre män, och jag tänkte samma sak som när jag såg Madonna i ceriserosa stringleotard i videon till Hung Up:
Här är en kvinna på toppen av sin förmåga, hon är mogen, kompetent, stark och vacker. Hela världen (nåja, kanske bara den skandinaviska halvön i Lenas fall) lyssnar på det hon vill säga. Varför väljer hon då att uttrycka sig som hon gör? Varför framställer hon sig som något hon definitivt inte är, ett objekt? Varför vågar hon inte lita på att omgivningen ser henne även om hon inte visar rumpa, lår och halva underlivet?
Det är fan så deprimerande.
(Vasa? Att om jag hade en kropp som Madonna eller Lena skulle jag också vilja visa den? Ja, jo, kanske. Jag är nog bara avundsjuk. Igen.)
Förra numret av Vi Föräldrar (en tidning som jag är ytterst ambivalent till, kan inte alls bestämma mig för om den är vettig och användbar eller fånig och förljugen) innehöll en ledare som fick både O och mig att morra. Chefredaktören ondgjorde sig över att det numera går bra att betala extra på charterflyg för att slippa sitta nära småbarn. Hon tyckte att det var hemskt att folk kan vara så intoleranta och småsinta att de störs av barnskrik, och förkunnade att hon föredrar en skrikande bebis som stolsgranne framför en sur gubbe.
Jag fattar inte problemet. Så småbarnsmamma jag är så har jag full förståelse för att folk tycker att det är jobbigt med andras hojtande ungar på flygplan eller för den delen på restaurang, tunnelbana, museum eller annan offentlig plats. Jag älskar Q även när han gallskriker, men jag begär sannerligen inte att andra ska göra det. Om de är villiga att betala för att slippa höra, så mycket bättre.
Antagligen har jag alldeles för god kontakt med den bittra barnlösa kvinnan inom mig, hon som förut var jag.
Grinig betraktelse 2:
Under en vilopaus från stugbestyren råkade jag slå på TV:n mitt under ett program om Lena Ph. Jag har inte haft någon särskild åsikt om henne tidigare, har väl tyckt att hon verkar rätt klyftig och har stor integritet. Hennes framträdande i Melodifestivalen häromåret var proffsigt.
Men nu såg jag henne åla och skreva medan hon sjöng om att hon provat både pojkar och äldre män, och jag tänkte samma sak som när jag såg Madonna i ceriserosa stringleotard i videon till Hung Up:
Här är en kvinna på toppen av sin förmåga, hon är mogen, kompetent, stark och vacker. Hela världen (nåja, kanske bara den skandinaviska halvön i Lenas fall) lyssnar på det hon vill säga. Varför väljer hon då att uttrycka sig som hon gör? Varför framställer hon sig som något hon definitivt inte är, ett objekt? Varför vågar hon inte lita på att omgivningen ser henne även om hon inte visar rumpa, lår och halva underlivet?
Det är fan så deprimerande.
(Vasa? Att om jag hade en kropp som Madonna eller Lena skulle jag också vilja visa den? Ja, jo, kanske. Jag är nog bara avundsjuk. Igen.)
2007-04-04
Överambitiösa eller bara galna?
Det är en vecka sedan vi kom hem från Göteborg och tömningen av Lilla gula huset. Helgen som gick betade vi av en lista som jag skrivit: saker vi ska fixa i lägenheten innan vi får tillgång till stugan och därmed överför all vår energi på den. Det var sådant småtrevligt pyssel som att byta plats på vinter- och sommarkläder, hänga upp de sista tavlorna som blivit stående sedan flytten i maj förra året, montera ner ett köksbord och montera upp ett annat. Och så vidare.
I måndags fick vi nycklarna till sommarstugan och åkte förstås dit. Konstaterade diverse saker.
Det växer blåsippor på tomten. Jag har ett sentimentalt förhållande till blåsippor, inte enbart beroende på att de är så vackra. Sjöng "Blåsippan ute i backarna står" flera gånger för Q. Han lyssnade intresserat medan han försökte äta blåsippan jag visade honom.
Närmsta granne verkar trevlig och har en dotter som är ett par månader äldre än Q. Pappan i familjen heter - Q!
Nästa gång vi säljer en fastighet ska vi göra det inklusive inventarier. Det är helt lysande. Man plockar åt sig de grejer man själv vill ha och så lämnar man skräpet till de aninglösa köparna som får åka ännu fler rundor till tippen.
Alltså. Det är skärtorsdag imorgon och O ska vara ledig. Vi ska tillbringa fem dagar ute i stugan och försöka få den så beboelig som möjligt. Vi ska röja ut gamla fula möbler (inget är så gammalt att det är charmigt) och städa bort ett antal säsongers muslortar och spindelvävar. Samtidigt som vi ska hindra Q från att äta upp all småsten på uppfarten, tratta med huvudet före ner för branten bakom huset eller utforska mulltoan.
Låter jag uppgiven? Det beror på att jag varit förkyld utan avbrott i fyra veckor. Q blev snuvig i förrgår vilket gör att han vaknar gallskrikande flera gånger varje natt och vägrar att äta något annat än välling (fast vi är väldigt glada att han äter åtminstone det). Mitt tålamod och min stubin är skamligt korta. Jag är inte alls den lugna milda trygga mamma jag vill vara. Men som tur är har Q en pappa också. O kan driva mig till vansinne med sin stabilitet och sitt lugn, men ibland är det bra att ha.
I måndags fick vi nycklarna till sommarstugan och åkte förstås dit. Konstaterade diverse saker.
Det växer blåsippor på tomten. Jag har ett sentimentalt förhållande till blåsippor, inte enbart beroende på att de är så vackra. Sjöng "Blåsippan ute i backarna står" flera gånger för Q. Han lyssnade intresserat medan han försökte äta blåsippan jag visade honom.
Närmsta granne verkar trevlig och har en dotter som är ett par månader äldre än Q. Pappan i familjen heter - Q!
Nästa gång vi säljer en fastighet ska vi göra det inklusive inventarier. Det är helt lysande. Man plockar åt sig de grejer man själv vill ha och så lämnar man skräpet till de aninglösa köparna som får åka ännu fler rundor till tippen.
Alltså. Det är skärtorsdag imorgon och O ska vara ledig. Vi ska tillbringa fem dagar ute i stugan och försöka få den så beboelig som möjligt. Vi ska röja ut gamla fula möbler (inget är så gammalt att det är charmigt) och städa bort ett antal säsongers muslortar och spindelvävar. Samtidigt som vi ska hindra Q från att äta upp all småsten på uppfarten, tratta med huvudet före ner för branten bakom huset eller utforska mulltoan.
Låter jag uppgiven? Det beror på att jag varit förkyld utan avbrott i fyra veckor. Q blev snuvig i förrgår vilket gör att han vaknar gallskrikande flera gånger varje natt och vägrar att äta något annat än välling (fast vi är väldigt glada att han äter åtminstone det). Mitt tålamod och min stubin är skamligt korta. Jag är inte alls den lugna milda trygga mamma jag vill vara. Men som tur är har Q en pappa också. O kan driva mig till vansinne med sin stabilitet och sitt lugn, men ibland är det bra att ha.
Överambitiösa eller bara galna?
Det är en vecka sedan vi kom hem från Göteborg och tömningen av Lilla gula huset. Helgen som gick betade vi av en lista som jag skrivit: saker vi ska fixa i lägenheten innan vi får tillgång till stugan och därmed överför all vår energi på den. Det var sådant småtrevligt pyssel som att byta plats på vinter- och sommarkläder, hänga upp de sista tavlorna som blivit stående sedan flytten i maj förra året, montera ner ett köksbord och montera upp ett annat. Och så vidare.
I måndags fick vi nycklarna till sommarstugan och åkte förstås dit. Konstaterade diverse saker.
Det växer blåsippor på tomten. Jag har ett sentimentalt förhållande till blåsippor, inte enbart beroende på att de är så vackra. Sjöng "Blåsippan ute i backarna står" flera gånger för Q. Han lyssnade intresserat medan han försökte äta blåsippan jag visade honom.
Närmsta granne verkar trevlig och har en dotter som är ett par månader äldre än Q. Pappan i familjen heter - Q!
Nästa gång vi säljer en fastighet ska vi göra det inklusive inventarier. Det är helt lysande. Man plockar åt sig de grejer man själv vill ha och så lämnar man skräpet till de aninglösa köparna som får åka ännu fler rundor till tippen.
Alltså. Det är skärtorsdag imorgon och O ska vara ledig. Vi ska tillbringa fem dagar ute i stugan och försöka få den så beboelig som möjligt. Vi ska röja ut gamla fula möbler (inget är så gammalt att det är charmigt) och städa bort ett antal säsongers muslortar och spindelvävar. Samtidigt som vi ska hindra Q från att äta upp all småsten på uppfarten, tratta med huvudet före ner för branten bakom huset eller utforska mulltoan.
Låter jag uppgiven? Det beror på att jag varit förkyld utan avbrott i fyra veckor. Q blev snuvig i förrgår vilket gör att han vaknar gallskrikande flera gånger varje natt och vägrar att äta något annat än välling (fast vi är väldigt glada att han äter åtminstone det). Mitt tålamod och min stubin är skamligt korta. Jag är inte alls den lugna milda trygga mamma jag vill vara. Men som tur är har Q en pappa också. O kan driva mig till vansinne med sin stabilitet och sitt lugn, men ibland är det bra att ha.
I måndags fick vi nycklarna till sommarstugan och åkte förstås dit. Konstaterade diverse saker.
Det växer blåsippor på tomten. Jag har ett sentimentalt förhållande till blåsippor, inte enbart beroende på att de är så vackra. Sjöng "Blåsippan ute i backarna står" flera gånger för Q. Han lyssnade intresserat medan han försökte äta blåsippan jag visade honom.
Närmsta granne verkar trevlig och har en dotter som är ett par månader äldre än Q. Pappan i familjen heter - Q!
Nästa gång vi säljer en fastighet ska vi göra det inklusive inventarier. Det är helt lysande. Man plockar åt sig de grejer man själv vill ha och så lämnar man skräpet till de aninglösa köparna som får åka ännu fler rundor till tippen.
Alltså. Det är skärtorsdag imorgon och O ska vara ledig. Vi ska tillbringa fem dagar ute i stugan och försöka få den så beboelig som möjligt. Vi ska röja ut gamla fula möbler (inget är så gammalt att det är charmigt) och städa bort ett antal säsongers muslortar och spindelvävar. Samtidigt som vi ska hindra Q från att äta upp all småsten på uppfarten, tratta med huvudet före ner för branten bakom huset eller utforska mulltoan.
Låter jag uppgiven? Det beror på att jag varit förkyld utan avbrott i fyra veckor. Q blev snuvig i förrgår vilket gör att han vaknar gallskrikande flera gånger varje natt och vägrar att äta något annat än välling (fast vi är väldigt glada att han äter åtminstone det). Mitt tålamod och min stubin är skamligt korta. Jag är inte alls den lugna milda trygga mamma jag vill vara. Men som tur är har Q en pappa också. O kan driva mig till vansinne med sin stabilitet och sitt lugn, men ibland är det bra att ha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)