Dålig dag följd av en bättre

Jag mår fortfarande rätt dåligt. Det går upp och ner. I slutet av förra veckan var det katastrof, O var på tjänsteresa i två dagar vilket tydligen var mer än jag orkade med. Till råga på allt grälade vi när han kom hem. Jag såg inte alls fram emot ytterligare en renoveringshelg i stugan, det kändes bara tungt och jobbigt.

Men det blev faktiskt bra. Miljöombytet var avkopplande och vilsamt. Kvällarna var otroligt mysiga, vi sover i stugans stora rum medan O renoverar det som ska bli sovrummet. Jag la mig tidigt, kröp ner bredvid Q och såg skenet från öppna spisen fladdra på väggarna, låg i flera timmar och läste i mina låneböcker.

Igår var det återigen katastrof. Vaknade på helt fel sida med halsont och snuva, förskräckligt trött. Q var förstås alldeles omöjlig och trilskades, inte sova, inte äta, gnäll och krångel vilket resulterade i mammaexplosioner vilket naturligtvis gjorde att gnället eskalerade till illvrål.

Efteråt hade jag förskräckligt dåligt samvete, för jag insåg att Q inte varit så värst mycket besvärligare än vanligt. Det var jag som var ur form, inte han. Det var mitt dåliga humör som triggade den onda spiralen, inte hans.

Ruelsen kommer sig inte så mycket av att jag har skällt och tagit omilt i honom. Det som är jobbigast att tänka på är att jag har varit så inkonsekvent. Bra dagar tolererar jag att han river ner grejer på golvet och kladdar med maten. Grälar inte utan försöker distrahera och uppmuntra det som är bra. Men en dålig dag rinner sinnet på mig plötsligt när han gör något jag tycker är jobbigt. Då finns inget tålamod kvar, och jag känner knappt igen mig själv. Vem är denna obehärskade obalanserade person som blir tokarg på ett litet barn?

En klen tröst i det hela är att Q tycks ha stark vilja och eldigt humör han också. Han blir aldrig rädd eller ledsen när jag blir arg, han blir arg tillbaka. Tack och lov för det.

Igår pratade jag med mamma om det hela. Hon påpekade återigen att en inflammation i centrala nervsystemet tar lång tid att hämta sig ifrån, och att det inte är konstigt att jag är trött. Sedan ville hon veta hur mycket Q får vara ute och gå. Ute är vi varje dag men i sanningens namn sitter han oftast i vagnen. Jag har helt enkelt inte tänkt på att hans stappliga snubbliga steg kunde fungera utomhus på asfalt och hårt grus.

Redan igår kväll tog vi en kort promenad, och Q fick gå mellan oss med sina händer i våra. Stoltare unge har jag knappt sett. Med jämna mellanrum damp han ner på rumpan för att undersöka småsten och pinnar, men sedan sträckte han sig uppfordrande efter våra händer. Gå mera. Och vi som trodde att han bara kunde gå sisådär tio steg. Men han sov hela natten utan att vakna för välling.

Idag har vi varit ute hela dagen, från nio till fem, och lekt i sandlådor och gungat. Jag är inte tröttare än vanligt, bara gladare.