Under helvetesåren (som nu är över! Måste bara lägga till denna underbara parentes!) var jag hyperkänslig och lättsårad. Jag har gråtit floder över kommentarer från släkt och vänner. Alltid aningslösa, ibland okänsliga, oftast välmenande. Aldrig menade att såra, och framför allt inte så djupt som de faktiskt gjorde.
Flera mig närstående hade mycket svårt att förstå detta, hur jag kunde bli så förtvivlat ledsen av saker som sas eller gjordes i största välmening. Ändamålen helgar medlen så att säga. Meningen bakom orden borde förta deras udd.
Förstås funkar det inte så. Å andra sidan begrep jag redan då och jag ser ännu klarare nu hur svårt det måste ha varit att säga precis rätt sak till mig. Jag hade ju alltid svar på tal dessutom.
En lärdom jag faktiskt drog av detta var att tröst aldrig får förväxlas med att ta bort det onda och lösa problemet. Oftast går det inte att lösa, i alla fall inte genast. Så som det var för oss. De som sårade mig mest var också de som på olika sätt ville presentera de snabbaste lösningarna. De som inte vågade dröja vid det ledsna och tunga och acceptera att det var så här det var, just nu.
Det är skönt att det är över.
Amen.
SvaraRaderaPrecis så är det ju!
Att man innerst inne är fullständigt övertygad om att de inte säger så för att såra. Men likaväl sårar det och skär i hjärtat som knivar.
Och alldeles rätt: Mest saknar man en kram, empati, förmåga att lyssna. INTE lösningar, inte överslätande av sorg, inte "du ska se att det ordnar sig", inte klischéer.
Men det är en tröst att läsa din blogg, se att man en dag står där, på andra sidan. Och inte är lika sårad längre.
Klockrent, Helga. Precis så. Precis på pricken.
SvaraRaderaMan kan faktiskt använda barnlöshetssorgen till någonting, man kan dra lärdom av erfarenheterna. Alltid något :-)
Kan bara hålla med!Många verkar ha svårt at fatta vilken stor och tung sorg man bär på då man är i barnlöshetsträsket. Säger som du "Det är skönt att det är över". Jättehärligt!
SvaraRadera