Öppenhet i hemutredningen

Detta är ett inlägg som jag har filat på ett tag, inspirerad av några läsarkommentarer. (Förresten missar jag lätt om någon skrivit en kommentar på ett gammalt inlägg. Borde skärpa mig och kolla noggrannare.)

Många oroar sig för hemutredningen, vissa så till den grad att de tvekar att överhuvudtaget adoptera av rädsla för att bli granskade och utfrågade och eventuellt underkända. Vi kände inte alls så. Dels visste vi ganska mycket om hur adoptionsprocessen går till, men vi kände också till en hel del om hur socialtjänsten arbetar. Vi visste att en korrekt utförd hemutredning är ungefär som en sorts samtalsterapi (vilket kanske även det avskräcker många, slår det mig nu). Man får tillfälle att sitta ned och i lugn och ro berätta om sig själv, sitt äktenskap, sina relationer. I bästa fall kan hemutredningen bidra till att man bearbetar barnlöshetssorgen och befäster sitt beslut att adoptera. Jag tror inte riktigt på det där att man ska vara så himla färdig med sin sorg innan man rör minsta fena för att sätta igång en adoptionsprocess.

Bor man i en storstad är det sannolikt så att ens hemutredare är mycket kunniga och vana, både vad gäller adoptioner i synnerhet och mänskliga relationer i allmänhet. Det är inte mycket som förvånar en garvad soctant.

Ett konkret exempel på detta är när jag fick frågan om förhållandet till alkohol i mitt föräldrahem. Hur öppen jag än hade föresatt mig att vara så tvekade jag innan jag svarade. Enklast hade varit att ljuga lite vitt. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag som det var och är, att mina tre föräldrar alla har ett gränslöst och ibland omåttligt beteende när det gäller alkohol. Detta har inte märkts särskilt väl utanför familjen. De uppfattas som glada sällskapsmänniskor. De har alltid kunnat sköta sina arbeten. Men jag vet, och min syster vet att man inte kan lita obetingat på dem. Till vardags funkar allt, men när det är helg och fest måste vi slå på radarn. Ofta går allt bra, nästan lika ofta blir det lite för mycket och lite pinsamt, någon enstaka gång har det blivit katastrof. Sällan gör alla tre bort sig på en gång, men eftersom de är tre stycken med det här beteendet så - tja, nästan alltid är det någon.

Menar du att dina föräldrar är alkoholister, frågar folk. Ingen aning. Jag vet inte hur den definitionen ser ut. Jag vet bara att den är långt ifrån självklar och tydlig. Jag vet att mina föräldrar är bra på många vis. Jag vet också att Q aldrig kommer att se mig i det skick som jag några gånger för mycket har sett mina föräldrar i.

Det här förklarade jag för vår utredare, och det var så himla skönt att prata med ett proffs. Hon spärrade inte upp ögonen och frågade om de är alkoholister. Hon begrep precis. Inte ett ord om detta nämndes i hemutredningen (allt man säger under samtalen tas inte upp i texten!). Men det var skönt att få det sagt.

Jag är medveten om att hemutredningen gick ganska lätt för O och mig, lättare än för många. Vi hade inga större skelett i garderoben (förutom the booze så var ett annat skelett exakt hur urledsen jag varit över barnlösheten, även där valde vi att vara öppna), vi hade förhandskunskap om hur utredningen går till, vi bor i en storstad, vi fick vettiga utredare. Alla har inte dessa fördelar. Fast detta är lätt för mig att säga så säger jag det: var öppna mot utredarna. Lita på att de kan sitt jobb. Man måste inte vara övermänniska. Man måste inte ha levt ett perfekt och problemfritt liv (snarare tvärtom, bara man dragit lärdom av sina bekymmer och misstag).

Och fast jag vet att det inte är möjligt i det samhälle jag vill leva i, så tycker jag egentligen innerst inne att alla föräldrar borde genomgå någon sorts lämplighetstest. Dock inte så extremt som detta, som jag skrev för några år sedan och faktiskt en gång la ut på adoptera.nu. Jösses vad mycket skäll jag fick!