Vemodig

Pustar ut efter morgonrejset - herregud, hur ska det gå nästa vecka när jag ska göra i ordning mig själv också och pallra mig iväg till ett jobb? - och försöker göra mig nyttig. Rensar ut gamla kvitton och sommarminnena väller över mig.

Handelsträdgården vid sommarstugan. Gårdsbutiken med höns, kaniner och grisar, förutom kaffe och mackor säljer de även hönsmat och äppelmust.

Sjöfartsmuseet. Fika på Konditori Kampanilen som inte heter så längre. Glass på Björngårdsvillan.

Second-hand-butiken i Bohuslän där vi fyndade en blå soffa till lilla huset på Sommarön. Hundra kronor.

Centralkonditoriet i Väderstad, ett stamställe på vägen hem. Himmelriket för kondisfantaster.

Espritskjortor i födelsedagspresent till O. De satt som gjutna.

Nej usch. Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar älska sommaren men se fram emot hösten, september är en av årets finaste månader.

Tar itu med ännu en surdeg i hopp om att melankolin ska lätta. Tar foton av barnvagnen och bärstolen, de ska säljas och ge plats åt andra prylar i källaren.

Ha, vad trodde jag? Ännu fler minnen förstås, goda och onda. Sommaren hade jag gärna återupplevt, bebistiden med Q likaså, men den med Y?

Lilla söta fina bestämda Y som från första stund visste och krävde det han behövde, inte var det hans fel att han inte kunde sova.

Y är tre år nu, ingen bebis längre utan en riktig människa. Han pratar och funderar och är fortfarande mycket bestämd. Q:s lärare skojar om att Y tror att han också går i skolan, för han stormar in där med trygg självklarhet och hälsar på alla. Sedan drar vi vidare, han ska till sin nya dagmamma, där han har fått nya, egna kompisar.

På natten vaknar han och skriker argt och otröstligt i tjugo minuter innan han somnar om. Själv. Fast det händer allt mer sällan.

Vi har det ju så bra. Det vill jag vila i. Inte känna vemod eller oro för framtiden. Nu. Bra.

Nu ska jag springa en stund. Sen ska jag göra kaffe. Imorgon är min sista lediga dag, då ska jag göra något jag älskar: promenera ensam i Stockholm.

Svensk sommar

Rensar mobilen, som snart ska återlämnas till gamla jobbet, på foton. Blir sentimental. Sommar! Ljuva korta regniga grönskande sommar.

För det är ju ungefär sådan här den är. Junibild i ösregn.

Den är alltid lika kort

Idag har jag blivit fotograferad för mitt nya jobb, och försökte se både glad, smal, lyckad, pålitlig, projektledarmässig och effektiv ut. I ungefär den ordningen.

Klockan tickar, det är inte många lediga dagar kvar. Så ledig man nu är när man fnattar mellan skola och dagmamma för att lämna och hämta en den ene, än den andre. Men båda har funnit sig fantastiskt väl tillrätta.

Nej, jag ska sannerligen inte klaga. Med en fin semester i själen, om än den var färgad av sorg. Här sitter jag och känner smaken av teet och hör fåglarna sjunga. D gör varken det ena eller andra.

Fast nog fladdrar det i magen. Var kommer jag att hamna? Kommer vardagslogistiken att funka? Kommer jag att orka?

Jag är inte riktigt redo än. Sommaren är inte riktigt slut än.

Milstolpar, mörka och ljusa

Imorgon börjar min äldste son skolan. Det känns stort och märkligt, men också alldeles självklart.

Båda pojkarna har nu sovit borta från oss för första gången. Hos mormor. Y somnade och sov som en stock hela natten, Q började gråta vid niotiden men lugnade sig när han fick prata en stund med mig på telefon. Kvart över sex väcktes mormor av två strålande glada pojkar, samma pojkar som kastade sig i min famn vid lunchtid.

Och jag och min man har för första gången bevistat en väns begravning. En jämnårig, en av oss. Det var omtumlande, starkt, gräsligt, vidrigt, vackert och befriande på samma gång.

Vännens äldsta barn beskrev det precis: Begravningen var hemsk, jag ville bara springa därifrån. Samtidigt önskade jag att den aldrig skulle ta slut. Likadant kändes det sista gången vi satt hos mamma.

Kusintankar till arkivet

Det är över en vecka sedan vi kom hem från Sommarön. Jag är visserligen ledig ett tag till men O har börjat jobba. Nästa vecka börjar Q i skolan och Y hos ny dagmamma. Vardagen kopplar greppet.

Efter några veckor var vi rejält mätta på Sommarön alla fyra. Barnen längtade hem, och vi också. Det är bara att konstatera att vi inte tillhör den verkliga adeln, ö-nomenklaturan som kuskar ut oavsett väder och firar både påsk och jul i regn och snö. Ju större umbäranden desto bättre. Eller snarare, finare.

Jo, för ön är ju så fin. Och vi är så privilegierade som får vara där. Helst vill man vara där hela tiden, och bara vara. Utan tv och dator, dusch och mikro.

Sedär, en kusintanke som poppade upp. I några dagar har jag debatterat med mig själv om jag ska försöka formulera dem, eller bara glömma dem tills nästa år. Jag gör både och. Skriver och arkiverar.

1: Alltså detta med ytan, den fina. Det ska vara fint och glättigt och positivt till varje pris. En inte alls dålig egenskap, särskilt inte om man som vi stammar ur en familj av gnällspikar och dysterkvistar. Men ibland blir det bara för mycket. I bästa fall irriterande, i värsta fall destruktivt och svekfullt.

2: Maktkamp. Först med några dagars perspektiv insåg jag att det var det vi höll på med. Få sista ordet. Vinna tävlingen. Jag vill tro att det mestadels är kusins fel, men jag måste medge att jag drogs med och ville bita ifrån och ge igen. Skyller på henne gör jag för att jag inte känner igen mig från andra relationer. Sådär håller jag inte faktiskt inte på med någon annan. Vissa replikskiften blev  bisarra, som det inledningsvis fridsamma dösnacket om vilken solskyddsfaktor man använder. Jag slarvar med solskydd fast jag inte borde, kusin är en manisk smörjare. Använder det jämt, året om. Jo, medgav jag, och citerade en hudläkare jag hört säga att man alltid kan ha faktor 30 på näsan, för vem har någonsin sett en näsa blekare än ansiktet? Men å andra sidan är det en del kemikalier i kletet också, varför jag helst låter bli på vintern. Kusin teg en stund, och fyrade sedan av: jomen där vi bor är det så mycket snö, så vi behöver minsann solskydd på vintern också.

3: Det ekar genom släktleden. Dialoger som ovanstående hade ordagrant kunnat utspela sig mellan farmor och vem som helst i familjen. Farmor var mästare på att alltid, alltid få sista ordet. In absurdum. Pappa skrattade och suckade om vartannat när jag berättade.

4: Det klibbar också. I umgänget med kusin blir jag återigen någon jag var för länge sedan, i alla fall i andras ögon. Det var inget större fel på mig när jag var barn, inser jag nu, men idag är jag en annan. Eller så var jag en annan hela tiden, innerst inne. Jag vill inte definieras av andras minnen, jag bestämmer själv vem jag är.

5: Fast tvärtom. När vi växte upp var det kusin som ansågs vara slarvan och jag som var den ordentliga. Fast så var det nog egentligen inte, det var etiketter som sattes på oss. Idag är det definitivt tvärtom.

6: Sorgligt nog tycks kampen eventuellt kunna fortplanta sig vidare i nästa led. Q är helt betagen i sin tre år äldre syssling, men började i år att reagera på att deras vänskap helt är på sysslingens villkor. Vid ett tillfälle var han så ledsen att han grät, och jag tröstade med att jag också såg och förstod och inte tyckte det var rätt. Men när sysslingen behagade kalla på Q igen, kunde han förstås inte motstå lockropen.

(Jag blev rejält besviken på kusin - självutnämnd amatörpsykolog, inriktning barn, jo hon har jobbat för BRIS - när jag försiktigt tog upp detta. Jag sa inte att sysslingen var dum mot Q, utan att det var en ömsesidig konflikt under uppseglande. Q:s sätt att protestera mot sysslingens dikatorsfasoner var att bli en barnslig sabotör, med bråk som följd. Kusin avfärdade det hela. Hennes son är alltid snäll mot mindre barn.)

7: Tävlingen. Som jag ibland tror är inbillning. Men när jag pratar av mig med pappa menar han självklart att kusin ständigt försöker bräcka mig. Men varför, undrar jag, jag fattar inte? Hon är smalare, snyggare, brunare, springer längre, bakar mer, är mer socialt lyckad, hon känner alla på ön, jag knappt någon. Möjligen är min så kallade karriär mer avundsvärd än hennes, men det vete fan. Äsch, du är bara blygsam, säger pappa.

Där och då begriper jag vidden av kusins avundsjuka. För jag har en pappa jag kan prata med, och som backar upp mig i vått och torrt, som jag alltid kan lita på.

8: För ett par år sedan trodde jag att jag återfunnit en av min barndoms viktigaste vänskaper. Men inte längre. Jag tror faktiskt inte att vi kan bli vänner. Det gäller bara att se till att inte bli ovänner.

Snorkelisnork

Vi har fått en ny granne, Q och Y har fått nya lekkamrater som de genast gillade.

Själv är jag inte lika trakterad. Barnen är hur rara som helst, och inte är det deras fel att de heter... ja, kanske inte Oden och Diesel, men något ditåt.



Mot Odens och Diesels pappa har jag den huvudsakliga invändningen att han bär torshammare och - hm, hur ska jag formulera det här?  - tycks hysa ett något överdrivet intresse för den svenska stormaktsepoken.

Eller så är jag bara sjukligt misstänksam. Eller allmänt dum i huvudet. Eller ohemult snorkig och fördomsfull. Vad vet jag. Oden, Diesel och mina koreafödda telningar hade roligt tillsammans. Än så länge är det viktigast.

Nytt ord, nya funderingar

Det är vid nattningen som de existentiella tankarna omsätts i ord.

- Mamma, varför är din fostermage så liten att inte jag fick plats så att du kunde föda mig?

Jag förklarar så gott jag kan, att ingen vet varför, att jag är född sådan, att det är lite fel på mig. Och att det heter livmoder förstås. Så tar jag sats:

- Men Q, du vet, om det hade kunnat bli en bebis i min mage, av mina ägg och pappas frön, då hade ju den bebisen inte blivit du, utan någon annan.

Det blir alldeles tyst, förutom Y:s dämpade babbel, han ligger bredvid oss och pratar för sig själv om bebisar och blöjor och nappar, han begriper på ett högst ungefärligt sätt vad konversationen handlar om.

Q förstår inte, och undra på det, tanken svindlar för mig också. Jag förklarar lite till. Att det måste ha varit J långt borta i Korea, och en man som hon tyckte om, för att det skulle bli just Q. Och att vi haft en sådan enorm tur som fått just honom, och just Y. Det märkvärdigaste som har hänt mig.

(Just så sa alltid min mamma till mig också, när jag var liten. Att det var det märkvärdigaste som hänt henne, att bli mamma till mig.)

Q är fortfarande tyst, och hans ansikte ligger i skugga. Jag frågar vad han tänker på.

- Inget särskilt, svarar han. Så gäspar han, och vänder sig på rygg. Jo, förresten. Tror du att Gröna Lund är lika bra som Liseberg?

Onsdag i förorten

Jag står under ett träd i vår lummiga förort, där jag sökt skydd undan regnet. Q är hos en kompis och Y sover i vagnen vid min sida. Min kosa var styrd mot vårt lilla centrum, där jag tänkte mig köpa garn till grytlappar och något till O som fyller år i övermorgon men inte lyckas klämma ur sig vad han vill ha.

Jag är lite trött i kroppen, den semesterplufsiga, för i förmiddags sparkade jag igång den med ett pass på gymmet. Men själen är utvilad och fulltankad. Det var en fin semester, och mitt sommarlov räcker några veckor till, men o så skönt att vara hemma.

Trollslag

Först är det ett jävla liv. De puttas, sparkar efter varann, sträcker sig för att utdela tjuvnyp. Den lille häver upp gallskrik som får blodet att isas, öronen att krulla sig, fadern att ryta. Den store ormar sig och gör fula grimaser vid varje tillrättavisning.

Så sker miraklet. Fråga mig inte hur det sker, för visste jag skulle jag framkalla det oftare. Men plötsligt har Q ett helt annat tonfall, talar med smeksamt instruerande röst till Y, som jublar bifall åt alla förslag.

När jag skriver detta har de just tagit med gosedjuren ut på utflykt, efter att ha lekt bakom stängd dörr i en halvtimme. När jag kikade på dem låg de i sängen och Q läste monsterbok för Y.

Underverk, inget mindre.