Imorgon börjar min äldste son skolan. Det känns stort och märkligt, men också alldeles självklart.
Båda pojkarna har nu sovit borta från oss för första gången. Hos mormor. Y somnade och sov som en stock hela natten, Q började gråta vid niotiden men lugnade sig när han fick prata en stund med mig på telefon. Kvart över sex väcktes mormor av två strålande glada pojkar, samma pojkar som kastade sig i min famn vid lunchtid.
Och jag och min man har för första gången bevistat en väns begravning. En jämnårig, en av oss. Det var omtumlande, starkt, gräsligt, vidrigt, vackert och befriande på samma gång.
Vännens äldsta barn beskrev det precis: Begravningen var hemsk, jag ville bara springa därifrån. Samtidigt önskade jag att den aldrig skulle ta slut. Likadant kändes det sista gången vi satt hos mamma.
Usch, vad tungt. Att behöva begrava en förälder långt innan man är vuxen själv...
SvaraRaderaEn vän till mig, som var föräldralös innan hon fyllt 25, sa att just begravningen var det som fick henne att orka när hennes mamma dött. Att se så många människor som var där för hennes mammas skull, att veta att hon själv inte skulle behöva vara ensam om hon inte explicit ville det.
Den insikten har fått mig att traska iväg på en del "inte självklara" begravningar på senare år - mina föräldrars grannfru, min fd bästis pappa, mina kusiners farmor - inte så mycket för min skull, utan för att visa dem som är kvar att den som dött betydde något för fler än de kanske anade.
Min pojke började också skolan idag, förresten. Helt självklart ställde han sig i ledet och gick in med sina kompisar och fröknar, utan så mycket som en blick över axeln. "Vilken fin lekplats ni har på skolan" sa jag efteråt, när vi var på väg till vår inplanerade sushilunch. "Det är en SKOLGÅRD mamma", fräste han. När vi senare hämtade lillasyster på dagis ägde han hela gården - så stor och så cool.
Men nu ligger han och snusar i ett berg av mjukdjur, med sin koreanska tigers svans balanserande under näsan, som han gjort varje natt i sex år. Stor, ja, men fortfarande min bebis.
Kram på dig Helga!
/Anka