* Snarast införskaffa ett broderikit och brodera en bonad med texten:
HALT! Never get too Hungry, Angry, Lonely or Tired!
Den får hänga mittemellan Tänk på döden och Helvetes jävla skit.
2010-03-31
Tillägg till listan
* Snarast införskaffa ett broderikit och brodera en bonad med texten:
HALT! Never get too Hungry, Angry, Lonely or Tired!
Den får hänga mittemellan Tänk på döden och Helvetes jävla skit.
HALT! Never get too Hungry, Angry, Lonely or Tired!
Den får hänga mittemellan Tänk på döden och Helvetes jävla skit.
2010-03-30
Vårligt vabbande (och lite jobb)
Q är snorig, och idag var det min tur att vara hemma med honom. Igår bestämde jag mig argt för att ge fullständigt fan i jobbet under hela dagen. Annars brukar jag alltid tillbringa åtminstone hälften av en vabdag framför jobbdatorn.
Föresatsen lyckades inte helt, men det blev inte mer än en timme i alla fall. Sedan låg vi skavfötters i soffan, jag läsande tidning, Q tittande på Bolibompa. Efter lunchen slog det mig att vi ju faktiskt kunde åka på utflykt. Q var visserligen snuvig men för övrigt pigg och ganska uttråkad och i behov av rastning. Alltså tog vi tunnelbanan in till stan och lekte i parklek ett par timmar, och fikade sedan på kondis.
Det kändes nästan som att vara mammaledig igen.
Q är mycket medveten om den förestående årstidsväxlingen, förresten. Mamma, idag vill jag ha hååårts, förkunnade han. Och när vi korsade Odengatan och en motorcykel vrålade förbi: Titta, ett vårtecken!
Imorgon ska jag jobba igen, det är O:s tur att vabba om snuvan håller i sig. Jag har gråtit färdigt och gjort en lista:
*Prata med min chef. Fråga om jag missuppfattat honom eftersom jag upplever att mina ansträngningar inte gett något resultat.
*Därefter göra mitt bästa för att lägga detta bakom mig så snabbt som möjligt. Detta är en strid jag inte kan vinna.
*Skriva ner ännu en note to self, denna gång om mitt arbetssätt. Konfrontationen med chefen hade det goda med sig att den öppnade mina ögon för att jag arbetar på ett ibland ineffektivt sätt. Karriärineffektivt alltså.
*Inte driva mina kvinnliga kollegors sak. Sorry systrar. Jag har gjort mitt för er just nu. Ni får klara er själva.
*Avsäga mig ett par av förbättringsprojekten med motiveringen att jag behöver mer tid för att slutföra mina operativa projekt på ett bra sätt.
*Aktivt försöka koppla bort jobbet och varva ner. När resbeskedet kommer ska jag ta ut ett par dagars semester och inte jobba in i det sista.
Vårligt vabbande (och lite jobb)
Q är snorig, och idag var det min tur att vara hemma med honom. Igår bestämde jag mig argt för att ge fullständigt fan i jobbet under hela dagen. Annars brukar jag alltid tillbringa åtminstone hälften av en vabdag framför jobbdatorn.
Föresatsen lyckades inte helt, men det blev inte mer än en timme i alla fall. Sedan låg vi skavfötters i soffan, jag läsande tidning, Q tittande på Bolibompa. Efter lunchen slog det mig att vi ju faktiskt kunde åka på utflykt. Q var visserligen snuvig men för övrigt pigg och ganska uttråkad och i behov av rastning. Alltså tog vi tunnelbanan in till stan och lekte i parklek ett par timmar, och fikade sedan på kondis.
Det kändes nästan som att vara mammaledig igen.
Q är mycket medveten om den förestående årstidsväxlingen, förresten. Mamma, idag vill jag ha hååårts, förkunnade han. Och när vi korsade Odengatan och en motorcykel vrålade förbi: Titta, ett vårtecken!
Imorgon ska jag jobba igen, det är O:s tur att vabba om snuvan håller i sig. Jag har gråtit färdigt och gjort en lista:
*Prata med min chef. Fråga om jag missuppfattat honom eftersom jag upplever att mina ansträngningar inte gett något resultat.
*Därefter göra mitt bästa för att lägga detta bakom mig så snabbt som möjligt. Detta är en strid jag inte kan vinna.
*Skriva ner ännu en note to self, denna gång om mitt arbetssätt. Konfrontationen med chefen hade det goda med sig att den öppnade mina ögon för att jag arbetar på ett ibland ineffektivt sätt. Karriärineffektivt alltså.
*Inte driva mina kvinnliga kollegors sak. Sorry systrar. Jag har gjort mitt för er just nu. Ni får klara er själva.
*Avsäga mig ett par av förbättringsprojekten med motiveringen att jag behöver mer tid för att slutföra mina operativa projekt på ett bra sätt.
*Aktivt försöka koppla bort jobbet och varva ner. När resbeskedet kommer ska jag ta ut ett par dagars semester och inte jobba in i det sista.
2010-03-29
Ebbamonahelga?
Idag har Helga fackpamp löneförhandlat för sina kollegor. Så mycket till förhandling blev det nu inte. Som vanligt.
Naturligtvis fick jag se min egen blivande lön, liksom mitt betyg, och jag hade all möda att trycka undan ilskan och hålla mig neutral.
Inte har min chef ändrat uppfattning om mig inte. Eller om han har det så har det sannerligen inte reflekterats i lönen, eller betyget. Troligen är han strategisk och slösar minimalt av lönepotten på mig eftersom jag snart ska vara föräldraledig.
(Nu tror ni att jag är oerhört kär i pengar. Det är jag inte, inte mer än de flesta. Men jag vill ha ungefär samma lön som mina manliga kollegor. Någon annan dag kan jag utreda närmare hur jag ser på det här med lön och inkomster.)
Jag är arg och ledsen och ur gängorna resten av dagen. I bilen på väg hem skruvar jag upp volymen på stereon och storgråter.
Ledsen och besviken på min chef, javisst. Sedan vårt samtal i januari har jag jobbat som fan för att visa honom. Till ingen nytta tydligen.
Jag har en rad förbättringsprojekt på min att-göra-lista. Sånt som jag tänkte jobba med på kvällar och helger för att hinna färdigställa innan vi åker till Korea. Funderar på att skita i dem. Säga till min chef att de kan du väl ge till någon av de mer kompetenta projektledarna, de som du har satt fyra på.
Men jag gråter också av ilska och förtvivlan över sakernas tillstånd. Min kvinnliga kollega som ligger långt efter, vars sak jag har tagit upp gång på gång, hon får mindre än någonsin i år. VD:n säger avfärdande att hon inte gör ett bra jobb. Nähä. Vår teknikspecialist, i femtioårsåldern, disputerad, ny medlem i facket, vars lön jag inte sett förut, ligger 30% under det hon borde ha enligt statistiken. Den nyanställda kvinnan med tio års erfarenhet, säkert 20%.
Fler kvinnliga ingenjörer är vi inte. Kassa brudar hela bunten, tydligen.
Jag kommer hem och utgjuter mig för O och får sympati. Funderar på en sak vi pratade om imorse, över den här ledaren om Mona Sahlin. Varken hon eller Ebba Lindsö, vars bok jag läste nyligen, har någonsin imponerat särskilt på mig. Orättvist eller inte, jag uppfattar dem inte som lika kompetenta som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Urban Bäckström.
Efter att ha läst ganska mycket om dem båda har jag undrat om inte deras kön har varit dem till gagn. Hade en man klarat sig kvar på posterna lika länge som de?
Men nu slår mig en tanke, sent omsider. De kanske är som jag, eller snarare jag som dem. Kompetenta offer för strukturell ojämlikhet?
Eller inkompetenta tokens som räddas kvar på sina poster av "vi måste ju ha en kvinna också"?
Fan vet.
Naturligtvis fick jag se min egen blivande lön, liksom mitt betyg, och jag hade all möda att trycka undan ilskan och hålla mig neutral.
Inte har min chef ändrat uppfattning om mig inte. Eller om han har det så har det sannerligen inte reflekterats i lönen, eller betyget. Troligen är han strategisk och slösar minimalt av lönepotten på mig eftersom jag snart ska vara föräldraledig.
(Nu tror ni att jag är oerhört kär i pengar. Det är jag inte, inte mer än de flesta. Men jag vill ha ungefär samma lön som mina manliga kollegor. Någon annan dag kan jag utreda närmare hur jag ser på det här med lön och inkomster.)
Jag är arg och ledsen och ur gängorna resten av dagen. I bilen på väg hem skruvar jag upp volymen på stereon och storgråter.
Ledsen och besviken på min chef, javisst. Sedan vårt samtal i januari har jag jobbat som fan för att visa honom. Till ingen nytta tydligen.
Jag har en rad förbättringsprojekt på min att-göra-lista. Sånt som jag tänkte jobba med på kvällar och helger för att hinna färdigställa innan vi åker till Korea. Funderar på att skita i dem. Säga till min chef att de kan du väl ge till någon av de mer kompetenta projektledarna, de som du har satt fyra på.
Men jag gråter också av ilska och förtvivlan över sakernas tillstånd. Min kvinnliga kollega som ligger långt efter, vars sak jag har tagit upp gång på gång, hon får mindre än någonsin i år. VD:n säger avfärdande att hon inte gör ett bra jobb. Nähä. Vår teknikspecialist, i femtioårsåldern, disputerad, ny medlem i facket, vars lön jag inte sett förut, ligger 30% under det hon borde ha enligt statistiken. Den nyanställda kvinnan med tio års erfarenhet, säkert 20%.
Fler kvinnliga ingenjörer är vi inte. Kassa brudar hela bunten, tydligen.
Jag kommer hem och utgjuter mig för O och får sympati. Funderar på en sak vi pratade om imorse, över den här ledaren om Mona Sahlin. Varken hon eller Ebba Lindsö, vars bok jag läste nyligen, har någonsin imponerat särskilt på mig. Orättvist eller inte, jag uppfattar dem inte som lika kompetenta som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Urban Bäckström.
Efter att ha läst ganska mycket om dem båda har jag undrat om inte deras kön har varit dem till gagn. Hade en man klarat sig kvar på posterna lika länge som de?
Men nu slår mig en tanke, sent omsider. De kanske är som jag, eller snarare jag som dem. Kompetenta offer för strukturell ojämlikhet?
Eller inkompetenta tokens som räddas kvar på sina poster av "vi måste ju ha en kvinna också"?
Fan vet.
Ebbamonahelga?
Idag har Helga fackpamp löneförhandlat för sina kollegor. Så mycket till förhandling blev det nu inte. Som vanligt.
Naturligtvis fick jag se min egen blivande lön, liksom mitt betyg, och jag hade all möda att trycka undan ilskan och hålla mig neutral.
Inte har min chef ändrat uppfattning om mig inte. Eller om han har det så har det sannerligen inte reflekterats i lönen, eller betyget. Troligen är han strategisk och slösar minimalt av lönepotten på mig eftersom jag snart ska vara föräldraledig.
(Nu tror ni att jag är oerhört kär i pengar. Det är jag inte, inte mer än de flesta. Men jag vill ha ungefär samma lön som mina manliga kollegor. Någon annan dag kan jag utreda närmare hur jag ser på det här med lön och inkomster.)
Jag är arg och ledsen och ur gängorna resten av dagen. I bilen på väg hem skruvar jag upp volymen på stereon och storgråter.
Ledsen och besviken på min chef, javisst. Sedan vårt samtal i januari har jag jobbat som fan för att visa honom. Till ingen nytta tydligen.
Jag har en rad förbättringsprojekt på min att-göra-lista. Sånt som jag tänkte jobba med på kvällar och helger för att hinna färdigställa innan vi åker till Korea. Funderar på att skita i dem. Säga till min chef att de kan du väl ge till någon av de mer kompetenta projektledarna, de som du har satt fyra på.
Men jag gråter också av ilska och förtvivlan över sakernas tillstånd. Min kvinnliga kollega som ligger långt efter, vars sak jag har tagit upp gång på gång, hon får mindre än någonsin i år. VD:n säger avfärdande att hon inte gör ett bra jobb. Nähä. Vår teknikspecialist, i femtioårsåldern, disputerad, ny medlem i facket, vars lön jag inte sett förut, ligger 30% under det hon borde ha enligt statistiken. Den nyanställda kvinnan med tio års erfarenhet, säkert 20%.
Fler kvinnliga ingenjörer är vi inte. Kassa brudar hela bunten, tydligen.
Jag kommer hem och utgjuter mig för O och får sympati. Funderar på en sak vi pratade om imorse, över den här ledaren om Mona Sahlin. Varken hon eller Ebba Lindsö, vars bok jag läste nyligen, har någonsin imponerat särskilt på mig. Orättvist eller inte, jag uppfattar dem inte som lika kompetenta som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Urban Bäckström.
Efter att ha läst ganska mycket om dem båda har jag undrat om inte deras kön har varit dem till gagn. Hade en man klarat sig kvar på posterna lika länge som de?
Men nu slår mig en tanke, sent omsider. De kanske är som jag, eller snarare jag som dem. Kompetenta offer för strukturell ojämlikhet?
Eller inkompetenta tokens som räddas kvar på sina poster av "vi måste ju ha en kvinna också"?
Fan vet.
Naturligtvis fick jag se min egen blivande lön, liksom mitt betyg, och jag hade all möda att trycka undan ilskan och hålla mig neutral.
Inte har min chef ändrat uppfattning om mig inte. Eller om han har det så har det sannerligen inte reflekterats i lönen, eller betyget. Troligen är han strategisk och slösar minimalt av lönepotten på mig eftersom jag snart ska vara föräldraledig.
(Nu tror ni att jag är oerhört kär i pengar. Det är jag inte, inte mer än de flesta. Men jag vill ha ungefär samma lön som mina manliga kollegor. Någon annan dag kan jag utreda närmare hur jag ser på det här med lön och inkomster.)
Jag är arg och ledsen och ur gängorna resten av dagen. I bilen på väg hem skruvar jag upp volymen på stereon och storgråter.
Ledsen och besviken på min chef, javisst. Sedan vårt samtal i januari har jag jobbat som fan för att visa honom. Till ingen nytta tydligen.
Jag har en rad förbättringsprojekt på min att-göra-lista. Sånt som jag tänkte jobba med på kvällar och helger för att hinna färdigställa innan vi åker till Korea. Funderar på att skita i dem. Säga till min chef att de kan du väl ge till någon av de mer kompetenta projektledarna, de som du har satt fyra på.
Men jag gråter också av ilska och förtvivlan över sakernas tillstånd. Min kvinnliga kollega som ligger långt efter, vars sak jag har tagit upp gång på gång, hon får mindre än någonsin i år. VD:n säger avfärdande att hon inte gör ett bra jobb. Nähä. Vår teknikspecialist, i femtioårsåldern, disputerad, ny medlem i facket, vars lön jag inte sett förut, ligger 30% under det hon borde ha enligt statistiken. Den nyanställda kvinnan med tio års erfarenhet, säkert 20%.
Fler kvinnliga ingenjörer är vi inte. Kassa brudar hela bunten, tydligen.
Jag kommer hem och utgjuter mig för O och får sympati. Funderar på en sak vi pratade om imorse, över den här ledaren om Mona Sahlin. Varken hon eller Ebba Lindsö, vars bok jag läste nyligen, har någonsin imponerat särskilt på mig. Orättvist eller inte, jag uppfattar dem inte som lika kompetenta som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Urban Bäckström.
Efter att ha läst ganska mycket om dem båda har jag undrat om inte deras kön har varit dem till gagn. Hade en man klarat sig kvar på posterna lika länge som de?
Men nu slår mig en tanke, sent omsider. De kanske är som jag, eller snarare jag som dem. Kompetenta offer för strukturell ojämlikhet?
Eller inkompetenta tokens som räddas kvar på sina poster av "vi måste ju ha en kvinna också"?
Fan vet.
2010-03-25
Dear Mr Helga
Jag är uppvarvad som tusan. Det händer saker hela tiden. Kollegorna i Kina sumpar en skitviktig leverans, jag måste ingripa, ringa en leverantör och beordra fram extra material, beordra omstart, gör om, gör rätt, jobba i helgen. Igår fick jag min kunds - den krävande men rättvise - godkännande av tidplanen som nu havererat. Funderar ett slag på att vara ärlig och meddela den senaste utvecklingen men slår bort det. Skiten är inte i fläkten ännu. Det ska jobbas övertid i Kina, kanske hämtar de igen det. På måndag får vi se.
Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.
Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.
Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!
Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.
Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.
Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.
Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?
Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.
Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?
Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.
Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.
Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.
(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)
Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.
Mr Helga grubblar vidare.
Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.
Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.
Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!
Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.
Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.
Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.
Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?
Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.
Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?
Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.
Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.
Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.
(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)
Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.
Mr Helga grubblar vidare.
Dear Mr Helga
Jag är uppvarvad som tusan. Det händer saker hela tiden. Kollegorna i Kina sumpar en skitviktig leverans, jag måste ingripa, ringa en leverantör och beordra fram extra material, beordra omstart, gör om, gör rätt, jobba i helgen. Igår fick jag min kunds - den krävande men rättvise - godkännande av tidplanen som nu havererat. Funderar ett slag på att vara ärlig och meddela den senaste utvecklingen men slår bort det. Skiten är inte i fläkten ännu. Det ska jobbas övertid i Kina, kanske hämtar de igen det. På måndag får vi se.
Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.
Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.
Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!
Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.
Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.
Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.
Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?
Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.
Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?
Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.
Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.
Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.
(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)
Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.
Mr Helga grubblar vidare.
Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.
Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.
Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!
Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.
Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.
Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.
Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?
Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.
Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?
Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.
Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.
Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.
(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)
Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.
Mr Helga grubblar vidare.
2010-03-22
Lekprat
Ett av de underbaraste ljud som finns är när en förnöjd unge leker och pratar högt för sig själv. Det får jag numera njuta av varje dag. När Q leker med sin tågbana, med sina dinosaurier, med sina gosedjur, när han lägger pussel eller bläddrar i böcker eller leker med O:s skruvnyckelsats, då smyger jag ibland nära - men utom synhåll för att inte störa - för att bättre höra pratet som stiger och sjunker.
Och det är inte bara för att det är han. En kollega hade med sig sin sjuåring till jobbet häromdagen, hon satt vid hans bordskant och ritade och pratade för sig själv. Det var så ovanligt trevligt att jobba den dagen.
Och det är inte bara för att det är han. En kollega hade med sig sin sjuåring till jobbet häromdagen, hon satt vid hans bordskant och ritade och pratade för sig själv. Det var så ovanligt trevligt att jobba den dagen.
Lekprat
Ett av de underbaraste ljud som finns är när en förnöjd unge leker och pratar högt för sig själv. Det får jag numera njuta av varje dag. När Q leker med sin tågbana, med sina dinosaurier, med sina gosedjur, när han lägger pussel eller bläddrar i böcker eller leker med O:s skruvnyckelsats, då smyger jag ibland nära - men utom synhåll för att inte störa - för att bättre höra pratet som stiger och sjunker.
Och det är inte bara för att det är han. En kollega hade med sig sin sjuåring till jobbet häromdagen, hon satt vid hans bordskant och ritade och pratade för sig själv. Det var så ovanligt trevligt att jobba den dagen.
Och det är inte bara för att det är han. En kollega hade med sig sin sjuåring till jobbet häromdagen, hon satt vid hans bordskant och ritade och pratade för sig själv. Det var så ovanligt trevligt att jobba den dagen.
Mitt jobb, plus och minus
På tröskeln till en ny mammaledighet känner jag mig nödgad att skriva ner fördelar och nackdelar med mitt jobb. En kom-ihåg-lista. Ett meddelande till mig själv om drygt ett år när jag ska tillbaka. Om jag nu ska det.
Före jul var Q och jag på besök hos mamma, jag tog semester en fredag. Halv nio på morgonen ringer min mobil. Det är en kund. Ett av mina projekt har gjort en tvärvändning. Kartan ritas om med omedelbar verkan. Ny teknologi, ny tidplan men bibehållna prestandakrav. Och bibehållen bortre tidsgräns för produktionsstart.
Detta är mer än något annat typiskt för mitt jobb. Sånt här händer, ofta. Vilket resulterar i både plus och minus:
+ det är stimulerande att jobba i en miljö där allt plötsligt kan ställas på ända, och fort ska det gå.
+ inspirerande att jobba med inställningen att det omöjliga är möjligt. The sky is the limit.
+ jag gillar att jobba med kunder, har alltid gjort det. Jag gillar att vara behövd, jag gillar när det blåser kring öronen, jag gillar den rusch av adrenalin man får när kunden ringer. Tilläggas bör att jag är lyckligt lottad som hittills bara har haft vettiga kunder. Sådana som skäller när man förtjänar det men berömmer ibland också.
- jag känner mig aldrig riktigt ledig
- arbetsbelastningen är svår att förutse och därmed blir livet svårplanerat. För några veckor sedan firades det kinesiska nyåret (CNY i mina kretsar). Mina kollegor pustade ut och avnjöt en lugn vecka. Jag jobbade mer än någonsin, för två projekt exploderade samtidigt.
- förr eller senare resulterar arbetets krav i trötta och omotiverade medarbetare. Som jag måste motivera och sätta i arbete.
Mina kollegor har jag gnällt över tidigare. Var finns ingenjörer med kulturintresse, frågade jag mig för ett par år sedan. Mentorsmaterial är det också ont om på jobbet.
+ Men faktiskt måste jag säga att den stora majoriteten av mina kollegor är jäkligt skärpta. Det är kul.
- Fast det hade varit trevligt att inte vara ensam kvinna. Vi är fjorton kvinnor på företaget, av hundra anställda. Fem av oss är tekniker. Ingen är chef. Närmast en chefsroll kommer jag, som är projektledare. Jag känner mig ensam och saknar det tiotal systrar som sas upp i somras. Jag tänker på två av mina kurskamrater från Chalmers. Kvinnliga elektroingenjörer är det ont om, och nu är vi två färre. Mina kompisar omskolar sig, den ena till lärare, den andra till sjuksköterska. Är det en slump eller ett tecken, och i så fall på vad?
Vår organisation är konstig, den är omogen och stelbent på samma gång. En liten framgångsrik entreprenör som vuxit hastigt och införlivats i en stor och gammal hierarki. Det resulterar i en hel del märkligheter.
+ I det lilla är vi ännu omogna, och eftersom vår omgivning ständigt förändras, och vi aldrig hinner med något ordentligt förändringsarbete, finns det oändliga möjligheter att lägga sig i, att tycka saker, att sticka ner fingrarna i alla syltburkar som finns.
- Omoget ledarskap. Cheferna är stöpta i samma form. Alla är unga, födda på 70-talet. Många är kvar på sitt första företag efter examen. Ja, ni läste rätt.
- Vissa saker tycks vara huggna i sten och omöjliga att ändra. Som att vi alltid är bemannade i underkant. Om teknikchefen vabbar med magsjuka barn en dag havererar tre projekt, de projekt som har de svagaste teknikerna, de som han håller under armarna för att de inte kan simma själva. Så har det alltid varit. Livsfarligt att vi är så beroende av en enda människa. Livsfarligt för honom och för organisationen.
- En till sak som alla tycks ta för given: alla systems kompletta användarovänlighet. Dokumenthantering, reseräkningar, tidsrapportering, för alla dessa har vi system vars krånglighet och undermålighet får en att häpna.
- Småsnålheten och företagets attityd att medarbetare är fuskande och åpna typer som ska hållas på mattan. Våra löner är låga. Vi får ingen ersättning för restid, såvida man inte jobbar ohemult mycket. Då kan man ödmjukt be sin chef om extra ersättning, vilket man får enligt en företagshemlig praxis. Tidsrapporteringssystemet är så fiffigt konstruerat att om man jobbar över (och inte har övertidsersättning, vilket nästan ingen har) loggas inte den extra tiden. Såvida man inte stämplar ut enligt en speciell procedur, totalt omöjlig att gissa sig till. Som lärs ut av hjälpsamma kollegor. Inte av chefer eller personalavdelning. Stämplar man in en minut efter flextidsramen så tjuter terminalhelvetet i en minut som för att visa - här kommer en fuskare. Vår högste VD har en förkärlek för att skicka ut mejl där han tillhåller oss att spara pengar i alla lägen. Aldrig skriva ut något för privat bruk, inte bjuda på mackor när folk jobbar övertid. I det senaste mejlet ville han höra personalens sparförslag. Jag funderade kort på att skicka in mitt: att skita med ljuset släckt för att spara på elen.
+ Det geografiska läget. På rätt sida om stan. Nära till Friskis. Vettiga kommunikationer. Nära en galleria så att man kan uträtta ärenden på lunchen.
+ Majoriteten av medarbetarna, inklusive cheferna, är småbarnsföräldrar. Ingen höjer på ögonbrynen över att man vabbar eller går vid halv fyra för att hämta på dagis.
+ Jag är en av flera projektledare. Min roll är definierad, jag har en tydlig plats i organisationen.
- Sist men inte minst, det största minuset, som är summan av de ovanstående: att jag är trött. Trött, trött, trött. Hur roligt och stimulerande det än är så orkar jag inte hålla mig på tårna längre.
Häromdagen hade jag ett uppföljande samtal med min chef, efter vår dust i januari. Inget nytt framkom. Han tycker att jag är på rätt väg. Det tycker jag också, och det är jag nöjd med.
Efteråt insåg jag att jag nog bestämt mig. Just för att det känns bättre nu, att jag känner att jag klarar av jobbet, att jag har chefens gillande, vill jag sluta nu. Jag vill inte mer, orkar inte längre. Nu ska jag snart vara ledig och tänka på annat. När ledigheten går mot sitt slut ska jag söka nytt jobb. Under O:s pappaledighet har jag nästan ett år på mig att vänja mig vid det nya jobbet innan det är dags för hämta-lämna-hetsen igen.
Om ett år plockar jag fram ovanstående lista och dammar av mitt CV.
Före jul var Q och jag på besök hos mamma, jag tog semester en fredag. Halv nio på morgonen ringer min mobil. Det är en kund. Ett av mina projekt har gjort en tvärvändning. Kartan ritas om med omedelbar verkan. Ny teknologi, ny tidplan men bibehållna prestandakrav. Och bibehållen bortre tidsgräns för produktionsstart.
Detta är mer än något annat typiskt för mitt jobb. Sånt här händer, ofta. Vilket resulterar i både plus och minus:
+ det är stimulerande att jobba i en miljö där allt plötsligt kan ställas på ända, och fort ska det gå.
+ inspirerande att jobba med inställningen att det omöjliga är möjligt. The sky is the limit.
+ jag gillar att jobba med kunder, har alltid gjort det. Jag gillar att vara behövd, jag gillar när det blåser kring öronen, jag gillar den rusch av adrenalin man får när kunden ringer. Tilläggas bör att jag är lyckligt lottad som hittills bara har haft vettiga kunder. Sådana som skäller när man förtjänar det men berömmer ibland också.
- jag känner mig aldrig riktigt ledig
- arbetsbelastningen är svår att förutse och därmed blir livet svårplanerat. För några veckor sedan firades det kinesiska nyåret (CNY i mina kretsar). Mina kollegor pustade ut och avnjöt en lugn vecka. Jag jobbade mer än någonsin, för två projekt exploderade samtidigt.
- förr eller senare resulterar arbetets krav i trötta och omotiverade medarbetare. Som jag måste motivera och sätta i arbete.
Mina kollegor har jag gnällt över tidigare. Var finns ingenjörer med kulturintresse, frågade jag mig för ett par år sedan. Mentorsmaterial är det också ont om på jobbet.
+ Men faktiskt måste jag säga att den stora majoriteten av mina kollegor är jäkligt skärpta. Det är kul.
- Fast det hade varit trevligt att inte vara ensam kvinna. Vi är fjorton kvinnor på företaget, av hundra anställda. Fem av oss är tekniker. Ingen är chef. Närmast en chefsroll kommer jag, som är projektledare. Jag känner mig ensam och saknar det tiotal systrar som sas upp i somras. Jag tänker på två av mina kurskamrater från Chalmers. Kvinnliga elektroingenjörer är det ont om, och nu är vi två färre. Mina kompisar omskolar sig, den ena till lärare, den andra till sjuksköterska. Är det en slump eller ett tecken, och i så fall på vad?
Vår organisation är konstig, den är omogen och stelbent på samma gång. En liten framgångsrik entreprenör som vuxit hastigt och införlivats i en stor och gammal hierarki. Det resulterar i en hel del märkligheter.
+ I det lilla är vi ännu omogna, och eftersom vår omgivning ständigt förändras, och vi aldrig hinner med något ordentligt förändringsarbete, finns det oändliga möjligheter att lägga sig i, att tycka saker, att sticka ner fingrarna i alla syltburkar som finns.
- Omoget ledarskap. Cheferna är stöpta i samma form. Alla är unga, födda på 70-talet. Många är kvar på sitt första företag efter examen. Ja, ni läste rätt.
- Vissa saker tycks vara huggna i sten och omöjliga att ändra. Som att vi alltid är bemannade i underkant. Om teknikchefen vabbar med magsjuka barn en dag havererar tre projekt, de projekt som har de svagaste teknikerna, de som han håller under armarna för att de inte kan simma själva. Så har det alltid varit. Livsfarligt att vi är så beroende av en enda människa. Livsfarligt för honom och för organisationen.
- En till sak som alla tycks ta för given: alla systems kompletta användarovänlighet. Dokumenthantering, reseräkningar, tidsrapportering, för alla dessa har vi system vars krånglighet och undermålighet får en att häpna.
- Småsnålheten och företagets attityd att medarbetare är fuskande och åpna typer som ska hållas på mattan. Våra löner är låga. Vi får ingen ersättning för restid, såvida man inte jobbar ohemult mycket. Då kan man ödmjukt be sin chef om extra ersättning, vilket man får enligt en företagshemlig praxis. Tidsrapporteringssystemet är så fiffigt konstruerat att om man jobbar över (och inte har övertidsersättning, vilket nästan ingen har) loggas inte den extra tiden. Såvida man inte stämplar ut enligt en speciell procedur, totalt omöjlig att gissa sig till. Som lärs ut av hjälpsamma kollegor. Inte av chefer eller personalavdelning. Stämplar man in en minut efter flextidsramen så tjuter terminalhelvetet i en minut som för att visa - här kommer en fuskare. Vår högste VD har en förkärlek för att skicka ut mejl där han tillhåller oss att spara pengar i alla lägen. Aldrig skriva ut något för privat bruk, inte bjuda på mackor när folk jobbar övertid. I det senaste mejlet ville han höra personalens sparförslag. Jag funderade kort på att skicka in mitt: att skita med ljuset släckt för att spara på elen.
+ Det geografiska läget. På rätt sida om stan. Nära till Friskis. Vettiga kommunikationer. Nära en galleria så att man kan uträtta ärenden på lunchen.
+ Majoriteten av medarbetarna, inklusive cheferna, är småbarnsföräldrar. Ingen höjer på ögonbrynen över att man vabbar eller går vid halv fyra för att hämta på dagis.
+ Jag är en av flera projektledare. Min roll är definierad, jag har en tydlig plats i organisationen.
- Sist men inte minst, det största minuset, som är summan av de ovanstående: att jag är trött. Trött, trött, trött. Hur roligt och stimulerande det än är så orkar jag inte hålla mig på tårna längre.
Häromdagen hade jag ett uppföljande samtal med min chef, efter vår dust i januari. Inget nytt framkom. Han tycker att jag är på rätt väg. Det tycker jag också, och det är jag nöjd med.
Efteråt insåg jag att jag nog bestämt mig. Just för att det känns bättre nu, att jag känner att jag klarar av jobbet, att jag har chefens gillande, vill jag sluta nu. Jag vill inte mer, orkar inte längre. Nu ska jag snart vara ledig och tänka på annat. När ledigheten går mot sitt slut ska jag söka nytt jobb. Under O:s pappaledighet har jag nästan ett år på mig att vänja mig vid det nya jobbet innan det är dags för hämta-lämna-hetsen igen.
Om ett år plockar jag fram ovanstående lista och dammar av mitt CV.
Mitt jobb, plus och minus
På tröskeln till en ny mammaledighet känner jag mig nödgad att skriva ner fördelar och nackdelar med mitt jobb. En kom-ihåg-lista. Ett meddelande till mig själv om drygt ett år när jag ska tillbaka. Om jag nu ska det.
Före jul var Q och jag på besök hos mamma, jag tog semester en fredag. Halv nio på morgonen ringer min mobil. Det är en kund. Ett av mina projekt har gjort en tvärvändning. Kartan ritas om med omedelbar verkan. Ny teknologi, ny tidplan men bibehållna prestandakrav. Och bibehållen bortre tidsgräns för produktionsstart.
Detta är mer än något annat typiskt för mitt jobb. Sånt här händer, ofta. Vilket resulterar i både plus och minus:
+ det är stimulerande att jobba i en miljö där allt plötsligt kan ställas på ända, och fort ska det gå.
+ inspirerande att jobba med inställningen att det omöjliga är möjligt. The sky is the limit.
+ jag gillar att jobba med kunder, har alltid gjort det. Jag gillar att vara behövd, jag gillar när det blåser kring öronen, jag gillar den rusch av adrenalin man får när kunden ringer. Tilläggas bör att jag är lyckligt lottad som hittills bara har haft vettiga kunder. Sådana som skäller när man förtjänar det men berömmer ibland också.
- jag känner mig aldrig riktigt ledig
- arbetsbelastningen är svår att förutse och därmed blir livet svårplanerat. För några veckor sedan firades det kinesiska nyåret (CNY i mina kretsar). Mina kollegor pustade ut och avnjöt en lugn vecka. Jag jobbade mer än någonsin, för två projekt exploderade samtidigt.
- förr eller senare resulterar arbetets krav i trötta och omotiverade medarbetare. Som jag måste motivera och sätta i arbete.
Mina kollegor har jag gnällt över tidigare. Var finns ingenjörer med kulturintresse, frågade jag mig för ett par år sedan. Mentorsmaterial är det också ont om på jobbet.
+ Men faktiskt måste jag säga att den stora majoriteten av mina kollegor är jäkligt skärpta. Det är kul.
- Fast det hade varit trevligt att inte vara ensam kvinna. Vi är fjorton kvinnor på företaget, av hundra anställda. Fem av oss är tekniker. Ingen är chef. Närmast en chefsroll kommer jag, som är projektledare. Jag känner mig ensam och saknar det tiotal systrar som sas upp i somras. Jag tänker på två av mina kurskamrater från Chalmers. Kvinnliga elektroingenjörer är det ont om, och nu är vi två färre. Mina kompisar omskolar sig, den ena till lärare, den andra till sjuksköterska. Är det en slump eller ett tecken, och i så fall på vad?
Vår organisation är konstig, den är omogen och stelbent på samma gång. En liten framgångsrik entreprenör som vuxit hastigt och införlivats i en stor och gammal hierarki. Det resulterar i en hel del märkligheter.
+ I det lilla är vi ännu omogna, och eftersom vår omgivning ständigt förändras, och vi aldrig hinner med något ordentligt förändringsarbete, finns det oändliga möjligheter att lägga sig i, att tycka saker, att sticka ner fingrarna i alla syltburkar som finns.
- Omoget ledarskap. Cheferna är stöpta i samma form. Alla är unga, födda på 70-talet. Många är kvar på sitt första företag efter examen. Ja, ni läste rätt.
- Vissa saker tycks vara huggna i sten och omöjliga att ändra. Som att vi alltid är bemannade i underkant. Om teknikchefen vabbar med magsjuka barn en dag havererar tre projekt, de projekt som har de svagaste teknikerna, de som han håller under armarna för att de inte kan simma själva. Så har det alltid varit. Livsfarligt att vi är så beroende av en enda människa. Livsfarligt för honom och för organisationen.
- En till sak som alla tycks ta för given: alla systems kompletta användarovänlighet. Dokumenthantering, reseräkningar, tidsrapportering, för alla dessa har vi system vars krånglighet och undermålighet får en att häpna.
- Småsnålheten och företagets attityd att medarbetare är fuskande och åpna typer som ska hållas på mattan. Våra löner är låga. Vi får ingen ersättning för restid, såvida man inte jobbar ohemult mycket. Då kan man ödmjukt be sin chef om extra ersättning, vilket man får enligt en företagshemlig praxis. Tidsrapporteringssystemet är så fiffigt konstruerat att om man jobbar över (och inte har övertidsersättning, vilket nästan ingen har) loggas inte den extra tiden. Såvida man inte stämplar ut enligt en speciell procedur, totalt omöjlig att gissa sig till. Som lärs ut av hjälpsamma kollegor. Inte av chefer eller personalavdelning. Stämplar man in en minut efter flextidsramen så tjuter terminalhelvetet i en minut som för att visa - här kommer en fuskare. Vår högste VD har en förkärlek för att skicka ut mejl där han tillhåller oss att spara pengar i alla lägen. Aldrig skriva ut något för privat bruk, inte bjuda på mackor när folk jobbar övertid. I det senaste mejlet ville han höra personalens sparförslag. Jag funderade kort på att skicka in mitt: att skita med ljuset släckt för att spara på elen.
+ Det geografiska läget. På rätt sida om stan. Nära till Friskis. Vettiga kommunikationer. Nära en galleria så att man kan uträtta ärenden på lunchen.
+ Majoriteten av medarbetarna, inklusive cheferna, är småbarnsföräldrar. Ingen höjer på ögonbrynen över att man vabbar eller går vid halv fyra för att hämta på dagis.
+ Jag är en av flera projektledare. Min roll är definierad, jag har en tydlig plats i organisationen.
- Sist men inte minst, det största minuset, som är summan av de ovanstående: att jag är trött. Trött, trött, trött. Hur roligt och stimulerande det än är så orkar jag inte hålla mig på tårna längre.
Häromdagen hade jag ett uppföljande samtal med min chef, efter vår dust i januari. Inget nytt framkom. Han tycker att jag är på rätt väg. Det tycker jag också, och det är jag nöjd med.
Efteråt insåg jag att jag nog bestämt mig. Just för att det känns bättre nu, att jag känner att jag klarar av jobbet, att jag har chefens gillande, vill jag sluta nu. Jag vill inte mer, orkar inte längre. Nu ska jag snart vara ledig och tänka på annat. När ledigheten går mot sitt slut ska jag söka nytt jobb. Under O:s pappaledighet har jag nästan ett år på mig att vänja mig vid det nya jobbet innan det är dags för hämta-lämna-hetsen igen.
Om ett år plockar jag fram ovanstående lista och dammar av mitt CV.
Före jul var Q och jag på besök hos mamma, jag tog semester en fredag. Halv nio på morgonen ringer min mobil. Det är en kund. Ett av mina projekt har gjort en tvärvändning. Kartan ritas om med omedelbar verkan. Ny teknologi, ny tidplan men bibehållna prestandakrav. Och bibehållen bortre tidsgräns för produktionsstart.
Detta är mer än något annat typiskt för mitt jobb. Sånt här händer, ofta. Vilket resulterar i både plus och minus:
+ det är stimulerande att jobba i en miljö där allt plötsligt kan ställas på ända, och fort ska det gå.
+ inspirerande att jobba med inställningen att det omöjliga är möjligt. The sky is the limit.
+ jag gillar att jobba med kunder, har alltid gjort det. Jag gillar att vara behövd, jag gillar när det blåser kring öronen, jag gillar den rusch av adrenalin man får när kunden ringer. Tilläggas bör att jag är lyckligt lottad som hittills bara har haft vettiga kunder. Sådana som skäller när man förtjänar det men berömmer ibland också.
- jag känner mig aldrig riktigt ledig
- arbetsbelastningen är svår att förutse och därmed blir livet svårplanerat. För några veckor sedan firades det kinesiska nyåret (CNY i mina kretsar). Mina kollegor pustade ut och avnjöt en lugn vecka. Jag jobbade mer än någonsin, för två projekt exploderade samtidigt.
- förr eller senare resulterar arbetets krav i trötta och omotiverade medarbetare. Som jag måste motivera och sätta i arbete.
Mina kollegor har jag gnällt över tidigare. Var finns ingenjörer med kulturintresse, frågade jag mig för ett par år sedan. Mentorsmaterial är det också ont om på jobbet.
+ Men faktiskt måste jag säga att den stora majoriteten av mina kollegor är jäkligt skärpta. Det är kul.
- Fast det hade varit trevligt att inte vara ensam kvinna. Vi är fjorton kvinnor på företaget, av hundra anställda. Fem av oss är tekniker. Ingen är chef. Närmast en chefsroll kommer jag, som är projektledare. Jag känner mig ensam och saknar det tiotal systrar som sas upp i somras. Jag tänker på två av mina kurskamrater från Chalmers. Kvinnliga elektroingenjörer är det ont om, och nu är vi två färre. Mina kompisar omskolar sig, den ena till lärare, den andra till sjuksköterska. Är det en slump eller ett tecken, och i så fall på vad?
Vår organisation är konstig, den är omogen och stelbent på samma gång. En liten framgångsrik entreprenör som vuxit hastigt och införlivats i en stor och gammal hierarki. Det resulterar i en hel del märkligheter.
+ I det lilla är vi ännu omogna, och eftersom vår omgivning ständigt förändras, och vi aldrig hinner med något ordentligt förändringsarbete, finns det oändliga möjligheter att lägga sig i, att tycka saker, att sticka ner fingrarna i alla syltburkar som finns.
- Omoget ledarskap. Cheferna är stöpta i samma form. Alla är unga, födda på 70-talet. Många är kvar på sitt första företag efter examen. Ja, ni läste rätt.
- Vissa saker tycks vara huggna i sten och omöjliga att ändra. Som att vi alltid är bemannade i underkant. Om teknikchefen vabbar med magsjuka barn en dag havererar tre projekt, de projekt som har de svagaste teknikerna, de som han håller under armarna för att de inte kan simma själva. Så har det alltid varit. Livsfarligt att vi är så beroende av en enda människa. Livsfarligt för honom och för organisationen.
- En till sak som alla tycks ta för given: alla systems kompletta användarovänlighet. Dokumenthantering, reseräkningar, tidsrapportering, för alla dessa har vi system vars krånglighet och undermålighet får en att häpna.
- Småsnålheten och företagets attityd att medarbetare är fuskande och åpna typer som ska hållas på mattan. Våra löner är låga. Vi får ingen ersättning för restid, såvida man inte jobbar ohemult mycket. Då kan man ödmjukt be sin chef om extra ersättning, vilket man får enligt en företagshemlig praxis. Tidsrapporteringssystemet är så fiffigt konstruerat att om man jobbar över (och inte har övertidsersättning, vilket nästan ingen har) loggas inte den extra tiden. Såvida man inte stämplar ut enligt en speciell procedur, totalt omöjlig att gissa sig till. Som lärs ut av hjälpsamma kollegor. Inte av chefer eller personalavdelning. Stämplar man in en minut efter flextidsramen så tjuter terminalhelvetet i en minut som för att visa - här kommer en fuskare. Vår högste VD har en förkärlek för att skicka ut mejl där han tillhåller oss att spara pengar i alla lägen. Aldrig skriva ut något för privat bruk, inte bjuda på mackor när folk jobbar övertid. I det senaste mejlet ville han höra personalens sparförslag. Jag funderade kort på att skicka in mitt: att skita med ljuset släckt för att spara på elen.
+ Det geografiska läget. På rätt sida om stan. Nära till Friskis. Vettiga kommunikationer. Nära en galleria så att man kan uträtta ärenden på lunchen.
+ Majoriteten av medarbetarna, inklusive cheferna, är småbarnsföräldrar. Ingen höjer på ögonbrynen över att man vabbar eller går vid halv fyra för att hämta på dagis.
+ Jag är en av flera projektledare. Min roll är definierad, jag har en tydlig plats i organisationen.
- Sist men inte minst, det största minuset, som är summan av de ovanstående: att jag är trött. Trött, trött, trött. Hur roligt och stimulerande det än är så orkar jag inte hålla mig på tårna längre.
Häromdagen hade jag ett uppföljande samtal med min chef, efter vår dust i januari. Inget nytt framkom. Han tycker att jag är på rätt väg. Det tycker jag också, och det är jag nöjd med.
Efteråt insåg jag att jag nog bestämt mig. Just för att det känns bättre nu, att jag känner att jag klarar av jobbet, att jag har chefens gillande, vill jag sluta nu. Jag vill inte mer, orkar inte längre. Nu ska jag snart vara ledig och tänka på annat. När ledigheten går mot sitt slut ska jag söka nytt jobb. Under O:s pappaledighet har jag nästan ett år på mig att vänja mig vid det nya jobbet innan det är dags för hämta-lämna-hetsen igen.
Om ett år plockar jag fram ovanstående lista och dammar av mitt CV.
2010-03-17
Anknytning medelst shopping
Trogna läsare, minns ni hur jag jazzade loss på Tradera och shoppade bebiskläder inför Q:s ankomst? Så här i efterhand ser jag tydligt att det var ett sätt för mig att försöka begripa vad som skulle hända. Att jag skulle få ett barn. Att jag skulle bli mamma.
Lille Y hade inte fått en endaste pryl tills för några dagar sedan. Jo, en elastisk bärsjal köpte jag faktiskt i januari, den låg i brevlådan samma dag som barnbeskedet kom.
Men nu har jag börjat handla. Det slog mig plötsligt att Y kommer att vara mindre än Q var när vi fick honom. Enligt tillväxtkurvan borde han vara cirka 68 cm nu och har alltså en bra bit kvar till storebrors minsta kläder i storlek 74. Alltså gick jag på jakt efter bebiskläder stl 68.
Mitt jaktbyte syns nedan. (Det var Q som propsade på Lillebror-bodyn.)
Lille Y hade inte fått en endaste pryl tills för några dagar sedan. Jo, en elastisk bärsjal köpte jag faktiskt i januari, den låg i brevlådan samma dag som barnbeskedet kom.
Men nu har jag börjat handla. Det slog mig plötsligt att Y kommer att vara mindre än Q var när vi fick honom. Enligt tillväxtkurvan borde han vara cirka 68 cm nu och har alltså en bra bit kvar till storebrors minsta kläder i storlek 74. Alltså gick jag på jakt efter bebiskläder stl 68.
Mitt jaktbyte syns nedan. (Det var Q som propsade på Lillebror-bodyn.)
När jag håller upp de små (så otroligt små de är!) kläderna framför mig, klipper bort lappar och lägger dem i tvättkorgen, inser jag att nu gör jag samma sak som för drygt tre år sedan. Att shoppa är också ett sätt att bli mamma på.
(En annan, tristare observation är att könssegregeringen bland bebiskläder snarare har ökat än minskat under dessa år. Det är inte lätt att navigera mellan de rosa volangerna å ena sidan och monstertrycken å andra. För noll- och ettåringar!!)
Anknytning medelst shopping
Trogna läsare, minns ni hur jag jazzade loss på Tradera och shoppade bebiskläder inför Q:s ankomst? Så här i efterhand ser jag tydligt att det var ett sätt för mig att försöka begripa vad som skulle hända. Att jag skulle få ett barn. Att jag skulle bli mamma.
Lille Y hade inte fått en endaste pryl tills för några dagar sedan. Jo, en elastisk bärsjal köpte jag faktiskt i januari, den låg i brevlådan samma dag som barnbeskedet kom.
Men nu har jag börjat handla. Det slog mig plötsligt att Y kommer att vara mindre än Q var när vi fick honom. Enligt tillväxtkurvan borde han vara cirka 68 cm nu och har alltså en bra bit kvar till storebrors minsta kläder i storlek 74. Alltså gick jag på jakt efter bebiskläder stl 68.
Mitt jaktbyte syns nedan. (Det var Q som propsade på Lillebror-bodyn.)
Lille Y hade inte fått en endaste pryl tills för några dagar sedan. Jo, en elastisk bärsjal köpte jag faktiskt i januari, den låg i brevlådan samma dag som barnbeskedet kom.
Men nu har jag börjat handla. Det slog mig plötsligt att Y kommer att vara mindre än Q var när vi fick honom. Enligt tillväxtkurvan borde han vara cirka 68 cm nu och har alltså en bra bit kvar till storebrors minsta kläder i storlek 74. Alltså gick jag på jakt efter bebiskläder stl 68.
Mitt jaktbyte syns nedan. (Det var Q som propsade på Lillebror-bodyn.)
När jag håller upp de små (så otroligt små de är!) kläderna framför mig, klipper bort lappar och lägger dem i tvättkorgen, inser jag att nu gör jag samma sak som för drygt tre år sedan. Att shoppa är också ett sätt att bli mamma på.
(En annan, tristare observation är att könssegregeringen bland bebiskläder snarare har ökat än minskat under dessa år. Det är inte lätt att navigera mellan de rosa volangerna å ena sidan och monstertrycken å andra. För noll- och ettåringar!!)
2010-03-14
Somna själv
Min senaste kvällsritual består i att sitta på en stol utanför Q:s rum i sisådär en kvart tills jag hör de karakteristiska snusningarna därinifrån.
Veckan före fyraårsdagen frågade jag Q en kväll vid nattningen om han inte trodde att fyraåringar somnar själva. Jo, svarade han eftertänksamt, det gör de nog. Ska vi prova när du har fyllt fyra, föreslog jag hurtigt. Mmm, svarade Q.
Uppenbarligen mindes Q vår överenskommelse, för dagen efter födelsedagen förklarade han spontant och bestämt att han ville somna i vår säng. Det gick jag inte med på, men jag nattade honom som vanligt, det vill säga låg bredvid honom tills han somnat.
Anknytningstalibaner som vi är har vi alltså gjort detta ända fram till nu. Han sov mellan oss tills han var två och ett halvt. Då kom han plötsligt själv på att han ville somna i sin egen säng i sitt rum. Det gjorde han sedan i några månader, tills vi flyttade. Efter flytten var allt kaos i några veckor, alla Q:s leksaker låg nerpackade och hans rum var ett fort av flyttkartonger. Då återgick han till att sova hos oss. Men när rummet väl var klart började vi natta honom i hans säng igen. Faktum är att jag inte ens minns när det skedde.
Q verkar gilla att gå och lägga sig. Det är sällan eller snarare aldrig något krångel vid läggdags. Undra på det förresten. Han har en mysig våningssäng fylld av gosedjur. Nattningsritualen är alltid densamma. Nattblöja, pyjamas, välja bok eller böcker, läsa bok eller böcker. Om det är jag som nattar beställer han ofta en dikt också. Favoriten är Frödings Vallarelåt men även Omkring tiggarn från Luossa går bra. Var det någon som sa prettomamma? Det bjuder jag på.
Jag är egentligen inte förvånad, för det mesta går geschwint med Q. Sluta med blöjor, sluta med napp. Visst har vi varit förtänksamma och planerat. Framför allt tror jag att vi har väntat in honom, och att det därför har gått så bra.
Men min främsta känsla är ändå vilken tur vi har. Vilken unge vi har fått. Stark och glad och självständig och nyfiken. Fruktansvärt olydig, jahadå. Ignorerar i stort sett alla tillsägelser. Vill ta reda på saker själv. Gör det verkligen ont om man tappar hammaren på tårna? Jaha, det gjorde det.
Två dagar efter födelsedagen försökte jag alltså igen. Mot att jag lovade att sitta på en stol utanför Q:s rum gick han med på att somna själv. Och gjorde det prompt.
I gryningen nästa morgon väcktes jag av en indignerad röst vid min sängkant:
- Mamma, du skulle ju sitta på en stol utanför mitt rum!
Veckan före fyraårsdagen frågade jag Q en kväll vid nattningen om han inte trodde att fyraåringar somnar själva. Jo, svarade han eftertänksamt, det gör de nog. Ska vi prova när du har fyllt fyra, föreslog jag hurtigt. Mmm, svarade Q.
Uppenbarligen mindes Q vår överenskommelse, för dagen efter födelsedagen förklarade han spontant och bestämt att han ville somna i vår säng. Det gick jag inte med på, men jag nattade honom som vanligt, det vill säga låg bredvid honom tills han somnat.
Anknytningstalibaner som vi är har vi alltså gjort detta ända fram till nu. Han sov mellan oss tills han var två och ett halvt. Då kom han plötsligt själv på att han ville somna i sin egen säng i sitt rum. Det gjorde han sedan i några månader, tills vi flyttade. Efter flytten var allt kaos i några veckor, alla Q:s leksaker låg nerpackade och hans rum var ett fort av flyttkartonger. Då återgick han till att sova hos oss. Men när rummet väl var klart började vi natta honom i hans säng igen. Faktum är att jag inte ens minns när det skedde.
Q verkar gilla att gå och lägga sig. Det är sällan eller snarare aldrig något krångel vid läggdags. Undra på det förresten. Han har en mysig våningssäng fylld av gosedjur. Nattningsritualen är alltid densamma. Nattblöja, pyjamas, välja bok eller böcker, läsa bok eller böcker. Om det är jag som nattar beställer han ofta en dikt också. Favoriten är Frödings Vallarelåt men även Omkring tiggarn från Luossa går bra. Var det någon som sa prettomamma? Det bjuder jag på.
Jag är egentligen inte förvånad, för det mesta går geschwint med Q. Sluta med blöjor, sluta med napp. Visst har vi varit förtänksamma och planerat. Framför allt tror jag att vi har väntat in honom, och att det därför har gått så bra.
Men min främsta känsla är ändå vilken tur vi har. Vilken unge vi har fått. Stark och glad och självständig och nyfiken. Fruktansvärt olydig, jahadå. Ignorerar i stort sett alla tillsägelser. Vill ta reda på saker själv. Gör det verkligen ont om man tappar hammaren på tårna? Jaha, det gjorde det.
Två dagar efter födelsedagen försökte jag alltså igen. Mot att jag lovade att sitta på en stol utanför Q:s rum gick han med på att somna själv. Och gjorde det prompt.
I gryningen nästa morgon väcktes jag av en indignerad röst vid min sängkant:
- Mamma, du skulle ju sitta på en stol utanför mitt rum!
Somna själv
Min senaste kvällsritual består i att sitta på en stol utanför Q:s rum i sisådär en kvart tills jag hör de karakteristiska snusningarna därinifrån.
Veckan före fyraårsdagen frågade jag Q en kväll vid nattningen om han inte trodde att fyraåringar somnar själva. Jo, svarade han eftertänksamt, det gör de nog. Ska vi prova när du har fyllt fyra, föreslog jag hurtigt. Mmm, svarade Q.
Uppenbarligen mindes Q vår överenskommelse, för dagen efter födelsedagen förklarade han spontant och bestämt att han ville somna i vår säng. Det gick jag inte med på, men jag nattade honom som vanligt, det vill säga låg bredvid honom tills han somnat.
Anknytningstalibaner som vi är har vi alltså gjort detta ända fram till nu. Han sov mellan oss tills han var två och ett halvt. Då kom han plötsligt själv på att han ville somna i sin egen säng i sitt rum. Det gjorde han sedan i några månader, tills vi flyttade. Efter flytten var allt kaos i några veckor, alla Q:s leksaker låg nerpackade och hans rum var ett fort av flyttkartonger. Då återgick han till att sova hos oss. Men när rummet väl var klart började vi natta honom i hans säng igen. Faktum är att jag inte ens minns när det skedde.
Q verkar gilla att gå och lägga sig. Det är sällan eller snarare aldrig något krångel vid läggdags. Undra på det förresten. Han har en mysig våningssäng fylld av gosedjur. Nattningsritualen är alltid densamma. Nattblöja, pyjamas, välja bok eller böcker, läsa bok eller böcker. Om det är jag som nattar beställer han ofta en dikt också. Favoriten är Frödings Vallarelåt men även Omkring tiggarn från Luossa går bra. Var det någon som sa prettomamma? Det bjuder jag på.
Jag är egentligen inte förvånad, för det mesta går geschwint med Q. Sluta med blöjor, sluta med napp. Visst har vi varit förtänksamma och planerat. Framför allt tror jag att vi har väntat in honom, och att det därför har gått så bra.
Men min främsta känsla är ändå vilken tur vi har. Vilken unge vi har fått. Stark och glad och självständig och nyfiken. Fruktansvärt olydig, jahadå. Ignorerar i stort sett alla tillsägelser. Vill ta reda på saker själv. Gör det verkligen ont om man tappar hammaren på tårna? Jaha, det gjorde det.
Två dagar efter födelsedagen försökte jag alltså igen. Mot att jag lovade att sitta på en stol utanför Q:s rum gick han med på att somna själv. Och gjorde det prompt.
I gryningen nästa morgon väcktes jag av en indignerad röst vid min sängkant:
- Mamma, du skulle ju sitta på en stol utanför mitt rum!
Veckan före fyraårsdagen frågade jag Q en kväll vid nattningen om han inte trodde att fyraåringar somnar själva. Jo, svarade han eftertänksamt, det gör de nog. Ska vi prova när du har fyllt fyra, föreslog jag hurtigt. Mmm, svarade Q.
Uppenbarligen mindes Q vår överenskommelse, för dagen efter födelsedagen förklarade han spontant och bestämt att han ville somna i vår säng. Det gick jag inte med på, men jag nattade honom som vanligt, det vill säga låg bredvid honom tills han somnat.
Anknytningstalibaner som vi är har vi alltså gjort detta ända fram till nu. Han sov mellan oss tills han var två och ett halvt. Då kom han plötsligt själv på att han ville somna i sin egen säng i sitt rum. Det gjorde han sedan i några månader, tills vi flyttade. Efter flytten var allt kaos i några veckor, alla Q:s leksaker låg nerpackade och hans rum var ett fort av flyttkartonger. Då återgick han till att sova hos oss. Men när rummet väl var klart började vi natta honom i hans säng igen. Faktum är att jag inte ens minns när det skedde.
Q verkar gilla att gå och lägga sig. Det är sällan eller snarare aldrig något krångel vid läggdags. Undra på det förresten. Han har en mysig våningssäng fylld av gosedjur. Nattningsritualen är alltid densamma. Nattblöja, pyjamas, välja bok eller böcker, läsa bok eller böcker. Om det är jag som nattar beställer han ofta en dikt också. Favoriten är Frödings Vallarelåt men även Omkring tiggarn från Luossa går bra. Var det någon som sa prettomamma? Det bjuder jag på.
Jag är egentligen inte förvånad, för det mesta går geschwint med Q. Sluta med blöjor, sluta med napp. Visst har vi varit förtänksamma och planerat. Framför allt tror jag att vi har väntat in honom, och att det därför har gått så bra.
Men min främsta känsla är ändå vilken tur vi har. Vilken unge vi har fått. Stark och glad och självständig och nyfiken. Fruktansvärt olydig, jahadå. Ignorerar i stort sett alla tillsägelser. Vill ta reda på saker själv. Gör det verkligen ont om man tappar hammaren på tårna? Jaha, det gjorde det.
Två dagar efter födelsedagen försökte jag alltså igen. Mot att jag lovade att sitta på en stol utanför Q:s rum gick han med på att somna själv. Och gjorde det prompt.
I gryningen nästa morgon väcktes jag av en indignerad röst vid min sängkant:
- Mamma, du skulle ju sitta på en stol utanför mitt rum!
2010-03-13
Men vad fin han är!
Så här är det: Y är för tidigt född, och inte så lite heller. Detta fick vi förstås reda på vid barnbesked, och det vore lögn att säga att det inte oroade oss alls. Men inte mycket. När vi såg hans foto kände både O och jag att han självklart var vår. Att inte gå vidare med adoptionen föresvävade oss inte.
Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.
Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?
Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.
Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.
Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.
Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.
Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.
Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.
Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.
Och jag längtar allt mer efter att få resa.
Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.
Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?
Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.
Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.
Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.
Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.
Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.
Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.
Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.
Och jag längtar allt mer efter att få resa.
Men vad fin han är!
Så här är det: Y är för tidigt född, och inte så lite heller. Detta fick vi förstås reda på vid barnbesked, och det vore lögn att säga att det inte oroade oss alls. Men inte mycket. När vi såg hans foto kände både O och jag att han självklart var vår. Att inte gå vidare med adoptionen föresvävade oss inte.
Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.
Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?
Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.
Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.
Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.
Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.
Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.
Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.
Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.
Och jag längtar allt mer efter att få resa.
Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.
Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?
Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.
Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.
Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.
Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.
Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.
Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.
Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.
Och jag längtar allt mer efter att få resa.
2010-03-11
Vårtrött?
Jag har lite att berätta, reflektera, skriva av mig om. Men jag orkar inte. Jag är trött som aldrig förr. Kan det vara vårljuset som suger kraften ur mig?
Nu ligger jag på soffan och dricker jasminte. Männen i mitt liv lagar middag och spelar dataspel, mångsidiga som de är.
Men när jag känner mig lite piggare kan ni - kanske - se fram emot följande:
Senaste nytt på Y-fronten
Prestationsprinsessor och glidarkillar, alias Helga och O
Jag saknar min mamma
Döden, döden
Borttappade föräldrar
Roligt och trist med mitt jobb, med adress till mig själv om ett år.
Nu: vila.
Nu ligger jag på soffan och dricker jasminte. Männen i mitt liv lagar middag och spelar dataspel, mångsidiga som de är.
Men när jag känner mig lite piggare kan ni - kanske - se fram emot följande:
Senaste nytt på Y-fronten
Prestationsprinsessor och glidarkillar, alias Helga och O
Jag saknar min mamma
Döden, döden
Borttappade föräldrar
Roligt och trist med mitt jobb, med adress till mig själv om ett år.
Nu: vila.
Vårtrött?
Jag har lite att berätta, reflektera, skriva av mig om. Men jag orkar inte. Jag är trött som aldrig förr. Kan det vara vårljuset som suger kraften ur mig?
Nu ligger jag på soffan och dricker jasminte. Männen i mitt liv lagar middag och spelar dataspel, mångsidiga som de är.
Men när jag känner mig lite piggare kan ni - kanske - se fram emot följande:
Senaste nytt på Y-fronten
Prestationsprinsessor och glidarkillar, alias Helga och O
Jag saknar min mamma
Döden, döden
Borttappade föräldrar
Roligt och trist med mitt jobb, med adress till mig själv om ett år.
Nu: vila.
Nu ligger jag på soffan och dricker jasminte. Männen i mitt liv lagar middag och spelar dataspel, mångsidiga som de är.
Men när jag känner mig lite piggare kan ni - kanske - se fram emot följande:
Senaste nytt på Y-fronten
Prestationsprinsessor och glidarkillar, alias Helga och O
Jag saknar min mamma
Döden, döden
Borttappade föräldrar
Roligt och trist med mitt jobb, med adress till mig själv om ett år.
Nu: vila.
2010-03-06
Reflektioner på en fyraårsdag
Fyraårskalas för Q idag. Är för trött för att formulera mig annat än i punktform.
- Fantastiska unge! Det blir bara roligare och roligare och jag älskar honom mer och mer. Fyra år. Kan det verkligen bli ännu bättre?
- Q är påfallande social. Han är alltid mitt i gruppen, pratar högljutt och gestikulerar.
- Det är något visst mellan honom och kompisen B. Samma sak händer alltid när de träffas, det klickar liksom till. Nu var det flera månader sedan sist, men det spelar ingen roll. Snacka om personkemi.
- Sju barn kan föra ett infernaliskt oväsen.
- Vi har fått bra kompisar här i Stockholm. Vi ses inte så ofta. Umgänget bygger mycket på våra barn. Men eftersom dessa barn kommit till oss inte utan svårighet finns det en speciell och ordlös gemenskap mellan oss.
- Göran Hägglund hade kanske, om han varit med, förklarat det på ett enklare sätt. Att vi inte tillhör verklighetens folk. För vi är storstadsbor, högutbildade, äldre föräldrar än genomsnittet. Ungarna går inte på genusdagis, men hos dagmamma, på urochskur och kooperativ.
- Göran var inte bjuden.
- Prinsesstårta med äppelmos i är gott. Särskilt när den snälle bagaren slår av priset med hälften för att jag förser honom med den laktosfria vispgrädden.
Reflektioner på en fyraårsdag
Fyraårskalas för Q idag. Är för trött för att formulera mig annat än i punktform.
- Fantastiska unge! Det blir bara roligare och roligare och jag älskar honom mer och mer. Fyra år. Kan det verkligen bli ännu bättre?
- Q är påfallande social. Han är alltid mitt i gruppen, pratar högljutt och gestikulerar.
- Det är något visst mellan honom och kompisen B. Samma sak händer alltid när de träffas, det klickar liksom till. Nu var det flera månader sedan sist, men det spelar ingen roll. Snacka om personkemi.
- Sju barn kan föra ett infernaliskt oväsen.
- Vi har fått bra kompisar här i Stockholm. Vi ses inte så ofta. Umgänget bygger mycket på våra barn. Men eftersom dessa barn kommit till oss inte utan svårighet finns det en speciell och ordlös gemenskap mellan oss.
- Göran Hägglund hade kanske, om han varit med, förklarat det på ett enklare sätt. Att vi inte tillhör verklighetens folk. För vi är storstadsbor, högutbildade, äldre föräldrar än genomsnittet. Ungarna går inte på genusdagis, men hos dagmamma, på urochskur och kooperativ.
- Göran var inte bjuden.
- Prinsesstårta med äppelmos i är gott. Särskilt när den snälle bagaren slår av priset med hälften för att jag förser honom med den laktosfria vispgrädden.
2010-03-05
Hjärta och humör
Jag mår bättre nu än för några veckor sedan. Hjärtfladdret har minskat. Imorse när Q krånglade och ignorerade mig insåg jag plötsligt att detta var en situation då jag förr brukade tappa humöret. Men inte nu. Istället överfölls jag av ömhet. Min lilla stora pojke. Enerverande och bedårande.
Men jag är jävligt täppt i näsan.
Men jag är jävligt täppt i näsan.
Hjärta och humör
Jag mår bättre nu än för några veckor sedan. Hjärtfladdret har minskat. Imorse när Q krånglade och ignorerade mig insåg jag plötsligt att detta var en situation då jag förr brukade tappa humöret. Men inte nu. Istället överfölls jag av ömhet. Min lilla stora pojke. Enerverande och bedårande.
Men jag är jävligt täppt i näsan.
Men jag är jävligt täppt i näsan.
2010-03-03
Gamla minnen
-Det var en artikel i SvD om ofrivillig barnlöshet, säger O, och visar mig. Jag läser.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Gamla minnen
-Det var en artikel i SvD om ofrivillig barnlöshet, säger O, och visar mig. Jag läser.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Bittert och tröstlöst
Igår ringde min syster och grät. Nej, styvfar är inte död men han har ramlat. Sex timmar hann han vara hemma innan han ramlade igen. Blöder ymnigt från ett jack i örat, handleden är förmodligen bruten, hjärtat måste utredas för kanske hade han en rubbning som gjorde honom medvetslös och orsakade fallet. Mamma såg inte vad som hände och själv minns han inget.
Jag ringer mamma som också gråter men som inte hinner prata, ambulansen är där och de ska åka till akuten.
Jävla, jävla skit. Sex jävla timmar hann han vara tillbaka i sitt hem. Han som har längtat hem och tränat i månader för att komma ur rullstolen, och kunna använda rullatorn, för att kunna bo hemma igen.
Och mamma som var förtvivlad redan innan.
Någon timme senare ringer syster igen, lugnare nu. Oädla känslor uppfyller oss när vi enas om att det är so not worth it, MEN - en aning bitter triumf kan vi inte avvärja. Styvfars äldsta dotter anklagade mamma för att obstruera och fördröja hans hemkomst - "vill hon inte ha hem honom eller vad är det frågan om?". Biståndsbedömarna som ville skicka hem honom för flera veckor sedan och snipigt förkunnade att han minsann fått stanna längre på sjukhemmet än någon annan.
Se hur jävla bra det gick.
Men det är som sagt långt ifrån värt det. Syster gråter uppgivet och trött, hon skulle vilja resa till Göteborg till sin gamla pappa och gamla mamma, men hennes AT-tjänstgöring börjar den här veckan, och om tre veckor ska hon flytta. Jag försöker trösta. Vad säger man?
Jävla jävla skit. Det räcker fantamig nu.
Jag ringer mamma som också gråter men som inte hinner prata, ambulansen är där och de ska åka till akuten.
Jävla, jävla skit. Sex jävla timmar hann han vara tillbaka i sitt hem. Han som har längtat hem och tränat i månader för att komma ur rullstolen, och kunna använda rullatorn, för att kunna bo hemma igen.
Och mamma som var förtvivlad redan innan.
Någon timme senare ringer syster igen, lugnare nu. Oädla känslor uppfyller oss när vi enas om att det är so not worth it, MEN - en aning bitter triumf kan vi inte avvärja. Styvfars äldsta dotter anklagade mamma för att obstruera och fördröja hans hemkomst - "vill hon inte ha hem honom eller vad är det frågan om?". Biståndsbedömarna som ville skicka hem honom för flera veckor sedan och snipigt förkunnade att han minsann fått stanna längre på sjukhemmet än någon annan.
Se hur jävla bra det gick.
Men det är som sagt långt ifrån värt det. Syster gråter uppgivet och trött, hon skulle vilja resa till Göteborg till sin gamla pappa och gamla mamma, men hennes AT-tjänstgöring börjar den här veckan, och om tre veckor ska hon flytta. Jag försöker trösta. Vad säger man?
Jävla jävla skit. Det räcker fantamig nu.
Bittert och tröstlöst
Igår ringde min syster och grät. Nej, styvfar är inte död men han har ramlat. Sex timmar hann han vara hemma innan han ramlade igen. Blöder ymnigt från ett jack i örat, handleden är förmodligen bruten, hjärtat måste utredas för kanske hade han en rubbning som gjorde honom medvetslös och orsakade fallet. Mamma såg inte vad som hände och själv minns han inget.
Jag ringer mamma som också gråter men som inte hinner prata, ambulansen är där och de ska åka till akuten.
Jävla, jävla skit. Sex jävla timmar hann han vara tillbaka i sitt hem. Han som har längtat hem och tränat i månader för att komma ur rullstolen, och kunna använda rullatorn, för att kunna bo hemma igen.
Och mamma som var förtvivlad redan innan.
Någon timme senare ringer syster igen, lugnare nu. Oädla känslor uppfyller oss när vi enas om att det är so not worth it, MEN - en aning bitter triumf kan vi inte avvärja. Styvfars äldsta dotter anklagade mamma för att obstruera och fördröja hans hemkomst - "vill hon inte ha hem honom eller vad är det frågan om?". Biståndsbedömarna som ville skicka hem honom för flera veckor sedan och snipigt förkunnade att han minsann fått stanna längre på sjukhemmet än någon annan.
Se hur jävla bra det gick.
Men det är som sagt långt ifrån värt det. Syster gråter uppgivet och trött, hon skulle vilja resa till Göteborg till sin gamla pappa och gamla mamma, men hennes AT-tjänstgöring börjar den här veckan, och om tre veckor ska hon flytta. Jag försöker trösta. Vad säger man?
Jävla jävla skit. Det räcker fantamig nu.
Jag ringer mamma som också gråter men som inte hinner prata, ambulansen är där och de ska åka till akuten.
Jävla, jävla skit. Sex jävla timmar hann han vara tillbaka i sitt hem. Han som har längtat hem och tränat i månader för att komma ur rullstolen, och kunna använda rullatorn, för att kunna bo hemma igen.
Och mamma som var förtvivlad redan innan.
Någon timme senare ringer syster igen, lugnare nu. Oädla känslor uppfyller oss när vi enas om att det är so not worth it, MEN - en aning bitter triumf kan vi inte avvärja. Styvfars äldsta dotter anklagade mamma för att obstruera och fördröja hans hemkomst - "vill hon inte ha hem honom eller vad är det frågan om?". Biståndsbedömarna som ville skicka hem honom för flera veckor sedan och snipigt förkunnade att han minsann fått stanna längre på sjukhemmet än någon annan.
Se hur jävla bra det gick.
Men det är som sagt långt ifrån värt det. Syster gråter uppgivet och trött, hon skulle vilja resa till Göteborg till sin gamla pappa och gamla mamma, men hennes AT-tjänstgöring börjar den här veckan, och om tre veckor ska hon flytta. Jag försöker trösta. Vad säger man?
Jävla jävla skit. Det räcker fantamig nu.
2010-03-02
Språkfantomen
När Q var bebis läste jag en bok om värdet av att läsa högt för barn. Jag vill minnas att den var amerikansk. Dess budskap var i princip att man kan åstadkomma Nobelpristagare av vilken unge som helst om man bara läser sagor för honom. Nå, jag överdriver något men det var ingen ände på hur många olika saker i barns utveckling som påverkades positivt av högläsning.
Förvisso var detta ett fall av att predika för de redan frälste (gå över ån efter vatten? Bjuda bagarbarn bröd? Jag har ingen ordning på mina metaforer. Eller menar jag liknelser? Suck.) Jag älskar att läsa, och jag älskar barnböcker, och jag älskar att läsa högt.
Nobelpristagare vete katten, men nog lämnar Q:s språkutveckling inget övrigt att önska. Ofta leker vi rimlekar - en präst som satt på en häst, en hund om en liten stund, katt-tröja, natt-blöja, hatt-röja.
Och imorse uppfann Q två ord.
I bilen bad jag honom om förlåtelse för att jag varit arg och stressad när vi skulle iväg. För han var faktiskt mycket duktig och slet sig från TV:n när jag bad honom, och att vi som vanligt var sena var inte hans fel utan mitt. Så han tog emot min ursäkt med upphöjt lugn och konstaterade sedan: En ganska bra morgon, inget bråk. Bara lite mammabråk!
Sedan, hos dagmamman: Mamma är det du som ska hämta idag? Då blir det en dubbeldag för dig!
Förvisso var detta ett fall av att predika för de redan frälste (gå över ån efter vatten? Bjuda bagarbarn bröd? Jag har ingen ordning på mina metaforer. Eller menar jag liknelser? Suck.) Jag älskar att läsa, och jag älskar barnböcker, och jag älskar att läsa högt.
Nobelpristagare vete katten, men nog lämnar Q:s språkutveckling inget övrigt att önska. Ofta leker vi rimlekar - en präst som satt på en häst, en hund om en liten stund, katt-tröja, natt-blöja, hatt-röja.
Och imorse uppfann Q två ord.
I bilen bad jag honom om förlåtelse för att jag varit arg och stressad när vi skulle iväg. För han var faktiskt mycket duktig och slet sig från TV:n när jag bad honom, och att vi som vanligt var sena var inte hans fel utan mitt. Så han tog emot min ursäkt med upphöjt lugn och konstaterade sedan: En ganska bra morgon, inget bråk. Bara lite mammabråk!
Sedan, hos dagmamman: Mamma är det du som ska hämta idag? Då blir det en dubbeldag för dig!
Språkfantomen
När Q var bebis läste jag en bok om värdet av att läsa högt för barn. Jag vill minnas att den var amerikansk. Dess budskap var i princip att man kan åstadkomma Nobelpristagare av vilken unge som helst om man bara läser sagor för honom. Nå, jag överdriver något men det var ingen ände på hur många olika saker i barns utveckling som påverkades positivt av högläsning.
Förvisso var detta ett fall av att predika för de redan frälste (gå över ån efter vatten? Bjuda bagarbarn bröd? Jag har ingen ordning på mina metaforer. Eller menar jag liknelser? Suck.) Jag älskar att läsa, och jag älskar barnböcker, och jag älskar att läsa högt.
Nobelpristagare vete katten, men nog lämnar Q:s språkutveckling inget övrigt att önska. Ofta leker vi rimlekar - en präst som satt på en häst, en hund om en liten stund, katt-tröja, natt-blöja, hatt-röja.
Och imorse uppfann Q två ord.
I bilen bad jag honom om förlåtelse för att jag varit arg och stressad när vi skulle iväg. För han var faktiskt mycket duktig och slet sig från TV:n när jag bad honom, och att vi som vanligt var sena var inte hans fel utan mitt. Så han tog emot min ursäkt med upphöjt lugn och konstaterade sedan: En ganska bra morgon, inget bråk. Bara lite mammabråk!
Sedan, hos dagmamman: Mamma är det du som ska hämta idag? Då blir det en dubbeldag för dig!
Förvisso var detta ett fall av att predika för de redan frälste (gå över ån efter vatten? Bjuda bagarbarn bröd? Jag har ingen ordning på mina metaforer. Eller menar jag liknelser? Suck.) Jag älskar att läsa, och jag älskar barnböcker, och jag älskar att läsa högt.
Nobelpristagare vete katten, men nog lämnar Q:s språkutveckling inget övrigt att önska. Ofta leker vi rimlekar - en präst som satt på en häst, en hund om en liten stund, katt-tröja, natt-blöja, hatt-röja.
Och imorse uppfann Q två ord.
I bilen bad jag honom om förlåtelse för att jag varit arg och stressad när vi skulle iväg. För han var faktiskt mycket duktig och slet sig från TV:n när jag bad honom, och att vi som vanligt var sena var inte hans fel utan mitt. Så han tog emot min ursäkt med upphöjt lugn och konstaterade sedan: En ganska bra morgon, inget bråk. Bara lite mammabråk!
Sedan, hos dagmamman: Mamma är det du som ska hämta idag? Då blir det en dubbeldag för dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)