Idag har Helga fackpamp löneförhandlat för sina kollegor. Så mycket till förhandling blev det nu inte. Som vanligt.
Naturligtvis fick jag se min egen blivande lön, liksom mitt betyg, och jag hade all möda att trycka undan ilskan och hålla mig neutral.
Inte har min chef ändrat uppfattning om mig inte. Eller om han har det så har det sannerligen inte reflekterats i lönen, eller betyget. Troligen är han strategisk och slösar minimalt av lönepotten på mig eftersom jag snart ska vara föräldraledig.
(Nu tror ni att jag är oerhört kär i pengar. Det är jag inte, inte mer än de flesta. Men jag vill ha ungefär samma lön som mina manliga kollegor. Någon annan dag kan jag utreda närmare hur jag ser på det här med lön och inkomster.)
Jag är arg och ledsen och ur gängorna resten av dagen. I bilen på väg hem skruvar jag upp volymen på stereon och storgråter.
Ledsen och besviken på min chef, javisst. Sedan vårt samtal i januari har jag jobbat som fan för att visa honom. Till ingen nytta tydligen.
Jag har en rad förbättringsprojekt på min att-göra-lista. Sånt som jag tänkte jobba med på kvällar och helger för att hinna färdigställa innan vi åker till Korea. Funderar på att skita i dem. Säga till min chef att de kan du väl ge till någon av de mer kompetenta projektledarna, de som du har satt fyra på.
Men jag gråter också av ilska och förtvivlan över sakernas tillstånd. Min kvinnliga kollega som ligger långt efter, vars sak jag har tagit upp gång på gång, hon får mindre än någonsin i år. VD:n säger avfärdande att hon inte gör ett bra jobb. Nähä. Vår teknikspecialist, i femtioårsåldern, disputerad, ny medlem i facket, vars lön jag inte sett förut, ligger 30% under det hon borde ha enligt statistiken. Den nyanställda kvinnan med tio års erfarenhet, säkert 20%.
Fler kvinnliga ingenjörer är vi inte. Kassa brudar hela bunten, tydligen.
Jag kommer hem och utgjuter mig för O och får sympati. Funderar på en sak vi pratade om imorse, över den här ledaren om Mona Sahlin. Varken hon eller Ebba Lindsö, vars bok jag läste nyligen, har någonsin imponerat särskilt på mig. Orättvist eller inte, jag uppfattar dem inte som lika kompetenta som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Urban Bäckström.
Efter att ha läst ganska mycket om dem båda har jag undrat om inte deras kön har varit dem till gagn. Hade en man klarat sig kvar på posterna lika länge som de?
Men nu slår mig en tanke, sent omsider. De kanske är som jag, eller snarare jag som dem. Kompetenta offer för strukturell ojämlikhet?
Eller inkompetenta tokens som räddas kvar på sina poster av "vi måste ju ha en kvinna också"?
Fan vet.
när jag läser det här verkar det som företaget du jobbar på , har en sällsynt förmåga att anställa inkompetent kvinnlig arbetskraft - det verkar ju ganska inkompetent tycker jag.
SvaraRaderadvs lägre lön åt chefen
Stå på dig
Lycka till
Lisa
Skicka karln till Israel.
SvaraRaderaNej allvarligt talat så är det här ju något man blir förbannad på. Du ställer väl honom mot väggen och tar upp frågan om varför just de kvinnliga ingenjörerna ligger så rejält under statistiken (för jag antar att de manliga inte ligger motsvarande under?)?
Och frågar honom om ditt eget fall. Om hur du tyckte att ni var överens när ni senast pratade, men att du nu undrar hur överens ni var, eftersom dina ansträngningar inte tycks värderas.
Nu gör jag visst något manligt, enligt Cissi Elwin Frenkel i senaste VI: "Ibland är män mycket bättre på att peppa än kvinnor. De säger: "Bra! Kör. Det klarar du." Jag har mött så många kvinnor som undrat om jag är trött, som sagt: "Kära vän hur ska det gå?". Det är gulligt men ger inte sörskilt mycket styrka."
Fy farao, vad tufft. Inga lätta segrar på din arbetsplats ... Jag skulle "lägga mig på soffan" och varva ner & fixa inför lillebror och resan till honom. Jag har sett alltför många trötta a-föräldrar slita in i det sista innan avresa.
SvaraRaderaNär jag läste ditt inlägg hade jag precis läst ett annat på en amerikansk blogg. En rolig tjej & mamma till biologiska och adopterade barn med särskilda behov. Hon skriver i korta drag om HALT apropå att vara förälder. Gäller väl andra situationer också?!
Never let yourself get too Hungry.
Never let yourself get too Angry.
never let yourself get too Lonely.
Never let yourself get too Tired.
http://www.welcometomybrain.net/
Det behöver jag verkligen komma ihåg! Kanske du eller någon annan också har glädje av påminnelsen.
Maria
Och vad händer sedan, efter föräldraledigheten? Tänker du gå tillbaka? Om du planerar att fortsätta på samma arbetsplats får du inte lägga dig ner och gråta nu, utan måste stå på dig!
SvaraRaderaDu låter så ensam som fackrepresentant. Har du inte ett förbund att dryfta detta med och som kan hjälpa dig att sätta press på chefer som kanske diskriminerar med luddiga avfärdanden om att "inte göra bra jobb".
SvaraRaderaAnonym, mamma sa -i största välmening - att jag borde bli arg istället för ledsen. Jag svarade henne som jag svarar dig nu: jag behöver gråta färdigt först, sedan blir jag förbannad. Och nej, jag planerar att vara någon annanstans efter föräldraledigheten. Men tack för omtanken!
SvaraRaderaJoy, tack du också. Visst finns det central rådgivning och jag funderar på att ringa dem. Dessvärre tror jag att de här sakerna är omöjliga att driva. Vi är för få, helt enkelt. Företaget kan lätt komma undan med ursäkten att det är individerna det handlar om, inte en generell tendens. Och kanske är det så? Jag börjar själv tveka. Tidigare, när vi var fler kvinnor var jag mer säker på min sak.