Dear Mr Helga

Jag är uppvarvad som tusan. Det händer saker hela tiden. Kollegorna i Kina sumpar en skitviktig leverans, jag måste ingripa, ringa en leverantör och beordra fram extra material, beordra omstart, gör om, gör rätt, jobba i helgen. Igår fick jag min kunds - den krävande men rättvise - godkännande av tidplanen som nu havererat. Funderar ett slag på att vara ärlig och meddela den senaste utvecklingen men slår bort det. Skiten är inte i fläkten ännu. Det ska jobbas övertid i Kina, kanske hämtar de igen det. På måndag får vi se.

Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.

Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.

Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!

Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.

Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.

Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.

Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?

Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.

Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?

Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.

Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.

Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.

(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)

Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.

Mr Helga grubblar vidare.