2010-03-25

Dear Mr Helga

Jag är uppvarvad som tusan. Det händer saker hela tiden. Kollegorna i Kina sumpar en skitviktig leverans, jag måste ingripa, ringa en leverantör och beordra fram extra material, beordra omstart, gör om, gör rätt, jobba i helgen. Igår fick jag min kunds - den krävande men rättvise - godkännande av tidplanen som nu havererat. Funderar ett slag på att vara ärlig och meddela den senaste utvecklingen men slår bort det. Skiten är inte i fläkten ännu. Det ska jobbas övertid i Kina, kanske hämtar de igen det. På måndag får vi se.

Just detta - adrenalinet, ruschen när jag måste prioritera och agera - är en aspekt av mitt jobb som jag gillar. I lagoma doser.

Samtidigt snurrar tankarna. Jag börjar skönja ett mönster, men det är suddigt och svårt att uttyda. Kommentarerna på mitt förra inlägg har hjälpt mig.

Dear Mr Helga, så börjar många jobbmejl till mig. Eller mer informellt: Hello Helgaefternamnet!

Mitt riktiga förnamn påminner lite om Helga. Det är ett inte alltför ovanligt namn, och tämligen internationellt. Låt vara att kineser aldrig har hört det förut, men alla europeer och amerikaner har gjort det. Mitt efternamn är ovanligt och kan möjligen med lite god vilja tolkas som ett mansnamn.

Därav förvirringen. När kinesen, amerikanen, mexikanen i andra änden ser att projektledaren heter Helga Helgaefternamnet så antar han - nej han antar inte ens, det kommer från ryggmärgen, att det är en karl i andra änden. Karlar kan kanske heta sånt som Helgaefternamnet i förnamn. De heter inte Helga. Alltså vänder de på namnen. De brukar bli mycket förvånade den dag de ringer upp mig, eller jag ringer dem. Mer än en gång har jag svarat i min egen telefon och blivit tagen för sekreterare. Till Mr Helga.

Jag börjar tröttna på det där. Inte på de praktiska problemet, det kan vara lite kul ibland att upplysa folk om hur fel de har. Jag är trött på vad det står för. Att jag är så förbannat ovanlig att tanken att jag kan vara kvinna inte ens rinner upp.

Jag berättade ju om mina kurskompisar som omskolar sig, och här lyfter jag upp en kommentar: Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?

Det vete fan, rent ut sagt. K känner jag sedan vi var barn. Hon var mattefantom genom hela skoltiden. L lärde jag känna på Chalmers. Hon är analytisk och fyrkantig, det perfekta ingenjörsämnet. Att hon inte trivs i yrket gjorde mig häpen.

Kanske valde de mer rätt än många av sina manliga kollegor, men har nötts ner ute i arbetslivet? När de fick familj, när andra omständigheter i livet slog till orkade de inte längre. Kanske kände de ungefär som jag att de inte orkade hålla sig på tårna hela tiden? Kanske finns det massor av manliga ingenjörer som egentligen passar ganska illa för yrket men som klarar sig rätt bra ändå, för att de har följt normen?

Glidarkillar, som DN har skrivit om i en uppmärksammad artikelserie. Vi pratade om den häromdagen på jobbet, och det visade sig att mina tre närmaste grannar i kontorslandskapet alla hade gått ut gymnasiet med ett betygssnitt under 3,0. Men det har gått bra för dem ändå. På ett eller annat sätt läste de upp sina betyg eller skaffade sig intagningspoäng och blev civilingenjörer. Själv hade jag 4,9. Var hade jag hamnat om jag hade vågat strunta i gymnasiets krav? Inte på den stol jag sitter på idag, vågar jag påstå.

Jag menar inte att mina kollegor gör ett dåligt jobb. Jag vet inte riktigt vad jag menar. Jag tror att jag menar att skolans värld passar flickor bättre än pojkar, men att det är tvärtom i arbetslivet. Åtminstone mitt arbetsliv.

Det är så svårt det här. Så svårt att definiera och ringa in och säga att just detta är fel, detta behöver vi ändra på. Så svårt att kritisera. Om jag säger att jag är missgynnad av att vara ensam kvinna på jobbet eller att jag ibland upplever att jag har huvudansvaret för att familjelivet ska gå ihop, kommer frågorna. Men vad är det som är fel? Din man är väl jämställd, ni delar väl? Ja. Inte är du förfördelad på jobbet? Inte är det några mansgrisar du jobbar med, som glor ner i urringningen eller kallar dig lilla gumman? Nej.

(Min chef tog upp snuskiga skämt vid vårt samtal, det har blivit en del sådana på jobbet den sista tiden. Jag viftade bort det. Det har varit synnerligen oskyldiga dylika och inget jag har känt mig utsatt av. Men kanske var jag dum som bagatelliserade. Kanske skulle jag ha bekräftat att det var bra att han reagerar.)

Jag famlar i dimslöjor. De snurrar och virvlar och formerar sig och jag tror att jag nu ser hur det verkligen är, så vips är allt borta och jag vet varken ut eller in.

Mr Helga grubblar vidare.

7 kommentarer:

  1. Tänker i mycket lika banor, har likanande bakgrund och karriär vad det verkar som. Du skriver mycket tänkvärt! Varför är det t.ex. mycket mer ok för männen på arbetsplatsen att säga "hann visst inte det idag", eller varför reagerar ingen lika starkt när de lämnar in dåligt skrivna, halvfärdiga rapporter? Som projektledare försöker jag tänka på det, för man har ju faktiskt chansen att ge alla samma chans, men det är inte lätt!

    Senast igår reagerade jag själv när jag fick ett mejl som började Mr. A. (efternamnet iofs), och störde mig direkt på att den fördomsfulla personen i andra änden (teknisk försäljare) direkt antagit att jag var man. Men i nästa tanke tittade jag i mitt mejl som föregått säljarens svar - jag hade börjat med Dear Mr. M... till ett förnamn jag inte känner till men som nog mycket väl kan vara kvinnligt. En liten knäpp på näsan fick jag allt!

    Nu skriver jag långt och kommer lite ifrån ämnet, ursäkta.

    Och lycka till och grattis till den kommande lilla familjemedlemmen! Har inte skrivit det innan!

    SvaraRadera
  2. Du skriver alltid intressant och bra, och viktigt inte minst. Håller i princip alltid med om det du skriver. Arbetar inte i en totalt mansdominerad bransch, men tillräckligt för att att anse att dessa frågor är skitviktiga och också intressanta. Vill bara säga att jag håller med om din fundering på slutet också; ja, du skulle ha markerat mot skämten! Har själv gjort samma sak, och även om man inte lider själv så gynnar det INTE en positiv utveckling. Chefer måste tvingas att ta i de där små, subtila sakerna som kan vara så avgörande.

    Tack för att du som tänkande människa delar med dig!

    SvaraRadera
  3. Tack för kloka tankar! Det som slår mig, och oroar mig, som började intressera mig för feminismen redan då jag var tonåring på det fjärran 70-talet, är att det egentligen har hänt ganska lite på könsrollsfronten på de senaste 30-40 åren, trots "jämlik" barnuppfostran m.m. Killarna glider sig genom gymnasiet och glider ganska mödolöst in i karriären, medan tjejerna kämpar och stressar både i skolan och på jobbet och försöker vara perfekta på alla områden. Ändå "syns" de inte och räknas inte riktigt med. Mest märks det här nog när man får barn - då hamnar man plötsligt i en helt annan kategori, dem som man inte kan räkna med att gör ett fullgott jobb...
    hälsningar från anonyma Elvira

    SvaraRadera
  4. Du skriver så intressant och enormt bra om det här. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Så på manligt sätt går jag in och gör det!

    Där jag kände igen mig till hundrafemtio procent i Bitterfittan var just det, det där om när tjejerna tänker i veckor innan de lägger fram ett förslag medan killarna närmar sig producenten i matkön och menar att kunde de inte göra ett program om citroner? And get away with it.

    Så ser det ut i forskningen också. Det är ju mer än tio år sedan Agnes Wold och Christine Wenners publicerade den mycket omtalade artikeln "Nepotism and sexism in peer-review" och hela Medicinska Forskningsrådets urvalsgrupp fick gå sedan de visat att kvinnor var tvungna att vara bra mycket bättre än män för att få lika mycket pengar. Och det har inte blivit revolutionerande mycket bättre sedan dess.

    Och jag ser precis hur det går till. Faktum är att jag kan betrakta det med ett snett småleende när jag och mentorn är på gemensamma uppdrag. Hans svepande och imponerande beskrivningar av det vi gör tillsammans är det mycket luft i. Själv talar jag aldrig spekulativt om vad jag gör forskningsmässigt eller de resultat vi fått eller de slutsatser man kan förväntas dra. Jag är mycket saklig.

    Det är möjligt att det inte är utan anledning vi ofta använder ordet "sex up the presentation".

    Och folk går på det, hela tiden. Jag går själv på det. Gång efter gång. Blir impad som fasen av killarnas planer för studier som ska ge det och det svaret. Jag ser för all del i ökad utsträckning genom detta, men om jag som vet och är medveten går på det fattar jag ju vilket genomslag det får hos dom som inte är kritiska.

    Men så mycket har genusdebatten och den medvetna uppfostran jag fick på sjuttiotalet (då mina föräldrar tvingade min farbror att byta ut en inköpt dockvagn mot något mera könsneutralt) i alla fall gjort med mig att jag aldrig skulle få för mig att mina kvinnliga doktorander och postdokar är mindre kompetenta än mina manliga. Eller att deras barnafödande skulle påverka deras förmåga att forska.

    Faktum är att här där föräldraledigheten är fem månader plus rätt till nedsatt arbetstid för amning gör det mycket liten skillnad mellan män och kvinnor, i alla fall på papperet. Just nu har jag en mycket nybliven pappa, en pappa till en sexåring och en mycket snart blivande mamma i min arbetsgrupp, så snart får jag möjlighet att genomföra en komparativ studie!

    Och alldeles nyss hörde jag ett debattprogram på BBC där någon sa att den svenska jämställdhetsmodellen var ett komplett misslyckande - med ett tydligt finger på den långa föräldraledigheten och dess mycket ojämna fördelning. Men det är en helt annan historia.

    SvaraRadera
  5. Helga och alla ni kloka som skrivit ovan - ni sätter fingret på viktiga saker. Tack!

    Jag ser en fara i att vi också tar på oss ett för stort ansvar för att förändra arbetslivet. Återigen de skötsamma, duktiga tjejerna som tar sig an svåra frågor på djupaste allvar och med stort engagemang. Medan glidarkillarna ...

    Heja oss (kvinnor och män) när vi höjer rösten men heja oss också när vi inte orkar, väljer att vara med barnen, hoppa i vattenpölar och leva det liv vi vill leva i det lilla. Där vi är viktiga som personer.

    Så låt oss fortsätta diskutera men också vara försiktiga med vad som är samhällsnivå (macro) och vad mitt "uppdrag" / ansvar (micro) där jag befinner mig i mitt liv.

    (Fick en så'n faslig lust att åka hem efter lunch, sova middag och ladda inför fredagsmys med med man, barn och svåger & svägerska. Fy, vad trött jag är! Vad gör jag här på jobbet?)

    Maria S A
    som nog fortsätter med nick Maria för att ha en "lagom" anonymitet

    SvaraRadera
  6. Fasiken vad klok du är. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  7. Inte kom min företrädare helt undan med att ha soppat till allt (och då menar jag allt...) på jobbet. Men särskilt mycket behövde han inte stå till svars, folk tyckte mer synd om honom. Medan undertecknad tillbringade första året av kontraktet i stort sett sömnlös och på en stressnivå som kändes (känns?) i hjärtat. Inte 100% säker på att uppskattningen jag fick inom organisationen var värd slitet. Värda allt jobb var dock insatserna på fältet, för kvinnorna i Burundi & DRC, för de HIV-smittade i Rwanda, etc.

    Och i nuvarande jobbet sker det hela tiden att mångordiga, blajsnackande manliga kollegor inte får sina kort synade ordentligt. Fast våra assistenter mycket väl vet vilka (nästan alla kvinnor) som gör ett vettigt dagsverke.

    Tack Helga för ett jättebra inlägg!!

    SvaraRadera