Efter att ha firat en jul i storfamiljens sköte (när juldagsmorgon glimmade huserade nio själar under vårt tak) ser jag nu fram emot en nyårsafton i den lilla familjens dito. Det blir vi tre. Vi har åkt snowracer och rutschkana i ett magiskt rimfrostlandskap, nu ska vi strax ska äta sparrissoppa med räkor, hummerrisotto och fruktsallad. Därtill champagne. Imorgon blir det mer snowracer och fika hos en Q-kompis.
Förutom jul har jag också nedkämpat en förkylning som nu går in i sin andra andning, samt en magsjuka. Yeah Helga! Det som inte dödar härdar.
Och jag har massor av blogginlägg i huvudet. Om dolda budskap och kommunikation, om åldrande, ärlighet och omsorg. Om julklappshelvetet. Om försoning och livets lotteri.
På återseende. Tills dess, ett riktigt gott nytt år!
2009-12-31
Gott nytt 2010!
Efter att ha firat en jul i storfamiljens sköte (när juldagsmorgon glimmade huserade nio själar under vårt tak) ser jag nu fram emot en nyårsafton i den lilla familjens dito. Det blir vi tre. Vi har åkt snowracer och rutschkana i ett magiskt rimfrostlandskap, nu ska vi strax ska äta sparrissoppa med räkor, hummerrisotto och fruktsallad. Därtill champagne. Imorgon blir det mer snowracer och fika hos en Q-kompis.
Förutom jul har jag också nedkämpat en förkylning som nu går in i sin andra andning, samt en magsjuka. Yeah Helga! Det som inte dödar härdar.
Och jag har massor av blogginlägg i huvudet. Om dolda budskap och kommunikation, om åldrande, ärlighet och omsorg. Om julklappshelvetet. Om försoning och livets lotteri.
På återseende. Tills dess, ett riktigt gott nytt år!
Förutom jul har jag också nedkämpat en förkylning som nu går in i sin andra andning, samt en magsjuka. Yeah Helga! Det som inte dödar härdar.
Och jag har massor av blogginlägg i huvudet. Om dolda budskap och kommunikation, om åldrande, ärlighet och omsorg. Om julklappshelvetet. Om försoning och livets lotteri.
På återseende. Tills dess, ett riktigt gott nytt år!
2009-12-21
Bästa julklappen
Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
Bästa julklappen
Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
Det där med TV
Q är galen i ett vedervärdigt barnprogram som heter Små Einsteins. Jag säger vedervärdigt eftersom jag inte står ut med att titta på det själv. Det finns massor av barnprogram jag gillar, som Fem myror, Fåret Shaun och För alla åldrar. (Jo, så finns det de som börjar på andra bokstäver också.)
Säga vad man vill om de små genierna, men allmänbildande är de. Det har vi redan noterat, och hade jag inte redan kapitulerat hade jag definitivt gjort det idag.
På hemväg i skymning och bitande vinterkyla. Q frågar om jag vet vad man kallar små bebis-känguruer, och jag svarar tankspritt nej. Joey! Jag studsar till och tittar ner på honom, jo det stämmer ju men det är en ganska perifer kunskap hos mig, och jag berömmer mig av att vara allmänbildad. Var har du lärt dig det? Små Einsteins förstås.
Så börjar han sjunga:
Hoppande Joey, det är din talang!
Hoppelihopp
Hoppelihopp
på en märkligt välbekant melodi. Javisstja, det är ju toreadorarian ur Carmen!
Joey och Toreador. Onödig kunskap kan tyckas. Fast jag som har ett drag av kalenderbitare i mig tycker att nästan all kunskap är nödvändig.
Jag hade som sagt kapitulerat redan tidigare. För några veckor sedan beskrev jag programmet för pappa. Q var närvarande men verkade upptagen med annat. Jag trasslade in mig i förklaringen att Små Einsteins har en rymdraket som åker i olika hastigheter, samma som de italienska musiktermerna för tempi. En vänlig tillrättavisning kommer från Q:s hörn:
-Nej mamma, efter allegro kommer presto!
Säga vad man vill om de små genierna, men allmänbildande är de. Det har vi redan noterat, och hade jag inte redan kapitulerat hade jag definitivt gjort det idag.
På hemväg i skymning och bitande vinterkyla. Q frågar om jag vet vad man kallar små bebis-känguruer, och jag svarar tankspritt nej. Joey! Jag studsar till och tittar ner på honom, jo det stämmer ju men det är en ganska perifer kunskap hos mig, och jag berömmer mig av att vara allmänbildad. Var har du lärt dig det? Små Einsteins förstås.
Så börjar han sjunga:
Hoppande Joey, det är din talang!
Hoppelihopp
Hoppelihopp
på en märkligt välbekant melodi. Javisstja, det är ju toreadorarian ur Carmen!
Joey och Toreador. Onödig kunskap kan tyckas. Fast jag som har ett drag av kalenderbitare i mig tycker att nästan all kunskap är nödvändig.
Jag hade som sagt kapitulerat redan tidigare. För några veckor sedan beskrev jag programmet för pappa. Q var närvarande men verkade upptagen med annat. Jag trasslade in mig i förklaringen att Små Einsteins har en rymdraket som åker i olika hastigheter, samma som de italienska musiktermerna för tempi. En vänlig tillrättavisning kommer från Q:s hörn:
-Nej mamma, efter allegro kommer presto!
Det där med TV
Q är galen i ett vedervärdigt barnprogram som heter Små Einsteins. Jag säger vedervärdigt eftersom jag inte står ut med att titta på det själv. Det finns massor av barnprogram jag gillar, som Fem myror, Fåret Shaun och För alla åldrar. (Jo, så finns det de som börjar på andra bokstäver också.)
Säga vad man vill om de små genierna, men allmänbildande är de. Det har vi redan noterat, och hade jag inte redan kapitulerat hade jag definitivt gjort det idag.
På hemväg i skymning och bitande vinterkyla. Q frågar om jag vet vad man kallar små bebis-känguruer, och jag svarar tankspritt nej. Joey! Jag studsar till och tittar ner på honom, jo det stämmer ju men det är en ganska perifer kunskap hos mig, och jag berömmer mig av att vara allmänbildad. Var har du lärt dig det? Små Einsteins förstås.
Så börjar han sjunga:
Hoppande Joey, det är din talang!
Hoppelihopp
Hoppelihopp
på en märkligt välbekant melodi. Javisstja, det är ju toreadorarian ur Carmen!
Joey och Toreador. Onödig kunskap kan tyckas. Fast jag som har ett drag av kalenderbitare i mig tycker att nästan all kunskap är nödvändig.
Jag hade som sagt kapitulerat redan tidigare. För några veckor sedan beskrev jag programmet för pappa. Q var närvarande men verkade upptagen med annat. Jag trasslade in mig i förklaringen att Små Einsteins har en rymdraket som åker i olika hastigheter, samma som de italienska musiktermerna för tempi. En vänlig tillrättavisning kommer från Q:s hörn:
-Nej mamma, efter allegro kommer presto!
Säga vad man vill om de små genierna, men allmänbildande är de. Det har vi redan noterat, och hade jag inte redan kapitulerat hade jag definitivt gjort det idag.
På hemväg i skymning och bitande vinterkyla. Q frågar om jag vet vad man kallar små bebis-känguruer, och jag svarar tankspritt nej. Joey! Jag studsar till och tittar ner på honom, jo det stämmer ju men det är en ganska perifer kunskap hos mig, och jag berömmer mig av att vara allmänbildad. Var har du lärt dig det? Små Einsteins förstås.
Så börjar han sjunga:
Hoppande Joey, det är din talang!
Hoppelihopp
Hoppelihopp
på en märkligt välbekant melodi. Javisstja, det är ju toreadorarian ur Carmen!
Joey och Toreador. Onödig kunskap kan tyckas. Fast jag som har ett drag av kalenderbitare i mig tycker att nästan all kunskap är nödvändig.
Jag hade som sagt kapitulerat redan tidigare. För några veckor sedan beskrev jag programmet för pappa. Q var närvarande men verkade upptagen med annat. Jag trasslade in mig i förklaringen att Små Einsteins har en rymdraket som åker i olika hastigheter, samma som de italienska musiktermerna för tempi. En vänlig tillrättavisning kommer från Q:s hörn:
-Nej mamma, efter allegro kommer presto!
2009-12-20
En något större sockergris
Moloken pappa ringde mig på jobbet i torsdags, då jag var så stressad att jag egentligen inte hade en minut till övers. Men jag tog mig tid.
Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.
Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.
Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.
Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.
Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.
Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.
Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.
Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.
Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.
Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.
En något större sockergris
Moloken pappa ringde mig på jobbet i torsdags, då jag var så stressad att jag egentligen inte hade en minut till övers. Men jag tog mig tid.
Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.
Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.
Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.
Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.
Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.
Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.
Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.
Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.
Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.
Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.
2009-12-19
Etikettfråga
Idag var vi på Lisebergs julmarknad. Bortsett från en Q-humörhärdsmälta* på slutet orsakad av trötthet och hunger var det alldeles, alldeles underbart. Strålande sol och ett par grader kallt. Radiobilar och bergbana. Julsånger och lussekatter.
Jag brukar köpa en julgransprydnad varje år, idag föll valet på en klocka i keramik, tillverkad i ett kloster. Nunnan som sålde den var ryska och avslutade affären med ett vänligt "God bless you".
Vad svarar man? Tack detsamma?
Jag borde ha funnit mig och svarat det jag egentligen känner, fantastiskt och märkvärdigt nog, trots all jobbinducerad hjärtklappning i världen:
He already has.
*Föredömligt hanterad, om jag får säga det själv. Den här gången satte jag stopp för resonerandet och började agera innan jag blev för arg. Uttröttad Q byltades in i bilen, somnade prompt och vaknade med köttbullsmacka under näsan. Då återvände livsandarna. Yay me!
Jag brukar köpa en julgransprydnad varje år, idag föll valet på en klocka i keramik, tillverkad i ett kloster. Nunnan som sålde den var ryska och avslutade affären med ett vänligt "God bless you".
Vad svarar man? Tack detsamma?
Jag borde ha funnit mig och svarat det jag egentligen känner, fantastiskt och märkvärdigt nog, trots all jobbinducerad hjärtklappning i världen:
He already has.
*Föredömligt hanterad, om jag får säga det själv. Den här gången satte jag stopp för resonerandet och började agera innan jag blev för arg. Uttröttad Q byltades in i bilen, somnade prompt och vaknade med köttbullsmacka under näsan. Då återvände livsandarna. Yay me!
Etikettfråga
Idag var vi på Lisebergs julmarknad. Bortsett från en Q-humörhärdsmälta* på slutet orsakad av trötthet och hunger var det alldeles, alldeles underbart. Strålande sol och ett par grader kallt. Radiobilar och bergbana. Julsånger och lussekatter.
Jag brukar köpa en julgransprydnad varje år, idag föll valet på en klocka i keramik, tillverkad i ett kloster. Nunnan som sålde den var ryska och avslutade affären med ett vänligt "God bless you".
Vad svarar man? Tack detsamma?
Jag borde ha funnit mig och svarat det jag egentligen känner, fantastiskt och märkvärdigt nog, trots all jobbinducerad hjärtklappning i världen:
He already has.
*Föredömligt hanterad, om jag får säga det själv. Den här gången satte jag stopp för resonerandet och började agera innan jag blev för arg. Uttröttad Q byltades in i bilen, somnade prompt och vaknade med köttbullsmacka under näsan. Då återvände livsandarna. Yay me!
Jag brukar köpa en julgransprydnad varje år, idag föll valet på en klocka i keramik, tillverkad i ett kloster. Nunnan som sålde den var ryska och avslutade affären med ett vänligt "God bless you".
Vad svarar man? Tack detsamma?
Jag borde ha funnit mig och svarat det jag egentligen känner, fantastiskt och märkvärdigt nog, trots all jobbinducerad hjärtklappning i världen:
He already has.
*Föredömligt hanterad, om jag får säga det själv. Den här gången satte jag stopp för resonerandet och började agera innan jag blev för arg. Uttröttad Q byltades in i bilen, somnade prompt och vaknade med köttbullsmacka under näsan. Då återvände livsandarna. Yay me!
2009-12-17
Sockergrisen
En misstanke vi haft ett tag bekräftades idag med ett provsvar. Q är laktosintolerant. Inte att förvånas över, det är vi svenskar som är udda som tål mjölk efter tre års ålder. Det räcker med att åka till Finland så blir det betydligt vanligare.
Problem är till för att lösas och detta är egentligen inte ett problem. Så jag skäms lite över att jag tycker att det känns aningens jobbigt. Jag stod framför alternativmjölkhyllan idag och kände mig bortkommen.
Men jag kommer att lära mig. Och Q var mycket förtjust över att få specialmjölk som han raskt döpte det till.
Problem är till för att lösas och detta är egentligen inte ett problem. Så jag skäms lite över att jag tycker att det känns aningens jobbigt. Jag stod framför alternativmjölkhyllan idag och kände mig bortkommen.
Men jag kommer att lära mig. Och Q var mycket förtjust över att få specialmjölk som han raskt döpte det till.
Sockergrisen
En misstanke vi haft ett tag bekräftades idag med ett provsvar. Q är laktosintolerant. Inte att förvånas över, det är vi svenskar som är udda som tål mjölk efter tre års ålder. Det räcker med att åka till Finland så blir det betydligt vanligare.
Problem är till för att lösas och detta är egentligen inte ett problem. Så jag skäms lite över att jag tycker att det känns aningens jobbigt. Jag stod framför alternativmjölkhyllan idag och kände mig bortkommen.
Men jag kommer att lära mig. Och Q var mycket förtjust över att få specialmjölk som han raskt döpte det till.
Problem är till för att lösas och detta är egentligen inte ett problem. Så jag skäms lite över att jag tycker att det känns aningens jobbigt. Jag stod framför alternativmjölkhyllan idag och kände mig bortkommen.
Men jag kommer att lära mig. Och Q var mycket förtjust över att få specialmjölk som han raskt döpte det till.
2009-12-15
Så länge som mitt hjärta röres uti mig
Det bor en fågel i mitt bröst, det verkar som den vill ut så som den fladdrar med vingarna.
Hjärtklappning varje dag, oftast om kvällarna. För tio dagar sedan las ett av mina projekt ner, förra veckan var alltså något lugnare än den brukar (förutom att adoptionsansökan gjordes färdig och körens julkonsert gick av stapeln).
Idag fick jag ett nytt projekt med en ny kund och ny teknologi. När jag känner efter så känner jag ända från tårna hur jag inte vill.
Jag är arg och trött varje dag. (Gudskelov inte hela tiden. Jag är också glad och lycklig varje dag, vilken ynnest!)
Snart är det jullov. Då ska jag vila. Om fågeln bor kvar i januari ska jag boka tid hos företagshälsovården.
Hjärtklappning varje dag, oftast om kvällarna. För tio dagar sedan las ett av mina projekt ner, förra veckan var alltså något lugnare än den brukar (förutom att adoptionsansökan gjordes färdig och körens julkonsert gick av stapeln).
Idag fick jag ett nytt projekt med en ny kund och ny teknologi. När jag känner efter så känner jag ända från tårna hur jag inte vill.
Jag är arg och trött varje dag. (Gudskelov inte hela tiden. Jag är också glad och lycklig varje dag, vilken ynnest!)
Snart är det jullov. Då ska jag vila. Om fågeln bor kvar i januari ska jag boka tid hos företagshälsovården.
Så länge som mitt hjärta röres uti mig
Det bor en fågel i mitt bröst, det verkar som den vill ut så som den fladdrar med vingarna.
Hjärtklappning varje dag, oftast om kvällarna. För tio dagar sedan las ett av mina projekt ner, förra veckan var alltså något lugnare än den brukar (förutom att adoptionsansökan gjordes färdig och körens julkonsert gick av stapeln).
Idag fick jag ett nytt projekt med en ny kund och ny teknologi. När jag känner efter så känner jag ända från tårna hur jag inte vill.
Jag är arg och trött varje dag. (Gudskelov inte hela tiden. Jag är också glad och lycklig varje dag, vilken ynnest!)
Snart är det jullov. Då ska jag vila. Om fågeln bor kvar i januari ska jag boka tid hos företagshälsovården.
Hjärtklappning varje dag, oftast om kvällarna. För tio dagar sedan las ett av mina projekt ner, förra veckan var alltså något lugnare än den brukar (förutom att adoptionsansökan gjordes färdig och körens julkonsert gick av stapeln).
Idag fick jag ett nytt projekt med en ny kund och ny teknologi. När jag känner efter så känner jag ända från tårna hur jag inte vill.
Jag är arg och trött varje dag. (Gudskelov inte hela tiden. Jag är också glad och lycklig varje dag, vilken ynnest!)
Snart är det jullov. Då ska jag vila. Om fågeln bor kvar i januari ska jag boka tid hos företagshälsovården.
2009-12-14
Små grytöron
Igår anordnade vi en styling session med hjälp av snäll granne. Jo, för adoptionsansökan seglade igenom granskningen så när som på fotona. Den snälla AC-damen lät lite ängslig när hon förklarade att åh, ni är så fina på bilderna och det ser så mysigt ut men det behöver liksom vara lite mer... strikt.
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Små grytöron
Igår anordnade vi en styling session med hjälp av snäll granne. Jo, för adoptionsansökan seglade igenom granskningen så när som på fotona. Den snälla AC-damen lät lite ängslig när hon förklarade att åh, ni är så fina på bilderna och det ser så mysigt ut men det behöver liksom vara lite mer... strikt.
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
2009-12-11
Argkommentarer
Torsdag eftermiddag. Jag är trött efter att ha suttit uppe och jobbat med en rapport till klockan ett kvällen före. Jag har lågt blodsocker vilket alltid har förödande konsekvenser för mitt stämningsläge. Jag är något stressad eftersom jag behöver få i mig (och gärna också Q) mat innan jag ska lämna över stafettpinnen till O och hasta iväg till körens generalrepetition inför helgens julkonsert.
Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.
Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:
- Varför är du så arg, mamma?
Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.
Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.
Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.
Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:
- Varför är du så arg, mamma?
Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.
Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.
Argkommentarer
Torsdag eftermiddag. Jag är trött efter att ha suttit uppe och jobbat med en rapport till klockan ett kvällen före. Jag har lågt blodsocker vilket alltid har förödande konsekvenser för mitt stämningsläge. Jag är något stressad eftersom jag behöver få i mig (och gärna också Q) mat innan jag ska lämna över stafettpinnen till O och hasta iväg till körens generalrepetition inför helgens julkonsert.
Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.
Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:
- Varför är du så arg, mamma?
Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.
Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.
Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.
Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:
- Varför är du så arg, mamma?
Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.
Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.
2009-12-10
Skrymmande och dyrt
Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, läser jag och blir beklämd.
Såklart. För Ericsson som för alla andra blir det i längden ohållbart att ha produktion i Sverige när samma produktion kan utföras i exempelvis Kina till väsentligt lägre kostnad.
Mitt arbetsliv kan just nu sammanfattas i att försöka få kineser att dra åt samma håll som jag, skändligen misslyckas gång på gång och inte fatta varför. Jag har jobbat med spanjorer, italienare, tyskar, amerikaner, mexikaner, colombianer, venezolaner, hondurianer och finländare och danskar förstås. Men aldrig stött på sådant här strul.
Min slutsats är att det inte bara kan handla om kulturskillnader, inte heller enbart personliga motsättningar. (Så omöjlig är jag faktiskt inte.) Jag tror att det finns ett grundläggande fel i strukturen. Vår ledning måste ha kommunicerat olika saker till Stockholm och till Beijing. Beijing har i alla fall inte uppfattat samma budskap som vi.
Jag lanserar min teori för Tuffe Viktor, som är skeptisk. Kultur, tror han. Och han rycker på axlarna. Han har jobbat med Kina i tio år och fattar fortfarande inte hur de funkar. Han hänvisar till en tredje kollega som har bott i Kina och är gift med en kinesiska, och som inte heller har knäckt koden.
Men vafan. Ska det vara så jädra svårt. Vi är väl i alla fall människor? Jag vill inte riktigt kännas vid mina känslor och åsikter kring mina kinesiska kollegor, det gnisslar så i min självuppfattning som tolerant och kulturöverskridande humanist och mångfaldskramare.
I mitt nästa arbetsliv vill jag arbeta med något som produceras i samma hus. Så att jag kan knalla nerför trappen och själv bilda mig en uppfattning, och inte ständigt ställas inför hinder varav sju timmars tidsskillnad och monumentala språksvårigheter är de simplaste.
Vad kan vara lönsamt att producera i Sverige? Något som är så dyrt att arbetskostnaden är försumbar i jämförelse. Eller något som är så stort och skrymmande att transporterna från Fjärran Östern till Västerlandet där detta något ska användas blir alldeles för dyra.
Förslag mottages tacksamt.
Såklart. För Ericsson som för alla andra blir det i längden ohållbart att ha produktion i Sverige när samma produktion kan utföras i exempelvis Kina till väsentligt lägre kostnad.
Mitt arbetsliv kan just nu sammanfattas i att försöka få kineser att dra åt samma håll som jag, skändligen misslyckas gång på gång och inte fatta varför. Jag har jobbat med spanjorer, italienare, tyskar, amerikaner, mexikaner, colombianer, venezolaner, hondurianer och finländare och danskar förstås. Men aldrig stött på sådant här strul.
Min slutsats är att det inte bara kan handla om kulturskillnader, inte heller enbart personliga motsättningar. (Så omöjlig är jag faktiskt inte.) Jag tror att det finns ett grundläggande fel i strukturen. Vår ledning måste ha kommunicerat olika saker till Stockholm och till Beijing. Beijing har i alla fall inte uppfattat samma budskap som vi.
Jag lanserar min teori för Tuffe Viktor, som är skeptisk. Kultur, tror han. Och han rycker på axlarna. Han har jobbat med Kina i tio år och fattar fortfarande inte hur de funkar. Han hänvisar till en tredje kollega som har bott i Kina och är gift med en kinesiska, och som inte heller har knäckt koden.
Men vafan. Ska det vara så jädra svårt. Vi är väl i alla fall människor? Jag vill inte riktigt kännas vid mina känslor och åsikter kring mina kinesiska kollegor, det gnisslar så i min självuppfattning som tolerant och kulturöverskridande humanist och mångfaldskramare.
I mitt nästa arbetsliv vill jag arbeta med något som produceras i samma hus. Så att jag kan knalla nerför trappen och själv bilda mig en uppfattning, och inte ständigt ställas inför hinder varav sju timmars tidsskillnad och monumentala språksvårigheter är de simplaste.
Vad kan vara lönsamt att producera i Sverige? Något som är så dyrt att arbetskostnaden är försumbar i jämförelse. Eller något som är så stort och skrymmande att transporterna från Fjärran Östern till Västerlandet där detta något ska användas blir alldeles för dyra.
Förslag mottages tacksamt.
Skrymmande och dyrt
Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, läser jag och blir beklämd.
Såklart. För Ericsson som för alla andra blir det i längden ohållbart att ha produktion i Sverige när samma produktion kan utföras i exempelvis Kina till väsentligt lägre kostnad.
Mitt arbetsliv kan just nu sammanfattas i att försöka få kineser att dra åt samma håll som jag, skändligen misslyckas gång på gång och inte fatta varför. Jag har jobbat med spanjorer, italienare, tyskar, amerikaner, mexikaner, colombianer, venezolaner, hondurianer och finländare och danskar förstås. Men aldrig stött på sådant här strul.
Min slutsats är att det inte bara kan handla om kulturskillnader, inte heller enbart personliga motsättningar. (Så omöjlig är jag faktiskt inte.) Jag tror att det finns ett grundläggande fel i strukturen. Vår ledning måste ha kommunicerat olika saker till Stockholm och till Beijing. Beijing har i alla fall inte uppfattat samma budskap som vi.
Jag lanserar min teori för Tuffe Viktor, som är skeptisk. Kultur, tror han. Och han rycker på axlarna. Han har jobbat med Kina i tio år och fattar fortfarande inte hur de funkar. Han hänvisar till en tredje kollega som har bott i Kina och är gift med en kinesiska, och som inte heller har knäckt koden.
Men vafan. Ska det vara så jädra svårt. Vi är väl i alla fall människor? Jag vill inte riktigt kännas vid mina känslor och åsikter kring mina kinesiska kollegor, det gnisslar så i min självuppfattning som tolerant och kulturöverskridande humanist och mångfaldskramare.
I mitt nästa arbetsliv vill jag arbeta med något som produceras i samma hus. Så att jag kan knalla nerför trappen och själv bilda mig en uppfattning, och inte ständigt ställas inför hinder varav sju timmars tidsskillnad och monumentala språksvårigheter är de simplaste.
Vad kan vara lönsamt att producera i Sverige? Något som är så dyrt att arbetskostnaden är försumbar i jämförelse. Eller något som är så stort och skrymmande att transporterna från Fjärran Östern till Västerlandet där detta något ska användas blir alldeles för dyra.
Förslag mottages tacksamt.
Såklart. För Ericsson som för alla andra blir det i längden ohållbart att ha produktion i Sverige när samma produktion kan utföras i exempelvis Kina till väsentligt lägre kostnad.
Mitt arbetsliv kan just nu sammanfattas i att försöka få kineser att dra åt samma håll som jag, skändligen misslyckas gång på gång och inte fatta varför. Jag har jobbat med spanjorer, italienare, tyskar, amerikaner, mexikaner, colombianer, venezolaner, hondurianer och finländare och danskar förstås. Men aldrig stött på sådant här strul.
Min slutsats är att det inte bara kan handla om kulturskillnader, inte heller enbart personliga motsättningar. (Så omöjlig är jag faktiskt inte.) Jag tror att det finns ett grundläggande fel i strukturen. Vår ledning måste ha kommunicerat olika saker till Stockholm och till Beijing. Beijing har i alla fall inte uppfattat samma budskap som vi.
Jag lanserar min teori för Tuffe Viktor, som är skeptisk. Kultur, tror han. Och han rycker på axlarna. Han har jobbat med Kina i tio år och fattar fortfarande inte hur de funkar. Han hänvisar till en tredje kollega som har bott i Kina och är gift med en kinesiska, och som inte heller har knäckt koden.
Men vafan. Ska det vara så jädra svårt. Vi är väl i alla fall människor? Jag vill inte riktigt kännas vid mina känslor och åsikter kring mina kinesiska kollegor, det gnisslar så i min självuppfattning som tolerant och kulturöverskridande humanist och mångfaldskramare.
I mitt nästa arbetsliv vill jag arbeta med något som produceras i samma hus. Så att jag kan knalla nerför trappen och själv bilda mig en uppfattning, och inte ständigt ställas inför hinder varav sju timmars tidsskillnad och monumentala språksvårigheter är de simplaste.
Vad kan vara lönsamt att producera i Sverige? Något som är så dyrt att arbetskostnaden är försumbar i jämförelse. Eller något som är så stort och skrymmande att transporterna från Fjärran Östern till Västerlandet där detta något ska användas blir alldeles för dyra.
Förslag mottages tacksamt.
2009-12-05
Heja Svante Tidholm! Och heja Filter!
O har börjat prenumerera på Filter. Sedan vi fick barn har han slutat läsa böcker, men läser desto mer tidningar på tunnelbanan, och eftersom han får hjärnsläpp av gratistidningar så letar sig intressanta publikationer in i vårt hem. Själv har jag gått motsatt väg, böcker kan jag inte sluta med men tidningar och TV och nattsömn prioriteras bort.
Men Filter måste jag fortsätta läsa, det är inte bara av lokalpatriotiska skäl som jag gillar den. Vad sägs om följande citat från Svante Tidholm, som gjort en dokumentärfilm om en bordell i Tyskland:
"En av killarna i filmen säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika mycket sex som han. Jag sade att jag har samma problem. Det är med i filmen. Jag kunde ha klippt bort det, men jag tror att problemet är vanligt och vill ta ner frågan till den vardagliga nivån: Vad fyller sex för funktion i mäns liv?
Redan på BB behandlas pojkar hårdare än flickor. Så fortsätter det hela livet. Jag tror att det är närhet och inte sex de behöver. Det förväntades av kunderna på Pascha att de ville ligga, men många ville bara få det överstökat så att de kunde få tid att prata. Och jag vet ärligt talat inte vad som är värst, att betala för sex eller för närhet?"
Det är inte bara vi kvinnor som begränsas av könsrollerna.
Läs hela artikeln här!
Men Filter måste jag fortsätta läsa, det är inte bara av lokalpatriotiska skäl som jag gillar den. Vad sägs om följande citat från Svante Tidholm, som gjort en dokumentärfilm om en bordell i Tyskland:
"En av killarna i filmen säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika mycket sex som han. Jag sade att jag har samma problem. Det är med i filmen. Jag kunde ha klippt bort det, men jag tror att problemet är vanligt och vill ta ner frågan till den vardagliga nivån: Vad fyller sex för funktion i mäns liv?
Redan på BB behandlas pojkar hårdare än flickor. Så fortsätter det hela livet. Jag tror att det är närhet och inte sex de behöver. Det förväntades av kunderna på Pascha att de ville ligga, men många ville bara få det överstökat så att de kunde få tid att prata. Och jag vet ärligt talat inte vad som är värst, att betala för sex eller för närhet?"
Det är inte bara vi kvinnor som begränsas av könsrollerna.
Läs hela artikeln här!
Heja Svante Tidholm! Och heja Filter!
O har börjat prenumerera på Filter. Sedan vi fick barn har han slutat läsa böcker, men läser desto mer tidningar på tunnelbanan, och eftersom han får hjärnsläpp av gratistidningar så letar sig intressanta publikationer in i vårt hem. Själv har jag gått motsatt väg, böcker kan jag inte sluta med men tidningar och TV och nattsömn prioriteras bort.
Men Filter måste jag fortsätta läsa, det är inte bara av lokalpatriotiska skäl som jag gillar den. Vad sägs om följande citat från Svante Tidholm, som gjort en dokumentärfilm om en bordell i Tyskland:
"En av killarna i filmen säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika mycket sex som han. Jag sade att jag har samma problem. Det är med i filmen. Jag kunde ha klippt bort det, men jag tror att problemet är vanligt och vill ta ner frågan till den vardagliga nivån: Vad fyller sex för funktion i mäns liv?
Redan på BB behandlas pojkar hårdare än flickor. Så fortsätter det hela livet. Jag tror att det är närhet och inte sex de behöver. Det förväntades av kunderna på Pascha att de ville ligga, men många ville bara få det överstökat så att de kunde få tid att prata. Och jag vet ärligt talat inte vad som är värst, att betala för sex eller för närhet?"
Det är inte bara vi kvinnor som begränsas av könsrollerna.
Läs hela artikeln här!
Men Filter måste jag fortsätta läsa, det är inte bara av lokalpatriotiska skäl som jag gillar den. Vad sägs om följande citat från Svante Tidholm, som gjort en dokumentärfilm om en bordell i Tyskland:
"En av killarna i filmen säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika mycket sex som han. Jag sade att jag har samma problem. Det är med i filmen. Jag kunde ha klippt bort det, men jag tror att problemet är vanligt och vill ta ner frågan till den vardagliga nivån: Vad fyller sex för funktion i mäns liv?
Redan på BB behandlas pojkar hårdare än flickor. Så fortsätter det hela livet. Jag tror att det är närhet och inte sex de behöver. Det förväntades av kunderna på Pascha att de ville ligga, men många ville bara få det överstökat så att de kunde få tid att prata. Och jag vet ärligt talat inte vad som är värst, att betala för sex eller för närhet?"
Det är inte bara vi kvinnor som begränsas av könsrollerna.
Läs hela artikeln här!
2009-12-04
Existerar diagnosen?
Jag är gift med en julbelysningsfetischist. Visserligen är jag själv svag för julgardiner, adventsstjärnor och dito stakar, så kanske är det a match made in heaven.
På hemväg.
Q: Jag ser ljuset från vårt hus!
H: Ja, älskling, vad fint. (Tänker: no fucking shit, det gör satelliterna också.)
På hemväg.
Q: Jag ser ljuset från vårt hus!
H: Ja, älskling, vad fint. (Tänker: no fucking shit, det gör satelliterna också.)
Existerar diagnosen?
Jag är gift med en julbelysningsfetischist. Visserligen är jag själv svag för julgardiner, adventsstjärnor och dito stakar, så kanske är det a match made in heaven.
På hemväg.
Q: Jag ser ljuset från vårt hus!
H: Ja, älskling, vad fint. (Tänker: no fucking shit, det gör satelliterna också.)
På hemväg.
Q: Jag ser ljuset från vårt hus!
H: Ja, älskling, vad fint. (Tänker: no fucking shit, det gör satelliterna också.)
2009-12-03
I wanna be like you
Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
I wanna be like you
Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
2009-12-01
Bottennapp
Ytterligare en hämtning from hell. Idag skulle Q och jag köpa julklapp till pappa, var det tänkt. Q var förberedd och förhöll sig tämligen nådig till idén. Dagmamman var instruerad att påminna Q om att sova, nej förlåt vila middag så att han skulle orka med utflykten. Q själv hade tummat på att vila middag.
Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.
Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!
När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.
Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.
Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.
Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.
Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!
När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.
Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.
Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.
Bottennapp
Ytterligare en hämtning from hell. Idag skulle Q och jag köpa julklapp till pappa, var det tänkt. Q var förberedd och förhöll sig tämligen nådig till idén. Dagmamman var instruerad att påminna Q om att sova, nej förlåt vila middag så att han skulle orka med utflykten. Q själv hade tummat på att vila middag.
Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.
Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!
När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.
Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.
Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.
Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.
Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!
När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.
Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.
Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.
2009-11-30
Bilder ur livet eller se så lämpliga vi är
Vi håller ju på att samla ihop papper till vår andra adoptionsansökan. Min förhoppning är att detta ska slutföras under denna vecka och kanske - kanske! - kan ansökan landa i Korea innan 2009 har övergått i 2010.
Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.
Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.
Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:
Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.
Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.
Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.
Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.
Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.
Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.
Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.
Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.
Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.
Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.
Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.
Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.
Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.
Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.
Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:
Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.
Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.
Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.
Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.
Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.
Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.
Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.
Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.
Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.
Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.
Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.
Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.
Bilder ur livet eller se så lämpliga vi är
Vi håller ju på att samla ihop papper till vår andra adoptionsansökan. Min förhoppning är att detta ska slutföras under denna vecka och kanske - kanske! - kan ansökan landa i Korea innan 2009 har övergått i 2010.
Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.
Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.
Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:
Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.
Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.
Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.
Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.
Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.
Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.
Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.
Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.
Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.
Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.
Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.
Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.
Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.
Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.
Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:
Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.
Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.
Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.
Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.
Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.
Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.
Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.
Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.
Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.
Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.
Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.
Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.
2009-11-26
Kärlek - ska det vara så svårt?
Jag lyssnar på Peter Barlachs låt Till en styvdotter och översvämmas av blandade känslor.
Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.
Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.
Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!
Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!
Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.
Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.
Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.
Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.
Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.
Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.
Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!
Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!
Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.
Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.
Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.
Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.
Kärlek - ska det vara så svårt?
Jag lyssnar på Peter Barlachs låt Till en styvdotter och översvämmas av blandade känslor.
Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.
Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.
Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!
Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!
Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.
Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.
Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.
Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.
Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.
Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.
Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!
Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!
Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.
Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.
Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.
Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.
Oredigerad anteckning: lycka inemellan
Fast tillvaron är apstressig finns det ljusglimtar, eller snarare blixtar. Här en nästan helt oredigerad anteckning.
Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.
När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?
Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.
Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.
Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.
Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.
När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?
Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.
Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.
Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.
Oredigerad anteckning: lycka inemellan
Fast tillvaron är apstressig finns det ljusglimtar, eller snarare blixtar. Här en nästan helt oredigerad anteckning.
Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.
När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?
Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.
Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.
Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.
Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.
När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?
Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.
Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.
Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.
2009-11-24
Kontaktannons
Annannan nämner sin mentor och jag blir så avundsjuk att jag hakar upp mig totalt och knappt läser den (för övrigt intressanta) diskussion som följer inlägget.
Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.
Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.
Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.
Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.
Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.
Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.
Jag borde höra av mig till dem bägge.
Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.
Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?
(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)
Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.
Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.
Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.
Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.
Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.
Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.
Jag borde höra av mig till dem bägge.
Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.
Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?
(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)
Kontaktannons
Annannan nämner sin mentor och jag blir så avundsjuk att jag hakar upp mig totalt och knappt läser den (för övrigt intressanta) diskussion som följer inlägget.
Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.
Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.
Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.
Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.
Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.
Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.
Jag borde höra av mig till dem bägge.
Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.
Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?
(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)
Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.
Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.
Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.
Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.
Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.
Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.
Jag borde höra av mig till dem bägge.
Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.
Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?
(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)
2009-11-22
Trams
För att inte bloggen ska vara olidligt högtravande och pretentiös kommer här en del värdelöst vetande om mig.
1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.
2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.
3. Hur lång är du?
178 cm.
4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.
5. Vem ringde du senast?
Min man.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.
7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.
10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.
11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.
12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.
14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.
17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.
25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.
26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.
28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.
29. Tycker du om kaffe?
Javars.
30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.
31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.
32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.
33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.
34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.
36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.
39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)
41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?
44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.
45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.
47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.
49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?
50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.
52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.
54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.
57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.
58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.
1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.
2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.
3. Hur lång är du?
178 cm.
4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.
5. Vem ringde du senast?
Min man.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.
7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.
10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.
11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.
12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.
14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.
17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.
25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.
26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.
28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.
29. Tycker du om kaffe?
Javars.
30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.
31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.
32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.
33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.
34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.
36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.
39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)
41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?
44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.
45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.
47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.
49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?
50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.
52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.
54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.
57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.
58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.
Trams
För att inte bloggen ska vara olidligt högtravande och pretentiös kommer här en del värdelöst vetande om mig.
1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.
2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.
3. Hur lång är du?
178 cm.
4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.
5. Vem ringde du senast?
Min man.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.
7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.
10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.
11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.
12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.
14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.
17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.
25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.
26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.
28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.
29. Tycker du om kaffe?
Javars.
30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.
31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.
32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.
33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.
34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.
36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.
39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)
41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?
44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.
45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.
47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.
49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?
50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.
52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.
54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.
57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.
58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.
1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.
2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.
3. Hur lång är du?
178 cm.
4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.
5. Vem ringde du senast?
Min man.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.
7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.
10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.
11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.
12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.
14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.
17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.
25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.
26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.
28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.
29. Tycker du om kaffe?
Javars.
30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.
31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.
32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.
33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.
34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.
36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.
39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)
41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?
44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.
45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.
47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.
49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?
50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.
52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.
54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.
57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.
58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.
2009-11-21
Mer om styvfar
Jag har funderat mer på relationen till styvfar. Som jag redan har sagt så kan jag inte definiera vad som var fel. Jag minns helt enkelt inte. Förmodligen finns det utförligt dokumenterat i de dagböcker jag förde under tonåren, men där har jag inte orkat leta.
När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.
Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.
Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.
Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.
Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?
Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.
Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?
Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.
Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.
Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.
De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.
Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?
Kan man det?
Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."
Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.
Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.
Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)
På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.
Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.
Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.
Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.
Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.
När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.
Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.
Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.
Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.
Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?
Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.
Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?
Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.
Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.
Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.
De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.
Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?
Kan man det?
Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."
Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.
Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.
Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)
På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.
Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.
Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.
Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.
Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.
Mer om styvfar
Jag har funderat mer på relationen till styvfar. Som jag redan har sagt så kan jag inte definiera vad som var fel. Jag minns helt enkelt inte. Förmodligen finns det utförligt dokumenterat i de dagböcker jag förde under tonåren, men där har jag inte orkat leta.
När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.
Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.
Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.
Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.
Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?
Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.
Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?
Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.
Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.
Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.
De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.
Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?
Kan man det?
Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."
Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.
Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.
Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)
På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.
Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.
Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.
Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.
Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.
När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.
Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.
Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.
Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.
Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?
Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.
Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?
Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.
Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.
Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.
De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.
Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?
Kan man det?
Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."
Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.
Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.
Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)
På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.
Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.
Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.
Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.
Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.
2009-11-19
Pappor - närvarande och inte
Jag vill spinna vidare på en av flera intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Just nu när jag börjar vet jag inte riktigt var jag kommer att hamna.
(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)
"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."
Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.
Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.
Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.
I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:
Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.
Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.
Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!
Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.
När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)
Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.
För detta vill jag tacka dig idag.
Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.
Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?
Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.
Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.
Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.
Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.
Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.
Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.
Min slutsats är att det blir bättre.
(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)
"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."
Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.
Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.
Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.
I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:
Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.
Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.
Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!
Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.
När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)
Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.
För detta vill jag tacka dig idag.
Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.
Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?
Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.
Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.
Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.
Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.
Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.
Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.
Min slutsats är att det blir bättre.
Pappor - närvarande och inte
Jag vill spinna vidare på en av flera intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Just nu när jag börjar vet jag inte riktigt var jag kommer att hamna.
(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)
"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."
Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.
Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.
Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.
I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:
Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.
Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.
Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!
Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.
När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)
Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.
För detta vill jag tacka dig idag.
Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.
Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?
Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.
Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.
Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.
Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.
Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.
Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.
Min slutsats är att det blir bättre.
(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)
"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."
Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.
Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.
Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.
I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:
Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.
Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.
Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!
Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.
När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)
Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.
För detta vill jag tacka dig idag.
Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.
Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?
Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.
Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.
Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.
Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.
Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.
Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.
Min slutsats är att det blir bättre.
2009-11-18
Trångt
Det är min känsla just nu. Det är trångt i livet, i tillvaron. Trångt, mörkt och lite svårt att andas.
Himlen hänger lågt och är raggsocksblöt. Det är mörkt när jag vaknar, en strimma ljus när jag går till jobbet, när jag går den korta promenaden på lunchen. När det är dags att hämta Q är mörkret på väg igen, när vi väl är hemma är det kompakt.
På jobbet känner jag mig jagad. Tassar förbi chefens rum och blir arg på min undfallenhet. Hans attityd får mig att känna mig pressad och ifrågasatt, i behov av tillskärpning och eftertanke, inte alls som med min förre brachef som satt två meter ifrån, jag kunde alltid slänga ur mig en fråga.
Katastrofer och kriser avlöser varandra i mina projekt, jag minns inte när det senast var lugnt. Jag måste pressa ur trötta och omotiverade människor det de egentligen inte orkar.
Hemma avlöser andra projekt varandra. De sista renoveringarna och tillfixandet. Gästrummet i källaren ska målas, liksom Q:s nya säng. Tavlor ska upp, lampor ska installeras.
Pappas 70-årskalas gick av stapeln i lördags, arrangerat av mig och O och den finaste present vi kunde ge honom.
Pappersinsamlingen till Korea har börjat. Intyg på allt upptänkligt ska insamlas, översättas, stämplas och struktureras och det ska vara just så. Inte på något annat sätt.
Hemliga förhandlingar som pågått sedan i somras och legat på is några veckor, är återupptagna. Jag vill, men jag orkar inte.
Och skrikfesterna vid hämtningen fortsätter. Imorse fick Q svar på sin fråga, att det är pappa som hämtar idag, och konstaterade: "Bra, för då är det inte lika mycket krångel med att ta på kläderna."
Aj, mitt hjärta. Om jag bara visste varför det är så.
Jag längtar efter jullov. Och dagsljus. Och långa promenader.
Himlen hänger lågt och är raggsocksblöt. Det är mörkt när jag vaknar, en strimma ljus när jag går till jobbet, när jag går den korta promenaden på lunchen. När det är dags att hämta Q är mörkret på väg igen, när vi väl är hemma är det kompakt.
På jobbet känner jag mig jagad. Tassar förbi chefens rum och blir arg på min undfallenhet. Hans attityd får mig att känna mig pressad och ifrågasatt, i behov av tillskärpning och eftertanke, inte alls som med min förre brachef som satt två meter ifrån, jag kunde alltid slänga ur mig en fråga.
Katastrofer och kriser avlöser varandra i mina projekt, jag minns inte när det senast var lugnt. Jag måste pressa ur trötta och omotiverade människor det de egentligen inte orkar.
Hemma avlöser andra projekt varandra. De sista renoveringarna och tillfixandet. Gästrummet i källaren ska målas, liksom Q:s nya säng. Tavlor ska upp, lampor ska installeras.
Pappas 70-årskalas gick av stapeln i lördags, arrangerat av mig och O och den finaste present vi kunde ge honom.
Pappersinsamlingen till Korea har börjat. Intyg på allt upptänkligt ska insamlas, översättas, stämplas och struktureras och det ska vara just så. Inte på något annat sätt.
Hemliga förhandlingar som pågått sedan i somras och legat på is några veckor, är återupptagna. Jag vill, men jag orkar inte.
Och skrikfesterna vid hämtningen fortsätter. Imorse fick Q svar på sin fråga, att det är pappa som hämtar idag, och konstaterade: "Bra, för då är det inte lika mycket krångel med att ta på kläderna."
Aj, mitt hjärta. Om jag bara visste varför det är så.
Jag längtar efter jullov. Och dagsljus. Och långa promenader.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)