Också ett nyårskort

Nej, något partajkort blir det nog inte. Nu på årets näst sista dag känner jag mig vemodig. Q är snorig och hostig och inne i värsta jag-har-en-egen-vilja-fast-jag-inte-kan-uttrycka-den-verbalt-åldern. I brist på ord blir det ibland skrik, sparkar och slag.

Värst av allt så avslutades dagen med en smärre katastrof. Jag vände ryggen till lite för länge, Q klättrade upp på matbordet och välte ut min tekopp. Gudskelov brände han sig inte, men han föll ner från bordet och på något sätt gjorde han illa sin fot. Den är blå och svullen nu. Doktor Q-mormor är konsulterad och tyckte att vi kunde vänta med vidare åtgärder till imorgon.

Nu sover han, och min lättnad över att han somnade snabbt är blandad med oro över foten, trötthet, irritation och dåligt samvete. Jag borde vara mildare, lugnare, tålmodigare, snällare. Fan, det återstår två veckor av min mammaledighet, två veckor som jag absolut inte vill slösa bort och förstöra genom att tjafsa, tjata och bli arg på honom.

2006 var ett dramatiskt och intensivt år, 2007 har varit mycket lugnare (ja vadå, en husförsäljning och ett sommarstugeköp är väl inte så mycket?). Det har varit fantastiskt, vårt första år som en familj, mitt år nära Q.

Under 2008 ska vi ut i den stora världen. Jag redan om två veckor, Q i augusti. Önska oss lycka till.

Nyårskortet föreställer en present som O och Q hade med sig hem från öppna förskolan några dagar före jul. Jag låg och sov, febrig och hostig, och väcktes av kärleksfulla klappar från Q. På ljusets bortvända sida står Q:s namn. Min älskade pojke.

Också ett nyårskort

Nej, något partajkort blir det nog inte. Nu på årets näst sista dag känner jag mig vemodig. Q är snorig och hostig och inne i värsta jag-har-en-egen-vilja-fast-jag-inte-kan-uttrycka-den-verbalt-åldern. I brist på ord blir det ibland skrik, sparkar och slag.

Värst av allt så avslutades dagen med en smärre katastrof. Jag vände ryggen till lite för länge, Q klättrade upp på matbordet och välte ut min tekopp. Gudskelov brände han sig inte, men han föll ner från bordet och på något sätt gjorde han illa sin fot. Den är blå och svullen nu. Doktor Q-mormor är konsulterad och tyckte att vi kunde vänta med vidare åtgärder till imorgon.

Nu sover han, och min lättnad över att han somnade snabbt är blandad med oro över foten, trötthet, irritation och dåligt samvete. Jag borde vara mildare, lugnare, tålmodigare, snällare. Fan, det återstår två veckor av min mammaledighet, två veckor som jag absolut inte vill slösa bort och förstöra genom att tjafsa, tjata och bli arg på honom.

2006 var ett dramatiskt och intensivt år, 2007 har varit mycket lugnare (ja vadå, en husförsäljning och ett sommarstugeköp är väl inte så mycket?). Det har varit fantastiskt, vårt första år som en familj, mitt år nära Q.

Under 2008 ska vi ut i den stora världen. Jag redan om två veckor, Q i augusti. Önska oss lycka till.

Nyårskortet föreställer en present som O och Q hade med sig hem från öppna förskolan några dagar före jul. Jag låg och sov, febrig och hostig, och väcktes av kärleksfulla klappar från Q. På ljusets bortvända sida står Q:s namn. Min älskade pojke.

God jul sötnosar!

(Nej jag har inte blivit galen, jag har bara druckit lite vin och känner mig sentimental. Sötnosar är ni allihopa, varenda en, som läser min blogg och följer mina äventyr. Det betyder mycket för mig att veta att ni finns.)

Jag har funderat på sistone över det här med julen. Varför den ska vara så krånglig, så laddad. Stockholms finansborgarråd talar ut om sina alkoholproblem och ekorrhjulet hon fastnat i och lovar sig själv att hon ska köpa färdig sill i år, eller kanske bara laga två sorter. WTF?

Jag har alltid gillat julen, kanske för att jag har haft ett någorlunda friktionsfritt förhållande till min familj och till O:s. Men under barnlöshetsåren hatade jag den. Julen var den yttersta symbolen för hur livet hade kunnat vara, men inte var.

Nu har livet lagt sig till rätta. Fast jag är förkyld och trött och tydligen kommer att vara sjuk på julafton (det har aldrig hänt mig förut) så vet jag att denna jul kommer att vara en av de bästa jag har upplevt. För att Q finns hos mig. För att jag är mamma.

Jag gläds åt det, samtidigt som jag tycker att det är sjukt. Varför denna fixering vid barn och familj? Varför finns det överhuvudtaget en massa måsten i samband med helger? För lika obligatoriskt som det är att fira jul med familjen, är det att partaja med vänner på nyår. Att sakna familj på jul är ungefär lika patetiskt som att sakna vänner på nyårsafton. I alla fall upplevde jag det så när jag var tonåring och satt hemma med föräldrarna på nyår, valborg, midsommar och lucia.

Jag skulle vilja ändra på det där men jag vet inte hur. Men ett vet jag. Jag kommer aldrig, aldrig att skicka ut julkort som föreställer mina barn i tomteluva.

Fast kanske, kanske skickar jag ett nyårskort någon gång, men i så fall med hela familjen på! Partajandes.

God jul sötnosar!

(Nej jag har inte blivit galen, jag har bara druckit lite vin och känner mig sentimental. Sötnosar är ni allihopa, varenda en, som läser min blogg och följer mina äventyr. Det betyder mycket för mig att veta att ni finns.)

Jag har funderat på sistone över det här med julen. Varför den ska vara så krånglig, så laddad. Stockholms finansborgarråd talar ut om sina alkoholproblem och ekorrhjulet hon fastnat i och lovar sig själv att hon ska köpa färdig sill i år, eller kanske bara laga två sorter. WTF?

Jag har alltid gillat julen, kanske för att jag har haft ett någorlunda friktionsfritt förhållande till min familj och till O:s. Men under barnlöshetsåren hatade jag den. Julen var den yttersta symbolen för hur livet hade kunnat vara, men inte var.

Nu har livet lagt sig till rätta. Fast jag är förkyld och trött och tydligen kommer att vara sjuk på julafton (det har aldrig hänt mig förut) så vet jag att denna jul kommer att vara en av de bästa jag har upplevt. För att Q finns hos mig. För att jag är mamma.

Jag gläds åt det, samtidigt som jag tycker att det är sjukt. Varför denna fixering vid barn och familj? Varför finns det överhuvudtaget en massa måsten i samband med helger? För lika obligatoriskt som det är att fira jul med familjen, är det att partaja med vänner på nyår. Att sakna familj på jul är ungefär lika patetiskt som att sakna vänner på nyårsafton. I alla fall upplevde jag det så när jag var tonåring och satt hemma med föräldrarna på nyår, valborg, midsommar och lucia.

Jag skulle vilja ändra på det där men jag vet inte hur. Men ett vet jag. Jag kommer aldrig, aldrig att skicka ut julkort som föreställer mina barn i tomteluva.

Fast kanske, kanske skickar jag ett nyårskort någon gång, men i så fall med hela familjen på! Partajandes.

Tjuvstart på julen

Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.

Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.

När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.

Tack snälla tomten.

Tjuvstart på julen

Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.

Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.

När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.

Tack snälla tomten.

Liket efter Max kaka

Detta är vad som återstår när man har kört Max kaka (med hårda pärmar!) i fyrtio graders tvätt. Imorgon får jag gå till biblioteket och bekänna familjens kollektiva synd.

Frågan är vem som bär den största skulden? O som noterade att Q hade boken i ena handen och fäpplade med tvättmaskinsluckan med den andra, men inte följde upp bokens vidare öden. Eller jag - inobservant intill idioti - som tjofsade in tvätt i maskinen utan att se att det redan låg en bok där.

Jag har ingen aning om hur jag ska få rent kläderna, de är täckta av ett fint ludd.

Säga vad man vill, men tråkigt har vi inte.

Liket efter Max kaka

Detta är vad som återstår när man har kört Max kaka (med hårda pärmar!) i fyrtio graders tvätt. Imorgon får jag gå till biblioteket och bekänna familjens kollektiva synd.

Frågan är vem som bär den största skulden? O som noterade att Q hade boken i ena handen och fäpplade med tvättmaskinsluckan med den andra, men inte följde upp bokens vidare öden. Eller jag - inobservant intill idioti - som tjofsade in tvätt i maskinen utan att se att det redan låg en bok där.

Jag har ingen aning om hur jag ska få rent kläderna, de är täckta av ett fint ludd.

Säga vad man vill, men tråkigt har vi inte.

Fina lilla krumelur

.. jag vill inte bliva stur. Pippi Långstrump och Peter Pan.

Salvias utmärkta inlägg om att vilja vara vuxen fick mig att leta på en gammal text som jag inte kommit mig för att publicera. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar att reta mig på människor som koketterar med att de inte vill eller kan bli vuxna. Vuxenpoäng, vilket oerhört fånigt begrepp.

För vad menas egentligen med att inte vilja bli vuxen? Vill man slippa försörja sig själv? Vill man att någon annan ska säga åt en när det är läggdags, matdags, baddags? Vill man att någon annan ska bestämma över ens liv och vardag ner i minsta detalj?

Naturligtvis inte, även om det kanske någon gång ibland kunde vara skönt att vältra över ansvaret för sitt liv på någon annan. Särskilt ansvaret för det som blev fel. Då är det skönt att ha någon att skylla på, det vet varje politiker.

Snarare är det nog en föreställning om att barns liv är mer lustbetonade än vuxnas. Men om man på fullt allvar anser det har man antingen dåligt minne eller så hade man en osedvanligt lycklig barndom. I båda fallen är man väl avundsvärd kan jag tänka, men jag tror att det förra är vanligare än det senare.

Jag tror att många vuxna har glömt att man som barn var ledsen, orolig och rädd minst lika ofta som man var glad. Barn har av förklarliga skäl svårt att sätta ord på sina känslor, och det man inte formulerar, det glömmer man.

Kanske är det också ett uttryck för hur man ser på sig själv som barn och barndomen i allmänhet. Barnet är någon annan, någon man en gång var, och barndomen är ett land dit man inte längre har tillträde, ett förlorat paradis om man så vill.

Själv känner jag inte riktigt så. Jag minns tydligt hur det var att vara barn, och jag har känslan av att jag inte har förändrats så värst mycket sedan jag var liten. Kanske är det ovanligt. Förutom att jag förstås har en massa erfarenheter och möjligen också ett annat temperament (som liten var jag väldigt lugn och snäll!) så känner jag mig i stort som samma människa nu som då. Jag är jag - fem, åtta, tolv eller trettiosju år gammal spelar ingen roll. Kanske är det därför jag älskar barnböcker?

En av många underbara aspekter med att ha barn är att få obegränsat tillträde till barndomslandet igen, men nu med den vuxnes alla fördelar.

Vuxenpoäng?

Fina lilla krumelur

.. jag vill inte bliva stur. Pippi Långstrump och Peter Pan.

Salvias utmärkta inlägg om att vilja vara vuxen fick mig att leta på en gammal text som jag inte kommit mig för att publicera. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar att reta mig på människor som koketterar med att de inte vill eller kan bli vuxna. Vuxenpoäng, vilket oerhört fånigt begrepp.

För vad menas egentligen med att inte vilja bli vuxen? Vill man slippa försörja sig själv? Vill man att någon annan ska säga åt en när det är läggdags, matdags, baddags? Vill man att någon annan ska bestämma över ens liv och vardag ner i minsta detalj?

Naturligtvis inte, även om det kanske någon gång ibland kunde vara skönt att vältra över ansvaret för sitt liv på någon annan. Särskilt ansvaret för det som blev fel. Då är det skönt att ha någon att skylla på, det vet varje politiker.

Snarare är det nog en föreställning om att barns liv är mer lustbetonade än vuxnas. Men om man på fullt allvar anser det har man antingen dåligt minne eller så hade man en osedvanligt lycklig barndom. I båda fallen är man väl avundsvärd kan jag tänka, men jag tror att det förra är vanligare än det senare.

Jag tror att många vuxna har glömt att man som barn var ledsen, orolig och rädd minst lika ofta som man var glad. Barn har av förklarliga skäl svårt att sätta ord på sina känslor, och det man inte formulerar, det glömmer man.

Kanske är det också ett uttryck för hur man ser på sig själv som barn och barndomen i allmänhet. Barnet är någon annan, någon man en gång var, och barndomen är ett land dit man inte längre har tillträde, ett förlorat paradis om man så vill.

Själv känner jag inte riktigt så. Jag minns tydligt hur det var att vara barn, och jag har känslan av att jag inte har förändrats så värst mycket sedan jag var liten. Kanske är det ovanligt. Förutom att jag förstås har en massa erfarenheter och möjligen också ett annat temperament (som liten var jag väldigt lugn och snäll!) så känner jag mig i stort som samma människa nu som då. Jag är jag - fem, åtta, tolv eller trettiosju år gammal spelar ingen roll. Kanske är det därför jag älskar barnböcker?

En av många underbara aspekter med att ha barn är att få obegränsat tillträde till barndomslandet igen, men nu med den vuxnes alla fördelar.

Vuxenpoäng?

I den bästa av världar

Jag är trött och därmed lite vemodig efter en lång och strapatsfylld dag (som bland annat innehöll en tretimmars tågresa med Q och ett fyra timmar långt körrep).

Jag tänker på farmors begravning. Den var vacker och stämningsfull, och hon hade nog tyckt mycket om den. En del av de högstämda orden klingade lite falskt men det må vara hänt. Farmor kunde själv vara förljugen ibland så det passade kanske rentav riktigt bra. Min kusin höll ett långt tal som var yvigt och sentimentalt men faktiskt också roligt och träffsäkert. Det är fem år sedan vi senast sågs.

Q satte guldkant på dagen. Hans kvitter i kyrkan från sista bänk där han satt i sin mormors knä. Jag satt längst fram med pappa. "Mamma!" utbrast han glatt när jag reste mig för att gå fram till kistan, och det var inte utan att man hörde spridda fniss i församlingen. Att se Q-morfar - min pappa som inte gillar småbarn - göra Imse vimse spindel-rörelser tvärs över rummet under begravningsmiddagen, för att roa Q.

Överhuvudtaget var det en glädje att vara där med honom, att visa upp honom för släkten. Jag är så stolt att jag kan spricka.

Vissa stunder är det fortfarande obegripligt hur mitt liv har förändrats.

Under dagens surfrunda hittade jag en länk till en debattartikel om synen på adoption i Korea. Den innehöll inga nyheter, jag vet sedan förut att ämnet är kontroversiellt, skamfyllt och tabubelagt. Ett av världens rikaste länder väljer att inte ta hand om sina barn utan skickar dem utomlands.

I den bästa av världar skulle det inte hända. I den bästa av världar skulle jag inte ha fått bli mamma till Q. Jag skulle inte ha fått något barn alls. Jag skulle inte ha fått uppleva den lycka jag känner idag.

Jag måste leva med den insikten, och det kan jag också. Men just ikväll gör det lite ont.

I den bästa av världar

Jag är trött och därmed lite vemodig efter en lång och strapatsfylld dag (som bland annat innehöll en tretimmars tågresa med Q och ett fyra timmar långt körrep).

Jag tänker på farmors begravning. Den var vacker och stämningsfull, och hon hade nog tyckt mycket om den. En del av de högstämda orden klingade lite falskt men det må vara hänt. Farmor kunde själv vara förljugen ibland så det passade kanske rentav riktigt bra. Min kusin höll ett långt tal som var yvigt och sentimentalt men faktiskt också roligt och träffsäkert. Det är fem år sedan vi senast sågs.

Q satte guldkant på dagen. Hans kvitter i kyrkan från sista bänk där han satt i sin mormors knä. Jag satt längst fram med pappa. "Mamma!" utbrast han glatt när jag reste mig för att gå fram till kistan, och det var inte utan att man hörde spridda fniss i församlingen. Att se Q-morfar - min pappa som inte gillar småbarn - göra Imse vimse spindel-rörelser tvärs över rummet under begravningsmiddagen, för att roa Q.

Överhuvudtaget var det en glädje att vara där med honom, att visa upp honom för släkten. Jag är så stolt att jag kan spricka.

Vissa stunder är det fortfarande obegripligt hur mitt liv har förändrats.

Under dagens surfrunda hittade jag en länk till en debattartikel om synen på adoption i Korea. Den innehöll inga nyheter, jag vet sedan förut att ämnet är kontroversiellt, skamfyllt och tabubelagt. Ett av världens rikaste länder väljer att inte ta hand om sina barn utan skickar dem utomlands.

I den bästa av världar skulle det inte hända. I den bästa av världar skulle jag inte ha fått bli mamma till Q. Jag skulle inte ha fått något barn alls. Jag skulle inte ha fått uppleva den lycka jag känner idag.

Jag måste leva med den insikten, och det kan jag också. Men just ikväll gör det lite ont.