Också ett nyårskort

Nej, något partajkort blir det nog inte. Nu på årets näst sista dag känner jag mig vemodig. Q är snorig och hostig och inne i värsta jag-har-en-egen-vilja-fast-jag-inte-kan-uttrycka-den-verbalt-åldern. I brist på ord blir det ibland skrik, sparkar och slag.

Värst av allt så avslutades dagen med en smärre katastrof. Jag vände ryggen till lite för länge, Q klättrade upp på matbordet och välte ut min tekopp. Gudskelov brände han sig inte, men han föll ner från bordet och på något sätt gjorde han illa sin fot. Den är blå och svullen nu. Doktor Q-mormor är konsulterad och tyckte att vi kunde vänta med vidare åtgärder till imorgon.

Nu sover han, och min lättnad över att han somnade snabbt är blandad med oro över foten, trötthet, irritation och dåligt samvete. Jag borde vara mildare, lugnare, tålmodigare, snällare. Fan, det återstår två veckor av min mammaledighet, två veckor som jag absolut inte vill slösa bort och förstöra genom att tjafsa, tjata och bli arg på honom.

2006 var ett dramatiskt och intensivt år, 2007 har varit mycket lugnare (ja vadå, en husförsäljning och ett sommarstugeköp är väl inte så mycket?). Det har varit fantastiskt, vårt första år som en familj, mitt år nära Q.

Under 2008 ska vi ut i den stora världen. Jag redan om två veckor, Q i augusti. Önska oss lycka till.

Nyårskortet föreställer en present som O och Q hade med sig hem från öppna förskolan några dagar före jul. Jag låg och sov, febrig och hostig, och väcktes av kärleksfulla klappar från Q. På ljusets bortvända sida står Q:s namn. Min älskade pojke.