Januari är den av månaderna jag gillar minst. Allt roligt är över, det är dags att börja banta och träna igen, det är jättelångt till våren och septembers skolstartsentusiasm och nystartskänsla är alldeles bortblåst. Dessutom brukar vädret vara urjävligt.
Detta sagt så har januaris första dagar varit värre än vanligt. Jag vägrar tro att de är representativa för året eller ens månaden i övrigt.
Q gjorde alltså illa sin fot för en vecka sedan, det förefaller vara en rejäl stukning. I fyra dagar vägrade han stödja på den, och tog sig fram krypande. Det var konstigt och hjärtskärande, som att ha fått tillbaka bebistiden men ändå inte.
Inte nog med detta, precis samtidigt utvecklade han en riktigt giftig förkylning med hosta och makalösa ridåer av snor för att inte tala om hög feber. O och jag har hittills satt en ära i att vara coola och ohypokondriska föräldrar men efter feberkrampen i november är vi lite nojiga.
Alltså. Eländiga nätter och ganska dystra dagar. Q är den som har lidit mest och i sitt lidande har han varit ganska diktatorisk. Han vet precis hur han vill ha det. På natten: ligga på mammas arm, nos mot nos. Skrik om hon krånglar sig loss och vänder ryggen till. På dagen: sitta i mammas knä i soffan och titta på Fem myror. HELA DAGEN. Duscha? Göra lunch? Skulle inte tro det. Prata i telefon, läsa DN? Inte tal om.
Idag är första dagen som det har varit lite lättare. Q:s snuva är nästan borta och han har börjat gå, visserligen haltande och ostadigt. Vi har varit på BVC och blivit lugnade, den snälla sköterskan med ortopedisk erfarenhet kunde klämma och vrida hur mycket som helst på ben och fot utan att Q pep. Om han inte är betydligt bättre om en vecka ska vi röntga men inte annars.
Jag är trött och sliten men också vemodig. Nu återstår fyra dagar på egen hand med Q. Sedan är mammaledigheten, den efterlängtade, underbara, jobbiga slut, och kommer aldrig mer tillbaka. På fjorton månader har jag levt ett helt liv. Ett liv som inte har liknat det jag levde förr. Jag har saktat farten och sänkt blicken och upptäckt en massa små saker. Orkar jag öka tempot igen? Vill jag?
Det är ett annat liv att börja jobba också. Det är (för mig i alla fall) inte samma gamla vanliga trall. Det är ju fest och partaj att komma hem varje dag. Och rätt härligt är det att få vara på jobbet också, med en annan distans än förut. Att få sitta på en fikarast och delta i barnprat, om man vill, och inte fly hela sällskapet, bara det är sällsam lycka.
SvaraRaderaJag tror att du kommer att trivas faktiskt :-)