Salvias utmärkta inlägg om att vilja vara vuxen fick mig att leta på en gammal text som jag inte kommit mig för att publicera. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Jag älskar att reta mig på människor som koketterar med att de inte vill eller kan bli vuxna. Vuxenpoäng, vilket oerhört fånigt begrepp.
För vad menas egentligen med att inte vilja bli vuxen? Vill man slippa försörja sig själv? Vill man att någon annan ska säga åt en när det är läggdags, matdags, baddags? Vill man att någon annan ska bestämma över ens liv och vardag ner i minsta detalj?
Naturligtvis inte, även om det kanske någon gång ibland kunde vara skönt att vältra över ansvaret för sitt liv på någon annan. Särskilt ansvaret för det som blev fel. Då är det skönt att ha någon att skylla på, det vet varje politiker.
Snarare är det nog en föreställning om att barns liv är mer lustbetonade än vuxnas. Men om man på fullt allvar anser det har man antingen dåligt minne eller så hade man en osedvanligt lycklig barndom. I båda fallen är man väl avundsvärd kan jag tänka, men jag tror att det förra är vanligare än det senare.
Jag tror att många vuxna har glömt att man som barn var ledsen, orolig och rädd minst lika ofta som man var glad. Barn har av förklarliga skäl svårt att sätta ord på sina känslor, och det man inte formulerar, det glömmer man.
Kanske är det också ett uttryck för hur man ser på sig själv som barn och barndomen i allmänhet. Barnet är någon annan, någon man en gång var, och barndomen är ett land dit man inte längre har tillträde, ett förlorat paradis om man så vill.
Själv känner jag inte riktigt så. Jag minns tydligt hur det var att vara barn, och jag har känslan av att jag inte har förändrats så värst mycket sedan jag var liten. Kanske är det ovanligt. Förutom att jag förstås har en massa erfarenheter och möjligen också ett annat temperament (som liten var jag väldigt lugn och snäll!) så känner jag mig i stort som samma människa nu som då. Jag är jag - fem, åtta, tolv eller trettiosju år gammal spelar ingen roll. Kanske är det därför jag älskar barnböcker?
En av många underbara aspekter med att ha barn är att få obegränsat tillträde till barndomslandet igen, men nu med den vuxnes alla fördelar.
Vuxenpoäng?
Jag kan fortfarande - trots att jag är 40+ - ha svårt att fatta att jag är vuxen. Att det är JAG som är vuxen nu i familjen. Att allting hänger på mig.
SvaraRaderaSom nu i juletid. Jag väntar mig liksom fortfarande någonstans att det ska "bli" jul. Att någon annan ska göra julen åt mig.
Det har fortfarande inte riktigt gått in, att det är JAG som måste damma o skura o pynta o baka lussekatter o koka knäck o köpa hyacinther o julmat o slå in paket o dona för att det ska bli jul. Att det är JAG som måste göra julen för andra, och inte tvärtom...
Likaså, så blir jag så löjligt, barnsligt besviken vareviga år för att jag inte längre kan känna den julmagi som jag kände i barndomen och upp i tonåren... Jag väntar liksom på det varje år, men det händer inte!
Ibland undrar jag om det inte är så att de menar att de inte vill bli gamla...
SvaraRaderaFast ibland säger jag nog också att tänk vad skönt att få vara så liten och bekymmersfri, fast då syftar jag nog mer på min son Melvin 6 månader. Nu vet jag ju inte vad som försigår i hans huvud men det kan ju hända att han tycker han har jättestora problem ex hur tusan skall jag lyckas vända mig hit och dit m.m :-)
Jag undrar om du menar samma sak, men jag tycker att det är så häftigt att man ändå var samma person när man var liten. När jag minns tankar jag haft och situationer jag varit i som barn så minns jag mina tankar som en "vuxens" tankar, inte på något sätt mindre intelligent, men som jag inser i efterhand, mindre erfaren. Och min självuppfattning som att jag är precis samma människa. Fast då var jag mindre påverkad av sådant som senare hänt. För mig kan det vara det jag saknar. Att ha alla möjligheter kvar och inte känna mig så låst. Anledningen till att jag inte känner mig vuxen är att jag inbillade mig att med vuxenheten skulle automatiskt komma att man kunde något bra, hade ett bra jobb som man var duktig på och kände sig trygg i sig själv. Men jag är fortfarande kvar i stadiet då jag försöker repa mig från puberteten. Men jag är helt med dig, det är otroligt enerverande med detta koketterande över att "inte vara vuxen" av människor med jobb och barn och allt, men de ska verkligen ha allt, de vill trona på minnen från fornstora dar, genom att poängtera hur hippa de var i sin ungdom (i deras egna minnen iallafall)trots att vem som helst inser att de är vuxna (som troligen aldrig var särskilt hippa ens för 15 år sedan), det är lite "meeen guuuud vad crazy jag är fastän jag är asså typ 38". Själv vill jag verkligen känna mig vuxen. Jag vill känna mig som en morsa. En bra morsa. Jag önskar att jag hade det självförtroendet.
SvaraRaderaUndrar om inte Q:s lansange börjar bli klar snart...
SvaraRadera