Nattningsinteriör. Q ligger mitt i dubbelsängen, jag bredvid. I händerna har han Ollidockan (omtalad på annat ställe) och det som seglat upp som gosfavorit på sistone: mitt nattlinne. Som just idag råkar vara svart. Q gör som han brukar, knådar det med fingrarna och draperar det över sitt ansikte. Och somnar. Han ser ut som en afghansk kvinna med burkha. Om man nu kan tänka sig en sådan med en tydlig nappkontur och distinkta smackanden under tyget.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
2007-08-31
Burkha med snaskljud
Nattningsinteriör. Q ligger mitt i dubbelsängen, jag bredvid. I händerna har han Ollidockan (omtalad på annat ställe) och det som seglat upp som gosfavorit på sistone: mitt nattlinne. Som just idag råkar vara svart. Q gör som han brukar, knådar det med fingrarna och draperar det över sitt ansikte. Och somnar. Han ser ut som en afghansk kvinna med burkha. Om man nu kan tänka sig en sådan med en tydlig nappkontur och distinkta smackanden under tyget.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
Nu ska jag kolla på K Special och för sista gången försöka fatta varför Morden i Midsomer förtrollat en hel värld.
2007-08-26
Hälsningar från västkusten
Den vita valen och den lilla smörkolan.
Ni tror det kanske inte, men den röda hinken innehåller..
..två egenhändigt fiskade krabbor som smakade mycket gott! Nu far vi norrut, hej så länge!Hälsningar från västkusten
Den vita valen och den lilla smörkolan. Ni tror det kanske inte, men den röda hinken innehåller.. ..två egenhändigt fiskade krabbor som smakade mycket gott! Nu far vi norrut, hej så länge!2007-08-18
Input > output
Så ser sommarstugelivet ut för mig just nu. Att vistas i vår sommarstuga kräver lite mer av mig än vad jag får ut av att vara där.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Input > output
Så ser sommarstugelivet ut för mig just nu. Att vistas i vår sommarstuga kräver lite mer av mig än vad jag får ut av att vara där.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.
Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.
Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.
På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.
Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.
Drömma måste man ju få göra.
2007-08-16
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
2007-08-14
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
2007-08-09
Mörkögda augustinatt
Tänkte bara äckla mina läsare med att berätta att denna vecka, då värmeböljan slagit till och den stora majoriteten återvänt till jobbet, är första veckan på vår augustisemester. Eller snarare O:s. Jag är ju ledig jämt.
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Mörkögda augustinatt
Tänkte bara äckla mina läsare med att berätta att denna vecka, då värmeböljan slagit till och den stora majoriteten återvänt till jobbet, är första veckan på vår augustisemester. Eller snarare O:s. Jag är ju ledig jämt.
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
Vi brukar nästan alltid ha semester i augusti, ibland i juni, men nästan aldrig i juli. Juli är överskattad. Årets regnigaste månad. Badplatser och parkeringsplatser är överfulla. Bohuskusten är vedervärdigt fullknökad i juli och välsignat folktom i augusti, i synnerhet när skolorna börjat.
Augusti. Sammetsmörka kvällar då syrsorna knirkar. Morgonluften har ett särskilt bett i sig, hösten är på väg men den är inte här ännu. Hela trädgården doftar av äpplen. Lejongap och svartöga blommar i sin fullaste prakt.
Så har vi det just nu. Om två veckor åker vi till Sommarön och då kanske vi får se mareld också.
Annars laddar vi för två jubiléer. Imorgon fyller O jämnt, och i övermorgon är det precis ett år sedan jag satt på Sommarön och talade i telefon med AC, och hörde orden: "det är en liten gosse, och han är född i mars".
2007-08-03
Lite mammaskryt
Det har sina fördelar att vara så ovan vid barn som jag är. Jag har ganska dålig koll på vad barn ska kunna vid olika åldrar mer än att de går vid ett år och pratar vid två sisådär ungefär.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Lite mammaskryt
Det har sina fördelar att vara så ovan vid barn som jag är. Jag har ganska dålig koll på vad barn ska kunna vid olika åldrar mer än att de går vid ett år och pratar vid två sisådär ungefär.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:
Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.
Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.
Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)
Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.
Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.
Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.
Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.
Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.
För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)