Lite mammaskryt

Det har sina fördelar att vara så ovan vid barn som jag är. Jag har ganska dålig koll på vad barn ska kunna vid olika åldrar mer än att de går vid ett år och pratar vid två sisådär ungefär.

Alltså blir jag häpen, imponerad, lycklig och stolt över allt som Q kan vid snart sjutton månaders ålder:

Han kan sedan någon vecka tillbaka passa in alla klossar i rätt hål i Mickilådan. De runda är lättast, de trekantiga svårast.

Han kan blåsa i blockflöjt och på munspel. Han vet var strömbrytaren till elpianot sitter och han vet vilken knapp man trycker på för att det ska låta som en orgel. Det är det roligaste ljudet tycker Q.

Han kan rörelserna till Imse vimse spindel, han gör dem gärna för snabbt så att han ligger en strof före. Sånger avslutas med en applåd. Så snart han hör eller ser någon annan klappa i händerna gör han likadant. (Lite hjärtskärande var det för några månader sedan när vi tittade på Sverigedemokraternas riksmöte - vi vill ha koll på vad otäckingarna kokar ihop för något. Q instämde i alla applåder, skönt att han inte har en aning om vad han klappade åt.)

Han kan gå och springa och klättra uppför trappan till låga rutschkanan och åka själv. Nere på marken applåderar han och ler stort.

Han är fenomenal på att härma djur, det är vår favoritlek. Roligast är tiger (morr med fingrarna böjda som klor), fisk (öppnar och stänger munnen) och orm (sss). Sjöhästar och flodhästar? De gnäggar, så klart. Får och getter säger förstås bä (vilket vi utforskade empiriskt på Barnens zoo i Slottsskogen). Kor säger mmmh! Hundar säger uff-uff, men mjau är för svårt, det ersätter Q med ett pussläte.

Utöver detta säger Q en handfull knappt begripliga ord, men långa haranger på sitt eget språk. Putti-putti-putti-putt! Toppi-toppi, dobbi-dobbi, BABBA-AH! Men vi förstår varann rätt bra ändå. Jag pratar och frågar och han pekar, nickar eller skakar på huvudet.

Q älskar böcker, och det är jag så glad över. Han har ett helt litet bibliotek på TV-bänken. Böckerna om Molly Mus med flikar att öppna var de första favoriterna, men det finns annat där också. Han väljer en bok och går fram till någon av oss och sträcker uppfordrande händerna i vädret. Ibland går han till bokhyllan i det som ska bli hans rum och hämtar något där. Länge envisades han med häftet "Om ditt barn blir sjukt eller skadar sig" som vi fått på BVC. Stor besvikelse när det visade sig vara en tråkig bok. Vi har faktiskt läst Elsa Beskow och Vem ska trösta knyttet, fast Q tröttnade någonstans mitt i den senare. Och han vet numera att man inte river sönder böcker, fast ibland händer det ändå, nästan av sig själv.

Mat älskar Q också, tack och lov för det. Kladdproblemet är nästan helt ur världen, och det hade en enkel lösning: jag tittar inte på när han äter. Jag äter själv, och läser ofta tidningen eller en bok, för det är svårt att inte ingripa när han kladdar som värst. Om jag ser honom slänga något på golvet säger jag till, annars får han hålla på som han vill. Märkligt nog brukar det vid måltidens slut inte vara särskilt mycket mat kvar varken på golvet, bordet eller tallriken, utan det mesta har hamnat i Q:s mage.

För övrigt är jag imponerad av hur bra han äter, och hur nyfiken han är på all möjlig konstig mat. Räkor spottar han ut, men annars äter han nästan precis samma saker som vi. Roligt! Hoppas det fortsätter så.