Input > output

Så ser sommarstugelivet ut för mig just nu. Att vistas i vår sommarstuga kräver lite mer av mig än vad jag får ut av att vara där.

Det beror på en massa saker. Att O förutom att ha renoverat nästan alla fönster också har rivit ett förråd och snart byggt upp detsamma. Att jag under tiden han jobbar måste passa Q nästan precis hela tiden. Q är på inget sätt en unge som kräver konstant underhållning, tvärtom. Han älskar att ge sig ut på egna upptäcksfärder på den bergiga tomten, eller att öva sig på att gå i cementtrappan. Att han häromdagen störtade nerför den och skrapade upp halva ansiktet har inte dämpat hans iver.

Vi tar en cykeltur eller en promenad varje dag, och leker inomhus och i sandlådan och i plaskpoolen. Ändå är vardagslivet här lite krångligare än hemma i stan. Därav min ekvation ovan.

Jag försöker tänka på framtiden och se på besvärligheterna nu som en investering. Just i år hade jag önskat att vår tomt bestod av en plan gräsmatta med staket runt. Men snart, fortare än vi anar, kommer Q att kunna klättra i berg och trappor och vilja bygga kojor och då kommer detta att vara ett paradis.

På samma sätt tänker jag med renoveringen. Jag har tidigare skrivit att O och jag inte är några renoveringsmänniskor, och det står jag fast vid. O tycker visserligen att det är kul att snickra, men i huvudsak är vi överens om att vägen är ingenting, målet är allt när det gäller renovering. Det finns mycket att göra, men det går att se slutet på det.

Och då, om något år eller två, när jag sitter i hammocken på trädäcket framför vår nymålade stuga och blickar ut över de prunkande rabatterna (inget av detta existerar i sinnevärlden idag), då blir output större än input, då får jag avkastningen på min investering.

Drömma måste man ju få göra.