Längtar till Korea

Denna vackra målning köpte vi i Seoul i höstas. En urgammal farbror med munnen full av guldtänder stod i tunnelbanan och sålde sina alster. Vi valde ut det vackraste. Vi bad honom också kalligrafera Q:s koreanska namn, vilket han gjorde. Vi fick en flock intresserade åskådare omkring oss, bland annat en medelålders man som kunde engelska. Han översatte den gamle mannens fråga till oss: vems namn är det? The name of our baby, svarade vi. But it's a Korean name. It is a Korean baby.

Den medelålders mannen stelnade till och snörpte lite på munnen, men den gamle konstnären sken upp så att tänderna blänkte. Han bugade lite och applåderade mot oss och lät förstå att vi var goda människor. Jag vände mig till vår tillfällige tolk och bad honom framföra att vi var mycket lyckliga över barnet. Han såg då lite mer försonlig ut.

Jag tror att deras respektive reaktioner är ganska typiska för hur man ser på adoptioner i Korea. För den äldre generationen är det enkelt: det finns en massa barn som ingen vill ha, tur att det finns människor som av sitt hjärtas godhet tar sig an dem. De yngre har insett att det är mer komplicerat än så. Koreas internationella adoptioner blir mer och mer omdebatterade och ifrågasatta, och de är också något man skäms över, särskilt inför utlänningar.

Jag ser verkligen fram emot att resa till Korea igen, vare sig det blir för att hämta ett syskon eller inte. Minst en återresa ska vi göra med Q medan han är barn. Jag läste ett reportage i Aftonbladet idag, och undrade över adoptivföräldrarnas negativa attityd till sonens födelseland. Det är ens skyldighet att komma över sådana känslor, tycker jag. Alla länder har för- och nackdelar och det är inte så himla svårt att förmedla en övervägande positiv bild.

Det var först igår som vi kom oss för att packa upp vår vackra målning. Nu sitter den på väggen och jag blir glad varje gång färgerna sjunger emot mig (vilket de inte gör på fotot, ni får tro mig på mitt ord!).

Jag undrar så vad texten betyder.

Längtar till Korea

Denna vackra målning köpte vi i Seoul i höstas. En urgammal farbror med munnen full av guldtänder stod i tunnelbanan och sålde sina alster. Vi valde ut det vackraste. Vi bad honom också kalligrafera Q:s koreanska namn, vilket han gjorde. Vi fick en flock intresserade åskådare omkring oss, bland annat en medelålders man som kunde engelska. Han översatte den gamle mannens fråga till oss: vems namn är det? The name of our baby, svarade vi. But it's a Korean name. It is a Korean baby.

Den medelålders mannen stelnade till och snörpte lite på munnen, men den gamle konstnären sken upp så att tänderna blänkte. Han bugade lite och applåderade mot oss och lät förstå att vi var goda människor. Jag vände mig till vår tillfällige tolk och bad honom framföra att vi var mycket lyckliga över barnet. Han såg då lite mer försonlig ut.

Jag tror att deras respektive reaktioner är ganska typiska för hur man ser på adoptioner i Korea. För den äldre generationen är det enkelt: det finns en massa barn som ingen vill ha, tur att det finns människor som av sitt hjärtas godhet tar sig an dem. De yngre har insett att det är mer komplicerat än så. Koreas internationella adoptioner blir mer och mer omdebatterade och ifrågasatta, och de är också något man skäms över, särskilt inför utlänningar.

Jag ser verkligen fram emot att resa till Korea igen, vare sig det blir för att hämta ett syskon eller inte. Minst en återresa ska vi göra med Q medan han är barn. Jag läste ett reportage i Aftonbladet idag, och undrade över adoptivföräldrarnas negativa attityd till sonens födelseland. Det är ens skyldighet att komma över sådana känslor, tycker jag. Alla länder har för- och nackdelar och det är inte så himla svårt att förmedla en övervägande positiv bild.

Det var först igår som vi kom oss för att packa upp vår vackra målning. Nu sitter den på väggen och jag blir glad varje gång färgerna sjunger emot mig (vilket de inte gör på fotot, ni får tro mig på mitt ord!).

Jag undrar så vad texten betyder.

Gul och blå

Jag är en riktig moraltant. Jag blir lätt chockerad när jag läser att antalet tonårsaborter ökar, att kondomanvändandet minskar, att ungarna inte har koll på när i menscykeln man blir gravid.

Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.

Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.

Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.

Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.

Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.

Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.

Gul och blå

Jag är en riktig moraltant. Jag blir lätt chockerad när jag läser att antalet tonårsaborter ökar, att kondomanvändandet minskar, att ungarna inte har koll på när i menscykeln man blir gravid.

Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.

Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.

Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.

Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.

Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.

Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.

Stopp i flödet

Jag känner mig monumentalt oinspirerad just nu. Jag tycker och tänker en massa saker men klarar inte av att få det skrivet.

Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.

Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.

Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.

(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)

Stopp i flödet

Jag känner mig monumentalt oinspirerad just nu. Jag tycker och tänker en massa saker men klarar inte av att få det skrivet.

Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.

Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.

Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.

(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)

Förspilld kvinnokraft

Ju äldre jag blir desto mer tillfreds blir jag med mig själv. Konstigt nog, för ju äldre jag blir desto tjockare blir jag, och skraltigare. Tur att självtoleransen ökar i takt med vikten!

Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.

Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!

Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!

Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.

(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)

Förspilld kvinnokraft

Ju äldre jag blir desto mer tillfreds blir jag med mig själv. Konstigt nog, för ju äldre jag blir desto tjockare blir jag, och skraltigare. Tur att självtoleransen ökar i takt med vikten!

Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.

Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!

Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!

Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.

(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)

Det är härligt med vettiga karlar

Som Claes Borgström till exempel. Han säger det så bra, det jag bara tänkte.

Det är härligt med vettiga karlar

Som Claes Borgström till exempel. Han säger det så bra, det jag bara tänkte.

Blandad kompott

1 Tack för kommentarerna till mitt förra inlägg och särskilt till den sista anonyma skribenten! Jag vill inte vara hysterisk och se problem som inte finns. Men samtidigt vill jag heller inte lämna Q ensam i sin eventuella upplevelse av att se annorlunda ut. Det blir kanske en svår balansgång!

2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!

3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.

4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.

5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?

Blandad kompott

1 Tack för kommentarerna till mitt förra inlägg och särskilt till den sista anonyma skribenten! Jag vill inte vara hysterisk och se problem som inte finns. Men samtidigt vill jag heller inte lämna Q ensam i sin eventuella upplevelse av att se annorlunda ut. Det blir kanske en svår balansgång!

2 Under större delen av helgen funderade jag med anledning av en diskussion som jag gav mig in i på en annan blogg. Funderat klart har jag gjort, men inte formulerat klart. Ämnet? Vilka grupper som borde få hjälp av samhället att få barn. När jag skriver detta inser jag att jag inte alls är säker på vad jag tycker! Hjälp!

3 Det blir kanske inga uppdateringar på ett tag. Vi ska leva stugliv och än så länge är detta liv internetlöst.

4 Jag har skaffat en ny mejladress! HelgaQochO@gmail.com är det fantasifulla namnet. Ni som har min vanliga icke-anonyma adress, den gäller fortfarande.

5 Jag funderar på att ta med mig Q och resa hem till Göteborg för att hälsa på mamma och svärmor medan O är kvar i Stockholm och jobbar. Är jag helt sinnessjuk som överväger att ta tåget?

Söt som socker å socker som e så sött

(Jag borde inte alls blogga nu, jag borde STÄDA. Q sover middag, mormor - hans, inte min - kommer om några timmar. Inte för att hon kräver nystädat utan för min egen skull. Fadern är förpassad till sommarstugan med uppgift att renovera så mycket som möjligt medan Q, mor och mormor roar sig i storstaden med Skansenbesök och dylikt.)

Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.

Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.

Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?

Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.

Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.

För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.

Söt som socker å socker som e så sött

(Jag borde inte alls blogga nu, jag borde STÄDA. Q sover middag, mormor - hans, inte min - kommer om några timmar. Inte för att hon kräver nystädat utan för min egen skull. Fadern är förpassad till sommarstugan med uppgift att renovera så mycket som möjligt medan Q, mor och mormor roar sig i storstaden med Skansenbesök och dylikt.)

Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.

Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.

Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?

Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.

Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.

För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.