Gul och blå

Jag är en riktig moraltant. Jag blir lätt chockerad när jag läser att antalet tonårsaborter ökar, att kondomanvändandet minskar, att ungarna inte har koll på när i menscykeln man blir gravid.

Kanske beror det på att mitt eget liv inte varit så vidlyftigt. Jag var tonåring på åttiotalet, när det tjatades som mest om AIDS och kondomer. Dessutom var jag snäll och skötsam. Började sent, träffade O tidigt, hade inte ens fyllt 22. Sedan dess har det varit han.

Ändå nickar jag igenkännande och medhållande åt Carina Rydberg i gårdagens DN. Fast jag har ju inte hört låten ännu, tänker jag. Den kanske är riktigt rå, det där med gul och blå låter inte så bra.

Lyssnar på den idag på myspace. Lyssnar på debatten i Studio Ett.

Nu är jag riktigt chockerad. Det finns värre moraltanter än jag. Hur kan man få för sig att bannlysa den här låten i radio? Förutsatt att lyssnarna är vuxna kan jag inte fatta att någon upprörs av denna skildring av sexualitet. Det var ju sådär det var, ibland.

Problemet är förstås att den handlar om en kvinna. Och kvinnor får inte ge uttryck för självbejakelse och livsglädje, de måste ta ansvar för alla medsystrar i helt andra situationer, de måste ta ansvar för alla konstiga tolkningar som kan göras.

Blir så trött. Inte minst infertiliteten har lärt mig hur viktigt det är att sex får vara just lekfullt och spontant. Det behöver vi, fanimej, hela mänskligheten, vare sig vi gör det för att reproducera oss eller inte.