(Jag borde inte alls blogga nu, jag borde STÄDA. Q sover middag, mormor - hans, inte min - kommer om några timmar. Inte för att hon kräver nystädat utan för min egen skull. Fadern är förpassad till sommarstugan med uppgift att renovera så mycket som möjligt medan Q, mor och mormor roar sig i storstaden med Skansenbesök och dylikt.)
Men i alla fall. Igår lunchade vi på stan igen och ett känt scenario utspelade sig. Q lutar sig mot mig och jag blir medveten om att han en stund flirtat och lett mot någon. Min blick följer hans. Jojomen, nog har han raggat upp en söt tjej i 20-årsåldern igen. Detta händer ofta.
Kanske skulle jag bli orolig med tanke på anknytningen, men jag blir faktiskt inte det. Q söker nästan alltid kontakt med mig när han flirtat en stund. Han lutar sig mot mig eller tar min hand. Det känns som att han vet mycket väl vem han hör ihop med, att han helt enkelt är en social natur som gillar att titta på folk och blir förtjust när han får gensvar.
Men det är inte alltid han som initierar kontakten. Varje dag vi är ute på stan får vi uppmärksamhet, någon säger att han är söt och tittar lite extra. Jag blir förstås glad och stolt men ibland också betänksam. Är det för att han ser annorlunda ut?
Jag tänker på det jag läst på nätet, vuxna adopterade som vittnar om att de känt sig som exotiska djur, förminskade och klappade på huvudet. Men de kanske är i minoritet? Det kanske finns massor av andra adopterade som inte alls störts av uppmärksamheten utan känt sig glada och bekräftade? Jag vet inte.
Så länge Q själv inte verkar störas ska väl inte jag bekymra mig heller.
För han är verkligen söt. Vi är söta tillsammans, jag inser det själv. Häromdagen på förortstorget satt Q i sin vagn och matades med banan. Mellan varje tugga sträckte han sin handflata mot mig för att få en puss på den. Hade jag sett en sådan scen under mina bittra barnlösa år hade jag fallit i gråt.
Jag tror att det är så när man har små barn, att folk tittar, gullar och säger att det är söta. Det har nog inget med att göra att Q har ett asiatiskt utseende. Små barn är ju underbara och charmerande oavsett hur de ser ut.
SvaraRaderaVad gulligt att vilja ha en puss efter varje tugga!
Är helt övertygad om att både Q och hans mamma är helt bedårande söta, men vill ändå hålla med Anna-Bell här: min erfarenhet är att folk ofta stannar, tittar, ler, gullar, frågar. Nu anser jag givetvis att jag har världens vackraste barn, så det kanske beror på det:-). Men det skulle alltså kunna vara en erfarenhet som de flesta mammor och pappor till småttingar delar...
SvaraRaderaJag håller med de ovanstående. Barn är bedårande!
SvaraRaderaVisserligen tittar jag lite extra på barn som jag tror är adopterade, men det har med mina egna känslor och längtan att göra.
Och vad de gäller de som känt sig uttittade som barn, så har de säkert rätt i sin upplevelse. Men de växte inte upp i Stockholm på 2000-talet. Nu när så många nationaliteter bor här, och när vi dessutom är så väldigt beresta så sticker nog inte din son ut lika mycket som han hade gjort i en liten ort för 30 år sedan.
Jag instämmer inte i inläggen ovan! Är mamma till barn födda i Afrika och vi/barnen får många kommentarer och har fått enda sedan de var små apropå att de är svarta. I princip bara positiva! Även om det är många hudfärger på tunnelbanan så är det inte det i den lilla världen av hem-dagis-lekapark som barnen lever i hos oss. Barnen tycker det är jobbigt stundtals och vi är noga med att "bekräfta" dem i detta. Mor-/farföräldrar, dagispersonal mfl är ju så himla måna om att alla "ska vara lika" att de inte "hör" andras kommentarer om barnens utseende. Men det gör barnen! Tror det blir ensamt för dem om vi inte heller skulle se & höra!
SvaraRadera