Längtar till Korea

Denna vackra målning köpte vi i Seoul i höstas. En urgammal farbror med munnen full av guldtänder stod i tunnelbanan och sålde sina alster. Vi valde ut det vackraste. Vi bad honom också kalligrafera Q:s koreanska namn, vilket han gjorde. Vi fick en flock intresserade åskådare omkring oss, bland annat en medelålders man som kunde engelska. Han översatte den gamle mannens fråga till oss: vems namn är det? The name of our baby, svarade vi. But it's a Korean name. It is a Korean baby.

Den medelålders mannen stelnade till och snörpte lite på munnen, men den gamle konstnären sken upp så att tänderna blänkte. Han bugade lite och applåderade mot oss och lät förstå att vi var goda människor. Jag vände mig till vår tillfällige tolk och bad honom framföra att vi var mycket lyckliga över barnet. Han såg då lite mer försonlig ut.

Jag tror att deras respektive reaktioner är ganska typiska för hur man ser på adoptioner i Korea. För den äldre generationen är det enkelt: det finns en massa barn som ingen vill ha, tur att det finns människor som av sitt hjärtas godhet tar sig an dem. De yngre har insett att det är mer komplicerat än så. Koreas internationella adoptioner blir mer och mer omdebatterade och ifrågasatta, och de är också något man skäms över, särskilt inför utlänningar.

Jag ser verkligen fram emot att resa till Korea igen, vare sig det blir för att hämta ett syskon eller inte. Minst en återresa ska vi göra med Q medan han är barn. Jag läste ett reportage i Aftonbladet idag, och undrade över adoptivföräldrarnas negativa attityd till sonens födelseland. Det är ens skyldighet att komma över sådana känslor, tycker jag. Alla länder har för- och nackdelar och det är inte så himla svårt att förmedla en övervägande positiv bild.

Det var först igår som vi kom oss för att packa upp vår vackra målning. Nu sitter den på väggen och jag blir glad varje gång färgerna sjunger emot mig (vilket de inte gör på fotot, ni får tro mig på mitt ord!).

Jag undrar så vad texten betyder.