Ju äldre jag blir desto mer tillfreds blir jag med mig själv. Konstigt nog, för ju äldre jag blir desto tjockare blir jag, och skraltigare. Tur att självtoleransen ökar i takt med vikten!
Men helt ren från smitta är jag inte ännu, liksom majoriteten av västvärldens kvinnor så ägnar jag många av dagens tankar åt mitt utseende och då främst min vikt. Det är fasansfullt att räkna efter hur många år det är som jag har tänkt på vad jag väger och vad jag äter. Mer än halva mitt liv. Varje dag, vissa dagar mindre, andra dagar mer. Och jag vet att jag inte är ensam.
Om all denna tankekraft och energi hade kunnat kanaliseras och läggas på något annat, tänk vilka storverk vi hade kunnat uträtta!
Fram för ett skönhetsideal mer åt sextonhundratalshållet!
Fast kanske inte ändå. Nu är det inte kul längre. Jag måste ta tag i detta. I september blir det Aftonbladets viktklubb igen. Då minsann.
(Skrattar åt min egen förutsägbarhet.)
Eller så börjar du springa, som jag. Följer ett nybörjarupplägg och går faktiskt ner i vikt på det, trots min fredagspizza. Eller så är det jagandet av barn som tar på fettreserverna :-) Vänta bara tills Q kan springa! (Eller kan han redan det?)
SvaraRaderaMötte en granne idag som jag inte sett på ett tag- *oj, vad du har blivit smal, du ser jättefin ut nu!* Hm. Såg jag så jäkla hemsk ut innan bara för att jag hade 10 kg mer? Mina tjejer var med, undrar om sådant sätter sig i deras tjejmedvetande?
Lätt uppdatering av min gamla blogg finnes ute nu för övrigt...
Kram,
Chisanna