Stopp i flödet

Jag känner mig monumentalt oinspirerad just nu. Jag tycker och tänker en massa saker men klarar inte av att få det skrivet.

Allt är bra. Vi pendlar mellan stugan och lägenheten, O har haft semester i ett par veckor. Nu ska han jobba ett tag, semester igen i augusti. Alltså bor vi i "stan" igen. Om man kan kalla det stan när man känner skogsdoft, ser sjöblänk och hör svalsvirr från balkongen. Fast å andra sidan hör vi tunnelbanan också.

Q är fantastisk. Jag plitar just nu på vår sexmånaders rapport som vi är skandalöst försenade med. Hur ska allt rymmas på en A4, allt han kan och gör och har gjort? Hur ska jag uttrycka att det känns naturligt och mirakulöst på samma gång, att han är här och vår? Att varje farhåga jag hade inför att adoptera har kommit på skam? Det kan man ju inte skriva. Att vi har fått världens finaste och roligaste unge. Att han får oss att skratta och gör oss stolta, varje dag, flera gånger. Att han är så frimodig och vaken och smart. Att vi är helt förundrade över vilken osannolik tur vi har haft.

Jag skulle vilja beskriva hans tusenwattsleende, som han fyrar av ibland. När jag ger honom skeden för att äta själv. När vi tar fram hans xylofon och räcker honom klubborna. När jag erbjuder honom smultron. Det ljuvligaste med det leendet är att det inte är ett dugg självmedvetet eller manipulerande, utan helt enkelt ett uttryck för ren och skär glädje. Måtte han alltid kunna hitta tillbaka till den känslan.

(Se där, det blev ett inlägg i alla fall.)