Vi genomlever just nu Q:s första magsjuka. Den debuterade igår kväll när vi var borta på 40-årskalas, det första större kalas vi tagit med Q på. Vår sorti blev ganska hastig! Under natten vaknade Q varje timme och grät och hulkade. Det var tydligt att han mådde pyton. Vid sextiden gick jag upp med honom och skedade i honom vätskeersättning som vi gudskelov hade hemma, inköpt inför Korearesan. Sedan dess har han inte kräkts så kanske, kanske är det värsta över. Just nu ligger han och sover bredvid sin far och jag ska strax ansluta mig till dem.
Lämpligt nog har vår tvättmaskin just idag bestämt sig för att gå sönder. Det vill säga, den fungerar, men bullrar och slamrar rent öronbedövande. O skruvade av bakstycket men blev sedan trött av nattens strapatser. Jag hoppas att han vaknar snart och lagar den.
Välkommen till föräldraskapet, kära Helga. Ändå, jag gör tusen gånger hellre detta än längtar efter barn. Vi får se om jag säger samma sak imorgon.
2007-01-28
Bara roligt i Bullerbyn
Vi genomlever just nu Q:s första magsjuka. Den debuterade igår kväll när vi var borta på 40-årskalas, det första större kalas vi tagit med Q på. Vår sorti blev ganska hastig! Under natten vaknade Q varje timme och grät och hulkade. Det var tydligt att han mådde pyton. Vid sextiden gick jag upp med honom och skedade i honom vätskeersättning som vi gudskelov hade hemma, inköpt inför Korearesan. Sedan dess har han inte kräkts så kanske, kanske är det värsta över. Just nu ligger han och sover bredvid sin far och jag ska strax ansluta mig till dem.
Lämpligt nog har vår tvättmaskin just idag bestämt sig för att gå sönder. Det vill säga, den fungerar, men bullrar och slamrar rent öronbedövande. O skruvade av bakstycket men blev sedan trött av nattens strapatser. Jag hoppas att han vaknar snart och lagar den.
Välkommen till föräldraskapet, kära Helga. Ändå, jag gör tusen gånger hellre detta än längtar efter barn. Vi får se om jag säger samma sak imorgon.
Lämpligt nog har vår tvättmaskin just idag bestämt sig för att gå sönder. Det vill säga, den fungerar, men bullrar och slamrar rent öronbedövande. O skruvade av bakstycket men blev sedan trött av nattens strapatser. Jag hoppas att han vaknar snart och lagar den.
Välkommen till föräldraskapet, kära Helga. Ändå, jag gör tusen gånger hellre detta än längtar efter barn. Vi får se om jag säger samma sak imorgon.
2007-01-23
Namn och namngivning
För några veckor sedan läste och skrev jag i en tråd på adoptera.nu som handlade om adopterades ursprungsnamn, om det ska behållas som tilltalsnamn eller inte. Som så ofta svallade känslorna höga. En av de saker jag uppskattar mest med forumet är de vuxna adopterade som skriver där, de har lärt mig oerhört mycket. Att en del inlägg är bittra och oförsonliga får man leva med. I början tog jag väldigt illa vid mig, men inte längre. Varför kan jag berätta om i ett annat inlägg.
Hur som helst: namn, först några ord om min eget, som är ovanligt. Förnamnet är svenskt och inte konstigt alls, men när jag föddes 1970 var det bara gamla tanter som hette så. Numera är det ett vanligt namn på små flickor, och det är mer regel än undantag att jag hajar till i mataffären när jag hör mitt namn ropas eller rytas efter någon liten marodör.
Efternamnet är ännu ovanligare, vi är bara en handfull som heter så i Sverige. Bland annat därför valde jag att behålla det när O och jag gifte oss. Det var nog ett stråk av feminism också och allmän motvallighet. O hade inga synpunkter, han kunde lika lite som jag tänka sig att byta, och ingen av oss gillar dubbelnamn. Så vi har olika efternamn.
Från ungefär sju års ålder har jag trivts med mitt namn, och gillat att det är ovanligt (innan dess ville jag helst av allt heta Lisa, som Lisa i Bullerbyn. Jag ville nog ha en bit av hennes trygga barndom också.) Det är praktiskt att kunna presentera sig med bara förnamnet. Det är kul att folk lägger märke till en och kommer ihåg en, och det är oftast också roligt att bli tillfrågad om jag är släkt med den-eller-den. (Fast å andra sidan är jag glad att jag inte blev läkare, eftersom större delen av min släkt är det, och efternamnet alltså är relativt känt bland läkare.)
Ovanpå detta har jag två mellannamn. Jag delar dem med mamma, mormor och mormorsmor. Ett av dem lär jag visst vara den åttonde i nedstigande led som heter. När jag började drömma om barn drömde jag i hemlighet mest om en dotter (också ett ämne för ett eget inlägg?) och jag visste vad hon skulle heta: Helga, följt av mina två andranamn.
Det var därför jag tog mig pseudonymen Helga när jag började skriva på Föräldrakanalen, och jag behöll den när jag började med denna hemsida. Med tiden har jag fått sådana associationer till namnet som gör att det skulle kännas konstigt att ge det till mitt barn.
Allt eftersom åren gick och det inte alls blev något barn, fick jag en annan syn på det mesta, däribland mig själv. Min självbild som duktig och präktig självskriven leverantör (notera ordvalet) av släktens första barnbarn fick sig en rejäl knäck. Min barnlängtan var min egen, den var stark och genuin, men vad gällde mycket annat började jag ifrågasätta vems önskningar och behov jag egentligen ville uppfylla. Nog om det.
O var å sin sida inte alls trakterad av att en eventuell dotters namn skulle vara bestämt på förhand av min släkt. Han tyckte dessutom att tre förnamn var två för mycket, själv har han bara ett och ett relativt vanligt sådant. Å andra sidan är hans efternamn desto ovanligare. För honom var det viktigt att barnen fick hans efternamn, mig kvittade det. För många är det viktigt att heta samma sak, att visa att man hör ihop som en familj, men jag har aldrig känt så. Och jag avskyr verkligen dubbelnamn, så jag tänker inte plåga mitt stackars barn med ett. Kombinationen av O:s och mitt efternamn blir dessutom ovanligt hopplös.
Vår kompromiss blev alltså att barnen ska ha O:s efternamn, att jag får välja förnamn men att O har veto. So far so good. Fram med ungarna dårå. Men så lätt gick det inte, som bekant.
Så småningom stod det klart att det var genom adoption vi skulle få barn. Då har barnet redan ett namn. Det är olika vem som har valt namnet, ibland är det mamman, ibland barnhemmet eller någon socialarbetare.
Inte heller behövde vi fundera på mina släktnamn eller mina identifikationsproblem med namnet Helga, för det var ju en pojke vi fick. Han hade ett förnamn och ett efternamn, som socialarbetaren på SWS hade valt åt honom. Enligt namnlagen måste vi behålla åtminstone något av dem, och vi valde att behålla förnamnet (inte minst för dess vackra betydelse välsignad skatt) och släppa efternamnet. Men om Q som vuxen vill ta tillbaka sitt koreanska efternamn ska han naturligtvis få det, och vi ska hjälpa honom.
Tilltalsnamnet kom vi på förra sommaren, strax efter att svärfar dog. Det är en variant av svärfars namn, men inte riktigt samma. Det var ganska vanligt bland små pojkar för något decennium sedan men har halkat ner på topplistan. Det är perfekt tycker jag, att ha ett namn som alla känner till och har hört men som man förhoppningsvis är ensam om i klassen och bland de närmaste kompisarna. Och så passade det ihop med efternamnet också.
Att behålla Q:s koreanska namn som tilltalsnamn föresvävade oss inte, guhjälpeoss men så är det. När vi fortfarande var inne på Bolivia som adoptionsland tänkte vi att vi nog skulle behålla barnets namn som tilltalsnamn, de flesta spanska namn går ju att uttala ganska korrekt på svenska. Men trots att vi frågade flera gånger på SWS är vi inte säkra på hur vi ska uttala Q:s namn. Socialarbetaren uttalade det på ett sätt, och fostermamman på ett annat. Varför fattade vi inte. Jag ropar ibland på Q med namnet som fostermamman använde. Han lystrar alltid och ger mig ett strålande leende. Jag undrar så vad det betyder. Jag vill fortsätta använda det ibland så att han inte glömmer det. Ett tunt litet band åtminstone tillbaka till hans korta tid i Korea.
När jag läser vad vuxna adopterade tycker står det klart att vi i vissas ögon har begått ett övergrepp. Jag förstår vad de menar, och jag vill verkligen ta till mig och lyssna på deras upplevelser. Ett namn är något mycket personligt och inget man byter hur som helst. Vi har ryckt upp Q med rötterna och placerat honom i en ny tillvaro och ny kultur. Han har inte kunnat välja, han har inte bett om att få komma hit. Namnet var nästan det enda han fick med sig från sitt gamla liv, och det har förpassats till andranamn.
Men det är en annan sak som jag tycker kommer bort i debatten. Vi vill välja ett namn åt vårt barn. För han är ju vårt barn nu, på alla sätt, och det vill vi visa. Föräldrar väljer namn till sina barn, namn som låter vackra eller betyder något vackert. Att välja och ge namn åt sitt barn är för mig en del av föräldrablivandet. Viktigt för anknytningen om man så vill. Hur hade det sett ut om vi inte hade gett Q hans namn som han delar med svärfar, bara för att han är adopterad? En biologisk son hade fått det namnet. En biologisk dotter hade fått mina andranamn.
Namngivningen visade sig vara en svårare fråga än jag hade trott. En balansgång mellan att respektera barnets ursprung och att helhjärtat omsluta barnet i vår familj och släkt. Men jag är nöjd med våra val, och jag tror att jag kommer att kunna förklara för Q hur vi tänkte. Jag hoppas att han kommer att tycka om sina namn, men mest av allt hoppas jag att han kommer att tycka om sig själv.
Hur som helst: namn, först några ord om min eget, som är ovanligt. Förnamnet är svenskt och inte konstigt alls, men när jag föddes 1970 var det bara gamla tanter som hette så. Numera är det ett vanligt namn på små flickor, och det är mer regel än undantag att jag hajar till i mataffären när jag hör mitt namn ropas eller rytas efter någon liten marodör.
Efternamnet är ännu ovanligare, vi är bara en handfull som heter så i Sverige. Bland annat därför valde jag att behålla det när O och jag gifte oss. Det var nog ett stråk av feminism också och allmän motvallighet. O hade inga synpunkter, han kunde lika lite som jag tänka sig att byta, och ingen av oss gillar dubbelnamn. Så vi har olika efternamn.
Från ungefär sju års ålder har jag trivts med mitt namn, och gillat att det är ovanligt (innan dess ville jag helst av allt heta Lisa, som Lisa i Bullerbyn. Jag ville nog ha en bit av hennes trygga barndom också.) Det är praktiskt att kunna presentera sig med bara förnamnet. Det är kul att folk lägger märke till en och kommer ihåg en, och det är oftast också roligt att bli tillfrågad om jag är släkt med den-eller-den. (Fast å andra sidan är jag glad att jag inte blev läkare, eftersom större delen av min släkt är det, och efternamnet alltså är relativt känt bland läkare.)
Ovanpå detta har jag två mellannamn. Jag delar dem med mamma, mormor och mormorsmor. Ett av dem lär jag visst vara den åttonde i nedstigande led som heter. När jag började drömma om barn drömde jag i hemlighet mest om en dotter (också ett ämne för ett eget inlägg?) och jag visste vad hon skulle heta: Helga, följt av mina två andranamn.
Det var därför jag tog mig pseudonymen Helga när jag började skriva på Föräldrakanalen, och jag behöll den när jag började med denna hemsida. Med tiden har jag fått sådana associationer till namnet som gör att det skulle kännas konstigt att ge det till mitt barn.
Allt eftersom åren gick och det inte alls blev något barn, fick jag en annan syn på det mesta, däribland mig själv. Min självbild som duktig och präktig självskriven leverantör (notera ordvalet) av släktens första barnbarn fick sig en rejäl knäck. Min barnlängtan var min egen, den var stark och genuin, men vad gällde mycket annat började jag ifrågasätta vems önskningar och behov jag egentligen ville uppfylla. Nog om det.
O var å sin sida inte alls trakterad av att en eventuell dotters namn skulle vara bestämt på förhand av min släkt. Han tyckte dessutom att tre förnamn var två för mycket, själv har han bara ett och ett relativt vanligt sådant. Å andra sidan är hans efternamn desto ovanligare. För honom var det viktigt att barnen fick hans efternamn, mig kvittade det. För många är det viktigt att heta samma sak, att visa att man hör ihop som en familj, men jag har aldrig känt så. Och jag avskyr verkligen dubbelnamn, så jag tänker inte plåga mitt stackars barn med ett. Kombinationen av O:s och mitt efternamn blir dessutom ovanligt hopplös.
Vår kompromiss blev alltså att barnen ska ha O:s efternamn, att jag får välja förnamn men att O har veto. So far so good. Fram med ungarna dårå. Men så lätt gick det inte, som bekant.
Så småningom stod det klart att det var genom adoption vi skulle få barn. Då har barnet redan ett namn. Det är olika vem som har valt namnet, ibland är det mamman, ibland barnhemmet eller någon socialarbetare.
Inte heller behövde vi fundera på mina släktnamn eller mina identifikationsproblem med namnet Helga, för det var ju en pojke vi fick. Han hade ett förnamn och ett efternamn, som socialarbetaren på SWS hade valt åt honom. Enligt namnlagen måste vi behålla åtminstone något av dem, och vi valde att behålla förnamnet (inte minst för dess vackra betydelse välsignad skatt) och släppa efternamnet. Men om Q som vuxen vill ta tillbaka sitt koreanska efternamn ska han naturligtvis få det, och vi ska hjälpa honom.
Tilltalsnamnet kom vi på förra sommaren, strax efter att svärfar dog. Det är en variant av svärfars namn, men inte riktigt samma. Det var ganska vanligt bland små pojkar för något decennium sedan men har halkat ner på topplistan. Det är perfekt tycker jag, att ha ett namn som alla känner till och har hört men som man förhoppningsvis är ensam om i klassen och bland de närmaste kompisarna. Och så passade det ihop med efternamnet också.
Att behålla Q:s koreanska namn som tilltalsnamn föresvävade oss inte, guhjälpeoss men så är det. När vi fortfarande var inne på Bolivia som adoptionsland tänkte vi att vi nog skulle behålla barnets namn som tilltalsnamn, de flesta spanska namn går ju att uttala ganska korrekt på svenska. Men trots att vi frågade flera gånger på SWS är vi inte säkra på hur vi ska uttala Q:s namn. Socialarbetaren uttalade det på ett sätt, och fostermamman på ett annat. Varför fattade vi inte. Jag ropar ibland på Q med namnet som fostermamman använde. Han lystrar alltid och ger mig ett strålande leende. Jag undrar så vad det betyder. Jag vill fortsätta använda det ibland så att han inte glömmer det. Ett tunt litet band åtminstone tillbaka till hans korta tid i Korea.
När jag läser vad vuxna adopterade tycker står det klart att vi i vissas ögon har begått ett övergrepp. Jag förstår vad de menar, och jag vill verkligen ta till mig och lyssna på deras upplevelser. Ett namn är något mycket personligt och inget man byter hur som helst. Vi har ryckt upp Q med rötterna och placerat honom i en ny tillvaro och ny kultur. Han har inte kunnat välja, han har inte bett om att få komma hit. Namnet var nästan det enda han fick med sig från sitt gamla liv, och det har förpassats till andranamn.
Men det är en annan sak som jag tycker kommer bort i debatten. Vi vill välja ett namn åt vårt barn. För han är ju vårt barn nu, på alla sätt, och det vill vi visa. Föräldrar väljer namn till sina barn, namn som låter vackra eller betyder något vackert. Att välja och ge namn åt sitt barn är för mig en del av föräldrablivandet. Viktigt för anknytningen om man så vill. Hur hade det sett ut om vi inte hade gett Q hans namn som han delar med svärfar, bara för att han är adopterad? En biologisk son hade fått det namnet. En biologisk dotter hade fått mina andranamn.
Namngivningen visade sig vara en svårare fråga än jag hade trott. En balansgång mellan att respektera barnets ursprung och att helhjärtat omsluta barnet i vår familj och släkt. Men jag är nöjd med våra val, och jag tror att jag kommer att kunna förklara för Q hur vi tänkte. Jag hoppas att han kommer att tycka om sina namn, men mest av allt hoppas jag att han kommer att tycka om sig själv.
Namn och namngivning
För några veckor sedan läste och skrev jag i en tråd på adoptera.nu som handlade om adopterades ursprungsnamn, om det ska behållas som tilltalsnamn eller inte. Som så ofta svallade känslorna höga. En av de saker jag uppskattar mest med forumet är de vuxna adopterade som skriver där, de har lärt mig oerhört mycket. Att en del inlägg är bittra och oförsonliga får man leva med. I början tog jag väldigt illa vid mig, men inte längre. Varför kan jag berätta om i ett annat inlägg.
Hur som helst: namn, först några ord om min eget, som är ovanligt. Förnamnet är svenskt och inte konstigt alls, men när jag föddes 1970 var det bara gamla tanter som hette så. Numera är det ett vanligt namn på små flickor, och det är mer regel än undantag att jag hajar till i mataffären när jag hör mitt namn ropas eller rytas efter någon liten marodör.
Efternamnet är ännu ovanligare, vi är bara en handfull som heter så i Sverige. Bland annat därför valde jag att behålla det när O och jag gifte oss. Det var nog ett stråk av feminism också och allmän motvallighet. O hade inga synpunkter, han kunde lika lite som jag tänka sig att byta, och ingen av oss gillar dubbelnamn. Så vi har olika efternamn.
Från ungefär sju års ålder har jag trivts med mitt namn, och gillat att det är ovanligt (innan dess ville jag helst av allt heta Lisa, som Lisa i Bullerbyn. Jag ville nog ha en bit av hennes trygga barndom också.) Det är praktiskt att kunna presentera sig med bara förnamnet. Det är kul att folk lägger märke till en och kommer ihåg en, och det är oftast också roligt att bli tillfrågad om jag är släkt med den-eller-den. (Fast å andra sidan är jag glad att jag inte blev läkare, eftersom större delen av min släkt är det, och efternamnet alltså är relativt känt bland läkare.)
Ovanpå detta har jag två mellannamn. Jag delar dem med mamma, mormor och mormorsmor. Ett av dem lär jag visst vara den åttonde i nedstigande led som heter. När jag började drömma om barn drömde jag i hemlighet mest om en dotter (också ett ämne för ett eget inlägg?) och jag visste vad hon skulle heta: Helga, följt av mina två andranamn.
Det var därför jag tog mig pseudonymen Helga när jag började skriva på Föräldrakanalen, och jag behöll den när jag började med denna hemsida. Med tiden har jag fått sådana associationer till namnet som gör att det skulle kännas konstigt att ge det till mitt barn.
Allt eftersom åren gick och det inte alls blev något barn, fick jag en annan syn på det mesta, däribland mig själv. Min självbild som duktig och präktig självskriven leverantör (notera ordvalet) av släktens första barnbarn fick sig en rejäl knäck. Min barnlängtan var min egen, den var stark och genuin, men vad gällde mycket annat började jag ifrågasätta vems önskningar och behov jag egentligen ville uppfylla. Nog om det.
O var å sin sida inte alls trakterad av att en eventuell dotters namn skulle vara bestämt på förhand av min släkt. Han tyckte dessutom att tre förnamn var två för mycket, själv har han bara ett och ett relativt vanligt sådant. Å andra sidan är hans efternamn desto ovanligare. För honom var det viktigt att barnen fick hans efternamn, mig kvittade det. För många är det viktigt att heta samma sak, att visa att man hör ihop som en familj, men jag har aldrig känt så. Och jag avskyr verkligen dubbelnamn, så jag tänker inte plåga mitt stackars barn med ett. Kombinationen av O:s och mitt efternamn blir dessutom ovanligt hopplös.
Vår kompromiss blev alltså att barnen ska ha O:s efternamn, att jag får välja förnamn men att O har veto. So far so good. Fram med ungarna dårå. Men så lätt gick det inte, som bekant.
Så småningom stod det klart att det var genom adoption vi skulle få barn. Då har barnet redan ett namn. Det är olika vem som har valt namnet, ibland är det mamman, ibland barnhemmet eller någon socialarbetare.
Inte heller behövde vi fundera på mina släktnamn eller mina identifikationsproblem med namnet Helga, för det var ju en pojke vi fick. Han hade ett förnamn och ett efternamn, som socialarbetaren på SWS hade valt åt honom. Enligt namnlagen måste vi behålla åtminstone något av dem, och vi valde att behålla förnamnet (inte minst för dess vackra betydelse välsignad skatt) och släppa efternamnet. Men om Q som vuxen vill ta tillbaka sitt koreanska efternamn ska han naturligtvis få det, och vi ska hjälpa honom.
Tilltalsnamnet kom vi på förra sommaren, strax efter att svärfar dog. Det är en variant av svärfars namn, men inte riktigt samma. Det var ganska vanligt bland små pojkar för något decennium sedan men har halkat ner på topplistan. Det är perfekt tycker jag, att ha ett namn som alla känner till och har hört men som man förhoppningsvis är ensam om i klassen och bland de närmaste kompisarna. Och så passade det ihop med efternamnet också.
Att behålla Q:s koreanska namn som tilltalsnamn föresvävade oss inte, guhjälpeoss men så är det. När vi fortfarande var inne på Bolivia som adoptionsland tänkte vi att vi nog skulle behålla barnets namn som tilltalsnamn, de flesta spanska namn går ju att uttala ganska korrekt på svenska. Men trots att vi frågade flera gånger på SWS är vi inte säkra på hur vi ska uttala Q:s namn. Socialarbetaren uttalade det på ett sätt, och fostermamman på ett annat. Varför fattade vi inte. Jag ropar ibland på Q med namnet som fostermamman använde. Han lystrar alltid och ger mig ett strålande leende. Jag undrar så vad det betyder. Jag vill fortsätta använda det ibland så att han inte glömmer det. Ett tunt litet band åtminstone tillbaka till hans korta tid i Korea.
När jag läser vad vuxna adopterade tycker står det klart att vi i vissas ögon har begått ett övergrepp. Jag förstår vad de menar, och jag vill verkligen ta till mig och lyssna på deras upplevelser. Ett namn är något mycket personligt och inget man byter hur som helst. Vi har ryckt upp Q med rötterna och placerat honom i en ny tillvaro och ny kultur. Han har inte kunnat välja, han har inte bett om att få komma hit. Namnet var nästan det enda han fick med sig från sitt gamla liv, och det har förpassats till andranamn.
Men det är en annan sak som jag tycker kommer bort i debatten. Vi vill välja ett namn åt vårt barn. För han är ju vårt barn nu, på alla sätt, och det vill vi visa. Föräldrar väljer namn till sina barn, namn som låter vackra eller betyder något vackert. Att välja och ge namn åt sitt barn är för mig en del av föräldrablivandet. Viktigt för anknytningen om man så vill. Hur hade det sett ut om vi inte hade gett Q hans namn som han delar med svärfar, bara för att han är adopterad? En biologisk son hade fått det namnet. En biologisk dotter hade fått mina andranamn.
Namngivningen visade sig vara en svårare fråga än jag hade trott. En balansgång mellan att respektera barnets ursprung och att helhjärtat omsluta barnet i vår familj och släkt. Men jag är nöjd med våra val, och jag tror att jag kommer att kunna förklara för Q hur vi tänkte. Jag hoppas att han kommer att tycka om sina namn, men mest av allt hoppas jag att han kommer att tycka om sig själv.
Hur som helst: namn, först några ord om min eget, som är ovanligt. Förnamnet är svenskt och inte konstigt alls, men när jag föddes 1970 var det bara gamla tanter som hette så. Numera är det ett vanligt namn på små flickor, och det är mer regel än undantag att jag hajar till i mataffären när jag hör mitt namn ropas eller rytas efter någon liten marodör.
Efternamnet är ännu ovanligare, vi är bara en handfull som heter så i Sverige. Bland annat därför valde jag att behålla det när O och jag gifte oss. Det var nog ett stråk av feminism också och allmän motvallighet. O hade inga synpunkter, han kunde lika lite som jag tänka sig att byta, och ingen av oss gillar dubbelnamn. Så vi har olika efternamn.
Från ungefär sju års ålder har jag trivts med mitt namn, och gillat att det är ovanligt (innan dess ville jag helst av allt heta Lisa, som Lisa i Bullerbyn. Jag ville nog ha en bit av hennes trygga barndom också.) Det är praktiskt att kunna presentera sig med bara förnamnet. Det är kul att folk lägger märke till en och kommer ihåg en, och det är oftast också roligt att bli tillfrågad om jag är släkt med den-eller-den. (Fast å andra sidan är jag glad att jag inte blev läkare, eftersom större delen av min släkt är det, och efternamnet alltså är relativt känt bland läkare.)
Ovanpå detta har jag två mellannamn. Jag delar dem med mamma, mormor och mormorsmor. Ett av dem lär jag visst vara den åttonde i nedstigande led som heter. När jag började drömma om barn drömde jag i hemlighet mest om en dotter (också ett ämne för ett eget inlägg?) och jag visste vad hon skulle heta: Helga, följt av mina två andranamn.
Det var därför jag tog mig pseudonymen Helga när jag började skriva på Föräldrakanalen, och jag behöll den när jag började med denna hemsida. Med tiden har jag fått sådana associationer till namnet som gör att det skulle kännas konstigt att ge det till mitt barn.
Allt eftersom åren gick och det inte alls blev något barn, fick jag en annan syn på det mesta, däribland mig själv. Min självbild som duktig och präktig självskriven leverantör (notera ordvalet) av släktens första barnbarn fick sig en rejäl knäck. Min barnlängtan var min egen, den var stark och genuin, men vad gällde mycket annat började jag ifrågasätta vems önskningar och behov jag egentligen ville uppfylla. Nog om det.
O var å sin sida inte alls trakterad av att en eventuell dotters namn skulle vara bestämt på förhand av min släkt. Han tyckte dessutom att tre förnamn var två för mycket, själv har han bara ett och ett relativt vanligt sådant. Å andra sidan är hans efternamn desto ovanligare. För honom var det viktigt att barnen fick hans efternamn, mig kvittade det. För många är det viktigt att heta samma sak, att visa att man hör ihop som en familj, men jag har aldrig känt så. Och jag avskyr verkligen dubbelnamn, så jag tänker inte plåga mitt stackars barn med ett. Kombinationen av O:s och mitt efternamn blir dessutom ovanligt hopplös.
Vår kompromiss blev alltså att barnen ska ha O:s efternamn, att jag får välja förnamn men att O har veto. So far so good. Fram med ungarna dårå. Men så lätt gick det inte, som bekant.
Så småningom stod det klart att det var genom adoption vi skulle få barn. Då har barnet redan ett namn. Det är olika vem som har valt namnet, ibland är det mamman, ibland barnhemmet eller någon socialarbetare.
Inte heller behövde vi fundera på mina släktnamn eller mina identifikationsproblem med namnet Helga, för det var ju en pojke vi fick. Han hade ett förnamn och ett efternamn, som socialarbetaren på SWS hade valt åt honom. Enligt namnlagen måste vi behålla åtminstone något av dem, och vi valde att behålla förnamnet (inte minst för dess vackra betydelse välsignad skatt) och släppa efternamnet. Men om Q som vuxen vill ta tillbaka sitt koreanska efternamn ska han naturligtvis få det, och vi ska hjälpa honom.
Tilltalsnamnet kom vi på förra sommaren, strax efter att svärfar dog. Det är en variant av svärfars namn, men inte riktigt samma. Det var ganska vanligt bland små pojkar för något decennium sedan men har halkat ner på topplistan. Det är perfekt tycker jag, att ha ett namn som alla känner till och har hört men som man förhoppningsvis är ensam om i klassen och bland de närmaste kompisarna. Och så passade det ihop med efternamnet också.
Att behålla Q:s koreanska namn som tilltalsnamn föresvävade oss inte, guhjälpeoss men så är det. När vi fortfarande var inne på Bolivia som adoptionsland tänkte vi att vi nog skulle behålla barnets namn som tilltalsnamn, de flesta spanska namn går ju att uttala ganska korrekt på svenska. Men trots att vi frågade flera gånger på SWS är vi inte säkra på hur vi ska uttala Q:s namn. Socialarbetaren uttalade det på ett sätt, och fostermamman på ett annat. Varför fattade vi inte. Jag ropar ibland på Q med namnet som fostermamman använde. Han lystrar alltid och ger mig ett strålande leende. Jag undrar så vad det betyder. Jag vill fortsätta använda det ibland så att han inte glömmer det. Ett tunt litet band åtminstone tillbaka till hans korta tid i Korea.
När jag läser vad vuxna adopterade tycker står det klart att vi i vissas ögon har begått ett övergrepp. Jag förstår vad de menar, och jag vill verkligen ta till mig och lyssna på deras upplevelser. Ett namn är något mycket personligt och inget man byter hur som helst. Vi har ryckt upp Q med rötterna och placerat honom i en ny tillvaro och ny kultur. Han har inte kunnat välja, han har inte bett om att få komma hit. Namnet var nästan det enda han fick med sig från sitt gamla liv, och det har förpassats till andranamn.
Men det är en annan sak som jag tycker kommer bort i debatten. Vi vill välja ett namn åt vårt barn. För han är ju vårt barn nu, på alla sätt, och det vill vi visa. Föräldrar väljer namn till sina barn, namn som låter vackra eller betyder något vackert. Att välja och ge namn åt sitt barn är för mig en del av föräldrablivandet. Viktigt för anknytningen om man så vill. Hur hade det sett ut om vi inte hade gett Q hans namn som han delar med svärfar, bara för att han är adopterad? En biologisk son hade fått det namnet. En biologisk dotter hade fått mina andranamn.
Namngivningen visade sig vara en svårare fråga än jag hade trott. En balansgång mellan att respektera barnets ursprung och att helhjärtat omsluta barnet i vår familj och släkt. Men jag är nöjd med våra val, och jag tror att jag kommer att kunna förklara för Q hur vi tänkte. Jag hoppas att han kommer att tycka om sina namn, men mest av allt hoppas jag att han kommer att tycka om sig själv.
2007-01-16
Nämen oj! Utmanad!
Här sitter man i godan ro och petar sig i naveln (samt snyter sig och byter en och annan blöja) och så har man blivit utmanad! Jag ber om ursäkt för min ouppmärksamhet, jag blev hemskt smickrad!
1. Hur länge har du bloggat?
Minsann ända sedan mars 2004. På den tiden visste jag inte att det fanns något som hette blogg, jag kallade det hemsida. Sidan hade en annan form till att börja med, en del rester finns kvar under länkarna till höger. Ungefär ett år senare hittade jag Blogger och sedan dess har bloggen sett ut som den gör.
Faktum är att det finns en blogg till, som är mer officiell. Den började vi med när vi åkte till Korea för att hämta Q. Det är lite trassligt med två bloggar, men eftersom denna är ganska hemlig och den andra helt öppen (hela bekantskapskretsen verkar läsa den) så kompletterar de varann bra. Nu blev ni allt nyfikna va?
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Som sagt, fenomenet blogg var okänt för mig då. Jag inspirerades mycket av mina goda vänner Chisanna och Linda (som tyvärr har lagt ner sin hemsida).
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nu är jag tråkig igen och hänvisar till en sida som inte längre finns. Karen, en amerikansk tjej skrev om sin infertilitetsresa på en sida som hette The Naked Ovary. Hennes historia liknade i mångt och mycket min, men hon skrev fantastiskt mycket bättre. Mest av allt uppskattade jag att hon inte väjde för det som var svårt, och tyvärr fick hon utstå förskräckliga påhopp på grund av detta. Bitterhet tycks vara oerhört provocerande för många. I höstas kom hon och hennes man hem från Kina med en liten dotter, och strax efteråt valde hon att stänga ner sin sida på grund av otrevliga anonyma kommentarer. Jag saknar henne!
En annan trevlig och exotisk bloggare är Tertia, som efter en helvetesresa nu lever lyckligt familjeliv i Kapstaden. Vi började blogga ungefär samtidigt. Det är alltid kul att läsa det hon skriver.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Oj... dels tänker jag att det var tur att jag inte visste då vad som väntade runt hörnet. I mars 2004 var jag ordentligt deppig och trodde inte att jag skulle klara mycket mer. De följande åren blev dramatiska med dödsfall i familjen, flytt och nya jobb. Jag lever ett helt annat liv nu, inte bara på grund av Q.
Rent stilistiskt så märker jag att det tog ett tag innan jag hittade mitt eget tonfall. I början hade jag ambitionen att hemsidan skulle handla om annat än barnlösheten, men det la jag snabbt ner.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Sisådär sex, sju stycken. Mina favoriter har växlat de senaste åren. Många har tyvärr lagt ner, andra har jag slutat läsa av olika anledningar. Rena IVF-dagböcker läser jag inte längre, hur trevliga skribenterna än är. Det känns för jobbigt. Men jag önskar er alla lycka till!
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
En blogg är väl nästan alltid en dagbok? Alla mina är nog ämnesbloggar tror jag. De flesta handlar om barnlöshet eller adoption. På sistone har jag dessutom hittat några vuxna adopterade som bloggar, jätteintressant! Jo, så kollar jag stickbloggar ibland (nördvarning).
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Tertia lever ett liv som är väldigt olikt mitt. Hon är frispråkig och djärv på ett sätt som jag beundrar.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Chisanna verkar tänka ungefär som jag vad gäller mycket i livet. Många som kommenterar är lika mig, men det är inte alla som bloggar.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
O läser min blogg regelbundet och säger ibland till när han tycker att jag är för privat. Han är inte helt förtjust i att jag skriver på nätet, men han accepterar det eftersom han vet att det har varit viktigt för mig.
Jag har faktiskt bett min pappa att läsa min blogg, för jag skulle vilja ha hans åsikt om den skulle kunna användas som stomme till en bok. Pappa har lite kontakter i förlagsbranschen. Sega gubben har dock inte kommit sig för ännu. Han skyller på att det känns väldigt privat, och det har jag förståelse för. Mamma vet att jag bloggar och är väldigt nyfiken men henne släpper jag inte hit ännu.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror det. Fast jag är nog mindre högtravande och genomtänkt i verkliga livet.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har nog blivit mer privat, särskilt sedan vi fick Q. För några år trodde jag självklart att jag skulle posta bilder på min efterlängtade unge när den väl kom, men när vi fick Q blev jag plötsligt väldigt rädd om integriteten.
Det finns fortfarande en lucka i vår historia (länk till höger) som jag har tänkt skriva om, en anledning till att jag inte kommer mig för är att jag inte vet hur privat jag ska vara.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar nog om det mesta, men försöker censurera så att det inte blir för privat. Samtidigt är det privata intressant. Jag försöker att inte vara för vardaglig och bara berätta vad jag gör, för sånt tycker jag själv är rätt trist att läsa.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Helt och hållet! Jag har alltid skrivit dagbok, för det är så skönt att bearbeta och sortera tankar och känslor genom att skriva. Men att lägga ut det på nätet handlar nästan bara om bekräftelse. Fast inte bara den jag får genom kommentarer, utan en sorts kreativ bekräftelse som jag får bara av att läsa det jag har skrivit. Flummigt?
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det tror jag!
15. Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, det har jag. Och en del folk som jag fått kontakt med på olika forum. Det har varit väldigt trevligt.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Kanske. Det är lätt att bli för privat och lämna ut för mycket om sig själv. Man vet ju inte vem som läser.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Nej, faktiskt inte. Alla mina kommentarer har varit snälla. En gång blev jag lite irriterad och skrev om det i ett inlägg, och personen kom tillbaka och svarade och vi fick igång ett bra samtal. Nu är hon en av de "kommenterare" jag uppskattar mest!
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag tror inte det.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det går ju en hemskans massa tid som man kanske hade kunnat använda på ett bättre sätt. Typ motionera eller nåt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet faktiskt inte. Det lutar väl åt att knyta ihop den här blogsäcken snart eftersom vi faktiskt fått barn. Men funderingarna tar ju inte slut för det, så jag vet inte riktigt.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggare är väl som folk är mest, det vill säga en del av samhället och kulturen. Så naturligtvis kommer det att påverka. Men alla bloggar har ju (som tur är) inte lika stor genomslagskraft.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Terapeutiskt att formulera mina känslor, roligt att få respons.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Skönt att få bekräftelsen på att det finns många som varit i samma situation och haft liknande funderingar. Spännande att få glutta in i andras liv.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Latmasksvar: den som känner sig manad.
1. Hur länge har du bloggat?
Minsann ända sedan mars 2004. På den tiden visste jag inte att det fanns något som hette blogg, jag kallade det hemsida. Sidan hade en annan form till att börja med, en del rester finns kvar under länkarna till höger. Ungefär ett år senare hittade jag Blogger och sedan dess har bloggen sett ut som den gör.
Faktum är att det finns en blogg till, som är mer officiell. Den började vi med när vi åkte till Korea för att hämta Q. Det är lite trassligt med två bloggar, men eftersom denna är ganska hemlig och den andra helt öppen (hela bekantskapskretsen verkar läsa den) så kompletterar de varann bra. Nu blev ni allt nyfikna va?
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Som sagt, fenomenet blogg var okänt för mig då. Jag inspirerades mycket av mina goda vänner Chisanna och Linda (som tyvärr har lagt ner sin hemsida).
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nu är jag tråkig igen och hänvisar till en sida som inte längre finns. Karen, en amerikansk tjej skrev om sin infertilitetsresa på en sida som hette The Naked Ovary. Hennes historia liknade i mångt och mycket min, men hon skrev fantastiskt mycket bättre. Mest av allt uppskattade jag att hon inte väjde för det som var svårt, och tyvärr fick hon utstå förskräckliga påhopp på grund av detta. Bitterhet tycks vara oerhört provocerande för många. I höstas kom hon och hennes man hem från Kina med en liten dotter, och strax efteråt valde hon att stänga ner sin sida på grund av otrevliga anonyma kommentarer. Jag saknar henne!
En annan trevlig och exotisk bloggare är Tertia, som efter en helvetesresa nu lever lyckligt familjeliv i Kapstaden. Vi började blogga ungefär samtidigt. Det är alltid kul att läsa det hon skriver.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Oj... dels tänker jag att det var tur att jag inte visste då vad som väntade runt hörnet. I mars 2004 var jag ordentligt deppig och trodde inte att jag skulle klara mycket mer. De följande åren blev dramatiska med dödsfall i familjen, flytt och nya jobb. Jag lever ett helt annat liv nu, inte bara på grund av Q.
Rent stilistiskt så märker jag att det tog ett tag innan jag hittade mitt eget tonfall. I början hade jag ambitionen att hemsidan skulle handla om annat än barnlösheten, men det la jag snabbt ner.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Sisådär sex, sju stycken. Mina favoriter har växlat de senaste åren. Många har tyvärr lagt ner, andra har jag slutat läsa av olika anledningar. Rena IVF-dagböcker läser jag inte längre, hur trevliga skribenterna än är. Det känns för jobbigt. Men jag önskar er alla lycka till!
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
En blogg är väl nästan alltid en dagbok? Alla mina är nog ämnesbloggar tror jag. De flesta handlar om barnlöshet eller adoption. På sistone har jag dessutom hittat några vuxna adopterade som bloggar, jätteintressant! Jo, så kollar jag stickbloggar ibland (nördvarning).
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Tertia lever ett liv som är väldigt olikt mitt. Hon är frispråkig och djärv på ett sätt som jag beundrar.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Chisanna verkar tänka ungefär som jag vad gäller mycket i livet. Många som kommenterar är lika mig, men det är inte alla som bloggar.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
O läser min blogg regelbundet och säger ibland till när han tycker att jag är för privat. Han är inte helt förtjust i att jag skriver på nätet, men han accepterar det eftersom han vet att det har varit viktigt för mig.
Jag har faktiskt bett min pappa att läsa min blogg, för jag skulle vilja ha hans åsikt om den skulle kunna användas som stomme till en bok. Pappa har lite kontakter i förlagsbranschen. Sega gubben har dock inte kommit sig för ännu. Han skyller på att det känns väldigt privat, och det har jag förståelse för. Mamma vet att jag bloggar och är väldigt nyfiken men henne släpper jag inte hit ännu.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror det. Fast jag är nog mindre högtravande och genomtänkt i verkliga livet.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har nog blivit mer privat, särskilt sedan vi fick Q. För några år trodde jag självklart att jag skulle posta bilder på min efterlängtade unge när den väl kom, men när vi fick Q blev jag plötsligt väldigt rädd om integriteten.
Det finns fortfarande en lucka i vår historia (länk till höger) som jag har tänkt skriva om, en anledning till att jag inte kommer mig för är att jag inte vet hur privat jag ska vara.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar nog om det mesta, men försöker censurera så att det inte blir för privat. Samtidigt är det privata intressant. Jag försöker att inte vara för vardaglig och bara berätta vad jag gör, för sånt tycker jag själv är rätt trist att läsa.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Helt och hållet! Jag har alltid skrivit dagbok, för det är så skönt att bearbeta och sortera tankar och känslor genom att skriva. Men att lägga ut det på nätet handlar nästan bara om bekräftelse. Fast inte bara den jag får genom kommentarer, utan en sorts kreativ bekräftelse som jag får bara av att läsa det jag har skrivit. Flummigt?
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det tror jag!
15. Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, det har jag. Och en del folk som jag fått kontakt med på olika forum. Det har varit väldigt trevligt.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Kanske. Det är lätt att bli för privat och lämna ut för mycket om sig själv. Man vet ju inte vem som läser.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Nej, faktiskt inte. Alla mina kommentarer har varit snälla. En gång blev jag lite irriterad och skrev om det i ett inlägg, och personen kom tillbaka och svarade och vi fick igång ett bra samtal. Nu är hon en av de "kommenterare" jag uppskattar mest!
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag tror inte det.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det går ju en hemskans massa tid som man kanske hade kunnat använda på ett bättre sätt. Typ motionera eller nåt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet faktiskt inte. Det lutar väl åt att knyta ihop den här blogsäcken snart eftersom vi faktiskt fått barn. Men funderingarna tar ju inte slut för det, så jag vet inte riktigt.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggare är väl som folk är mest, det vill säga en del av samhället och kulturen. Så naturligtvis kommer det att påverka. Men alla bloggar har ju (som tur är) inte lika stor genomslagskraft.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Terapeutiskt att formulera mina känslor, roligt att få respons.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Skönt att få bekräftelsen på att det finns många som varit i samma situation och haft liknande funderingar. Spännande att få glutta in i andras liv.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Latmasksvar: den som känner sig manad.
Nämen oj! Utmanad!
Här sitter man i godan ro och petar sig i naveln (samt snyter sig och byter en och annan blöja) och så har man blivit utmanad! Jag ber om ursäkt för min ouppmärksamhet, jag blev hemskt smickrad!
1. Hur länge har du bloggat?
Minsann ända sedan mars 2004. På den tiden visste jag inte att det fanns något som hette blogg, jag kallade det hemsida. Sidan hade en annan form till att börja med, en del rester finns kvar under länkarna till höger. Ungefär ett år senare hittade jag Blogger och sedan dess har bloggen sett ut som den gör.
Faktum är att det finns en blogg till, som är mer officiell. Den började vi med när vi åkte till Korea för att hämta Q. Det är lite trassligt med två bloggar, men eftersom denna är ganska hemlig och den andra helt öppen (hela bekantskapskretsen verkar läsa den) så kompletterar de varann bra. Nu blev ni allt nyfikna va?
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Som sagt, fenomenet blogg var okänt för mig då. Jag inspirerades mycket av mina goda vänner Chisanna och Linda (som tyvärr har lagt ner sin hemsida).
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nu är jag tråkig igen och hänvisar till en sida som inte längre finns. Karen, en amerikansk tjej skrev om sin infertilitetsresa på en sida som hette The Naked Ovary. Hennes historia liknade i mångt och mycket min, men hon skrev fantastiskt mycket bättre. Mest av allt uppskattade jag att hon inte väjde för det som var svårt, och tyvärr fick hon utstå förskräckliga påhopp på grund av detta. Bitterhet tycks vara oerhört provocerande för många. I höstas kom hon och hennes man hem från Kina med en liten dotter, och strax efteråt valde hon att stänga ner sin sida på grund av otrevliga anonyma kommentarer. Jag saknar henne!
En annan trevlig och exotisk bloggare är Tertia, som efter en helvetesresa nu lever lyckligt familjeliv i Kapstaden. Vi började blogga ungefär samtidigt. Det är alltid kul att läsa det hon skriver.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Oj... dels tänker jag att det var tur att jag inte visste då vad som väntade runt hörnet. I mars 2004 var jag ordentligt deppig och trodde inte att jag skulle klara mycket mer. De följande åren blev dramatiska med dödsfall i familjen, flytt och nya jobb. Jag lever ett helt annat liv nu, inte bara på grund av Q.
Rent stilistiskt så märker jag att det tog ett tag innan jag hittade mitt eget tonfall. I början hade jag ambitionen att hemsidan skulle handla om annat än barnlösheten, men det la jag snabbt ner.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Sisådär sex, sju stycken. Mina favoriter har växlat de senaste åren. Många har tyvärr lagt ner, andra har jag slutat läsa av olika anledningar. Rena IVF-dagböcker läser jag inte längre, hur trevliga skribenterna än är. Det känns för jobbigt. Men jag önskar er alla lycka till!
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
En blogg är väl nästan alltid en dagbok? Alla mina är nog ämnesbloggar tror jag. De flesta handlar om barnlöshet eller adoption. På sistone har jag dessutom hittat några vuxna adopterade som bloggar, jätteintressant! Jo, så kollar jag stickbloggar ibland (nördvarning).
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Tertia lever ett liv som är väldigt olikt mitt. Hon är frispråkig och djärv på ett sätt som jag beundrar.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Chisanna verkar tänka ungefär som jag vad gäller mycket i livet. Många som kommenterar är lika mig, men det är inte alla som bloggar.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
O läser min blogg regelbundet och säger ibland till när han tycker att jag är för privat. Han är inte helt förtjust i att jag skriver på nätet, men han accepterar det eftersom han vet att det har varit viktigt för mig.
Jag har faktiskt bett min pappa att läsa min blogg, för jag skulle vilja ha hans åsikt om den skulle kunna användas som stomme till en bok. Pappa har lite kontakter i förlagsbranschen. Sega gubben har dock inte kommit sig för ännu. Han skyller på att det känns väldigt privat, och det har jag förståelse för. Mamma vet att jag bloggar och är väldigt nyfiken men henne släpper jag inte hit ännu.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror det. Fast jag är nog mindre högtravande och genomtänkt i verkliga livet.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har nog blivit mer privat, särskilt sedan vi fick Q. För några år trodde jag självklart att jag skulle posta bilder på min efterlängtade unge när den väl kom, men när vi fick Q blev jag plötsligt väldigt rädd om integriteten.
Det finns fortfarande en lucka i vår historia (länk till höger) som jag har tänkt skriva om, en anledning till att jag inte kommer mig för är att jag inte vet hur privat jag ska vara.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar nog om det mesta, men försöker censurera så att det inte blir för privat. Samtidigt är det privata intressant. Jag försöker att inte vara för vardaglig och bara berätta vad jag gör, för sånt tycker jag själv är rätt trist att läsa.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Helt och hållet! Jag har alltid skrivit dagbok, för det är så skönt att bearbeta och sortera tankar och känslor genom att skriva. Men att lägga ut det på nätet handlar nästan bara om bekräftelse. Fast inte bara den jag får genom kommentarer, utan en sorts kreativ bekräftelse som jag får bara av att läsa det jag har skrivit. Flummigt?
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det tror jag!
15. Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, det har jag. Och en del folk som jag fått kontakt med på olika forum. Det har varit väldigt trevligt.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Kanske. Det är lätt att bli för privat och lämna ut för mycket om sig själv. Man vet ju inte vem som läser.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Nej, faktiskt inte. Alla mina kommentarer har varit snälla. En gång blev jag lite irriterad och skrev om det i ett inlägg, och personen kom tillbaka och svarade och vi fick igång ett bra samtal. Nu är hon en av de "kommenterare" jag uppskattar mest!
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag tror inte det.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det går ju en hemskans massa tid som man kanske hade kunnat använda på ett bättre sätt. Typ motionera eller nåt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet faktiskt inte. Det lutar väl åt att knyta ihop den här blogsäcken snart eftersom vi faktiskt fått barn. Men funderingarna tar ju inte slut för det, så jag vet inte riktigt.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggare är väl som folk är mest, det vill säga en del av samhället och kulturen. Så naturligtvis kommer det att påverka. Men alla bloggar har ju (som tur är) inte lika stor genomslagskraft.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Terapeutiskt att formulera mina känslor, roligt att få respons.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Skönt att få bekräftelsen på att det finns många som varit i samma situation och haft liknande funderingar. Spännande att få glutta in i andras liv.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Latmasksvar: den som känner sig manad.
1. Hur länge har du bloggat?
Minsann ända sedan mars 2004. På den tiden visste jag inte att det fanns något som hette blogg, jag kallade det hemsida. Sidan hade en annan form till att börja med, en del rester finns kvar under länkarna till höger. Ungefär ett år senare hittade jag Blogger och sedan dess har bloggen sett ut som den gör.
Faktum är att det finns en blogg till, som är mer officiell. Den började vi med när vi åkte till Korea för att hämta Q. Det är lite trassligt med två bloggar, men eftersom denna är ganska hemlig och den andra helt öppen (hela bekantskapskretsen verkar läsa den) så kompletterar de varann bra. Nu blev ni allt nyfikna va?
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Som sagt, fenomenet blogg var okänt för mig då. Jag inspirerades mycket av mina goda vänner Chisanna och Linda (som tyvärr har lagt ner sin hemsida).
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nu är jag tråkig igen och hänvisar till en sida som inte längre finns. Karen, en amerikansk tjej skrev om sin infertilitetsresa på en sida som hette The Naked Ovary. Hennes historia liknade i mångt och mycket min, men hon skrev fantastiskt mycket bättre. Mest av allt uppskattade jag att hon inte väjde för det som var svårt, och tyvärr fick hon utstå förskräckliga påhopp på grund av detta. Bitterhet tycks vara oerhört provocerande för många. I höstas kom hon och hennes man hem från Kina med en liten dotter, och strax efteråt valde hon att stänga ner sin sida på grund av otrevliga anonyma kommentarer. Jag saknar henne!
En annan trevlig och exotisk bloggare är Tertia, som efter en helvetesresa nu lever lyckligt familjeliv i Kapstaden. Vi började blogga ungefär samtidigt. Det är alltid kul att läsa det hon skriver.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Oj... dels tänker jag att det var tur att jag inte visste då vad som väntade runt hörnet. I mars 2004 var jag ordentligt deppig och trodde inte att jag skulle klara mycket mer. De följande åren blev dramatiska med dödsfall i familjen, flytt och nya jobb. Jag lever ett helt annat liv nu, inte bara på grund av Q.
Rent stilistiskt så märker jag att det tog ett tag innan jag hittade mitt eget tonfall. I början hade jag ambitionen att hemsidan skulle handla om annat än barnlösheten, men det la jag snabbt ner.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Sisådär sex, sju stycken. Mina favoriter har växlat de senaste åren. Många har tyvärr lagt ner, andra har jag slutat läsa av olika anledningar. Rena IVF-dagböcker läser jag inte längre, hur trevliga skribenterna än är. Det känns för jobbigt. Men jag önskar er alla lycka till!
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
En blogg är väl nästan alltid en dagbok? Alla mina är nog ämnesbloggar tror jag. De flesta handlar om barnlöshet eller adoption. På sistone har jag dessutom hittat några vuxna adopterade som bloggar, jätteintressant! Jo, så kollar jag stickbloggar ibland (nördvarning).
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Tertia lever ett liv som är väldigt olikt mitt. Hon är frispråkig och djärv på ett sätt som jag beundrar.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Chisanna verkar tänka ungefär som jag vad gäller mycket i livet. Många som kommenterar är lika mig, men det är inte alla som bloggar.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
O läser min blogg regelbundet och säger ibland till när han tycker att jag är för privat. Han är inte helt förtjust i att jag skriver på nätet, men han accepterar det eftersom han vet att det har varit viktigt för mig.
Jag har faktiskt bett min pappa att läsa min blogg, för jag skulle vilja ha hans åsikt om den skulle kunna användas som stomme till en bok. Pappa har lite kontakter i förlagsbranschen. Sega gubben har dock inte kommit sig för ännu. Han skyller på att det känns väldigt privat, och det har jag förståelse för. Mamma vet att jag bloggar och är väldigt nyfiken men henne släpper jag inte hit ännu.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror det. Fast jag är nog mindre högtravande och genomtänkt i verkliga livet.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har nog blivit mer privat, särskilt sedan vi fick Q. För några år trodde jag självklart att jag skulle posta bilder på min efterlängtade unge när den väl kom, men när vi fick Q blev jag plötsligt väldigt rädd om integriteten.
Det finns fortfarande en lucka i vår historia (länk till höger) som jag har tänkt skriva om, en anledning till att jag inte kommer mig för är att jag inte vet hur privat jag ska vara.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar nog om det mesta, men försöker censurera så att det inte blir för privat. Samtidigt är det privata intressant. Jag försöker att inte vara för vardaglig och bara berätta vad jag gör, för sånt tycker jag själv är rätt trist att läsa.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Helt och hållet! Jag har alltid skrivit dagbok, för det är så skönt att bearbeta och sortera tankar och känslor genom att skriva. Men att lägga ut det på nätet handlar nästan bara om bekräftelse. Fast inte bara den jag får genom kommentarer, utan en sorts kreativ bekräftelse som jag får bara av att läsa det jag har skrivit. Flummigt?
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det tror jag!
15. Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, det har jag. Och en del folk som jag fått kontakt med på olika forum. Det har varit väldigt trevligt.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Kanske. Det är lätt att bli för privat och lämna ut för mycket om sig själv. Man vet ju inte vem som läser.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Nej, faktiskt inte. Alla mina kommentarer har varit snälla. En gång blev jag lite irriterad och skrev om det i ett inlägg, och personen kom tillbaka och svarade och vi fick igång ett bra samtal. Nu är hon en av de "kommenterare" jag uppskattar mest!
18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag tror inte det.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det går ju en hemskans massa tid som man kanske hade kunnat använda på ett bättre sätt. Typ motionera eller nåt.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet faktiskt inte. Det lutar väl åt att knyta ihop den här blogsäcken snart eftersom vi faktiskt fått barn. Men funderingarna tar ju inte slut för det, så jag vet inte riktigt.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggare är väl som folk är mest, det vill säga en del av samhället och kulturen. Så naturligtvis kommer det att påverka. Men alla bloggar har ju (som tur är) inte lika stor genomslagskraft.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Terapeutiskt att formulera mina känslor, roligt att få respons.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Skönt att få bekräftelsen på att det finns många som varit i samma situation och haft liknande funderingar. Spännande att få glutta in i andras liv.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
Latmasksvar: den som känner sig manad.
2007-01-12
Arga mamman
Hur kan det vara så att man på samma gång kan vara urtrött på sitt barn och nästan räkna minuterna tills pappan kommer hem, för drabbas av saknad så fort man lämpat över ungen och springa och glutta i sovrumsdörren för att få en glimt av den älskade jobbiga gullsatungen medan pappan nattar?
Jag blev arg på Q idag igen. (Ilskan och mitt förhållande till den - ämne för ett eget blogginlägg, kom ihåg det Helga!). Han har upptäckt att det är roligt att spotta ut maten, för att inte tala om hur kul det är att fräsa till med munnen full av mat, mamma får den rakt i ansiktet och så skojigt arg hon blir sedan! Jag spänner ögonen i honom och säger NEJ med min bästa hundträningsröst bara för att mötas av ett pillemariskt flin. Imorse tog tålamodet slut över gröten. Q:s propeller-gnork-gnöl-syndrom visade sig bero på förkylning som nu är övergående, men han snurrar fortfarande och håller oss vakna och dessutom har jag fått överta förkylningen. Sömnbrist, förkyld och ont i huvudet samt en unge som spottar sin gröt över mig och sig själv, ingen bra kombination. Jag slog handen i bordet och skrek (jo, faktiskt skrek, fy mig!) och satte sedan ner honom på golvet. Där satt han i sin randiga pyjamas och grät och hostade, lilla pyret. Fy vad jag skämdes fast jag fortfarande var arg. Jag bestämde mig för att andas lugnt i tio sekunder. Det gick fem, sedan hittade Q en leksak och slutade gråta. När jag la mig på knä bredvid honom såg han på mig med ett strålande leende och kröp upp i min famn. Vi kramades och så blödig är jag att tårarna kom mig i ögonen.
Jag vet att ungar inte går sönder av att man blir arg på dem. Min mamma hade tusen gånger häftigare humör än jag och jag klarade mig. Men kanske just därför, och för att Q är adopterad, känns det lite förbjudet fortfarande.
Nu ska jag läsa mitt första nummer av Vi Föräldrar i ett försök att känna mig som en del av föräldrakollektivet. Tack för kommentarerna, det är skönt att fler känner som jag!
Jag blev arg på Q idag igen. (Ilskan och mitt förhållande till den - ämne för ett eget blogginlägg, kom ihåg det Helga!). Han har upptäckt att det är roligt att spotta ut maten, för att inte tala om hur kul det är att fräsa till med munnen full av mat, mamma får den rakt i ansiktet och så skojigt arg hon blir sedan! Jag spänner ögonen i honom och säger NEJ med min bästa hundträningsröst bara för att mötas av ett pillemariskt flin. Imorse tog tålamodet slut över gröten. Q:s propeller-gnork-gnöl-syndrom visade sig bero på förkylning som nu är övergående, men han snurrar fortfarande och håller oss vakna och dessutom har jag fått överta förkylningen. Sömnbrist, förkyld och ont i huvudet samt en unge som spottar sin gröt över mig och sig själv, ingen bra kombination. Jag slog handen i bordet och skrek (jo, faktiskt skrek, fy mig!) och satte sedan ner honom på golvet. Där satt han i sin randiga pyjamas och grät och hostade, lilla pyret. Fy vad jag skämdes fast jag fortfarande var arg. Jag bestämde mig för att andas lugnt i tio sekunder. Det gick fem, sedan hittade Q en leksak och slutade gråta. När jag la mig på knä bredvid honom såg han på mig med ett strålande leende och kröp upp i min famn. Vi kramades och så blödig är jag att tårarna kom mig i ögonen.
Jag vet att ungar inte går sönder av att man blir arg på dem. Min mamma hade tusen gånger häftigare humör än jag och jag klarade mig. Men kanske just därför, och för att Q är adopterad, känns det lite förbjudet fortfarande.
Nu ska jag läsa mitt första nummer av Vi Föräldrar i ett försök att känna mig som en del av föräldrakollektivet. Tack för kommentarerna, det är skönt att fler känner som jag!
Arga mamman
Hur kan det vara så att man på samma gång kan vara urtrött på sitt barn och nästan räkna minuterna tills pappan kommer hem, för drabbas av saknad så fort man lämpat över ungen och springa och glutta i sovrumsdörren för att få en glimt av den älskade jobbiga gullsatungen medan pappan nattar?
Jag blev arg på Q idag igen. (Ilskan och mitt förhållande till den - ämne för ett eget blogginlägg, kom ihåg det Helga!). Han har upptäckt att det är roligt att spotta ut maten, för att inte tala om hur kul det är att fräsa till med munnen full av mat, mamma får den rakt i ansiktet och så skojigt arg hon blir sedan! Jag spänner ögonen i honom och säger NEJ med min bästa hundträningsröst bara för att mötas av ett pillemariskt flin. Imorse tog tålamodet slut över gröten. Q:s propeller-gnork-gnöl-syndrom visade sig bero på förkylning som nu är övergående, men han snurrar fortfarande och håller oss vakna och dessutom har jag fått överta förkylningen. Sömnbrist, förkyld och ont i huvudet samt en unge som spottar sin gröt över mig och sig själv, ingen bra kombination. Jag slog handen i bordet och skrek (jo, faktiskt skrek, fy mig!) och satte sedan ner honom på golvet. Där satt han i sin randiga pyjamas och grät och hostade, lilla pyret. Fy vad jag skämdes fast jag fortfarande var arg. Jag bestämde mig för att andas lugnt i tio sekunder. Det gick fem, sedan hittade Q en leksak och slutade gråta. När jag la mig på knä bredvid honom såg han på mig med ett strålande leende och kröp upp i min famn. Vi kramades och så blödig är jag att tårarna kom mig i ögonen.
Jag vet att ungar inte går sönder av att man blir arg på dem. Min mamma hade tusen gånger häftigare humör än jag och jag klarade mig. Men kanske just därför, och för att Q är adopterad, känns det lite förbjudet fortfarande.
Nu ska jag läsa mitt första nummer av Vi Föräldrar i ett försök att känna mig som en del av föräldrakollektivet. Tack för kommentarerna, det är skönt att fler känner som jag!
Jag blev arg på Q idag igen. (Ilskan och mitt förhållande till den - ämne för ett eget blogginlägg, kom ihåg det Helga!). Han har upptäckt att det är roligt att spotta ut maten, för att inte tala om hur kul det är att fräsa till med munnen full av mat, mamma får den rakt i ansiktet och så skojigt arg hon blir sedan! Jag spänner ögonen i honom och säger NEJ med min bästa hundträningsröst bara för att mötas av ett pillemariskt flin. Imorse tog tålamodet slut över gröten. Q:s propeller-gnork-gnöl-syndrom visade sig bero på förkylning som nu är övergående, men han snurrar fortfarande och håller oss vakna och dessutom har jag fått överta förkylningen. Sömnbrist, förkyld och ont i huvudet samt en unge som spottar sin gröt över mig och sig själv, ingen bra kombination. Jag slog handen i bordet och skrek (jo, faktiskt skrek, fy mig!) och satte sedan ner honom på golvet. Där satt han i sin randiga pyjamas och grät och hostade, lilla pyret. Fy vad jag skämdes fast jag fortfarande var arg. Jag bestämde mig för att andas lugnt i tio sekunder. Det gick fem, sedan hittade Q en leksak och slutade gråta. När jag la mig på knä bredvid honom såg han på mig med ett strålande leende och kröp upp i min famn. Vi kramades och så blödig är jag att tårarna kom mig i ögonen.
Jag vet att ungar inte går sönder av att man blir arg på dem. Min mamma hade tusen gånger häftigare humör än jag och jag klarade mig. Men kanske just därför, och för att Q är adopterad, känns det lite förbjudet fortfarande.
Nu ska jag läsa mitt första nummer av Vi Föräldrar i ett försök att känna mig som en del av föräldrakollektivet. Tack för kommentarerna, det är skönt att fler känner som jag!
2007-01-11
Andra sidan
Hur är det nu att äntligen ha kommit över på andra sidan? Jag tänker på det ibland, men bara ibland, för i vardagen med Q har jag fullt upp med att vara med honom här och nu. Det är väldigt skönt, efter att i så många år ha levat med en strävan framåt, till nästa ägglossning, nästa spraystart, nästa möte med soc, nästa besked om adoptionen, nästa flytt, nästa ljuspunkt i tillvaron. Äntligen ligger livets pusselbitar rätt och jag finns här och nu, med min man och min son.
Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.
Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.
Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.
Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.
Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.
Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.
Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)
När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.
Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.
Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.
Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.
Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.
Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.
Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.
Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)
När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.
Andra sidan
Hur är det nu att äntligen ha kommit över på andra sidan? Jag tänker på det ibland, men bara ibland, för i vardagen med Q har jag fullt upp med att vara med honom här och nu. Det är väldigt skönt, efter att i så många år ha levat med en strävan framåt, till nästa ägglossning, nästa spraystart, nästa möte med soc, nästa besked om adoptionen, nästa flytt, nästa ljuspunkt i tillvaron. Äntligen ligger livets pusselbitar rätt och jag finns här och nu, med min man och min son.
Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.
Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.
Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.
Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.
Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.
Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.
Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)
När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.
Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.
Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.
Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.
Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.
Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.
Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.
Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)
När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.
2007-01-09
Jodå, vi lever (nätt och jämnt)
Bloggande blir det inte mycket med just nu. Ideerna saknas inte, jag tänker ofta på vad jag skulle vilja skriva om, har en hel massa oskrivna inlägg i huvudet. De kanske kommer på pränt någon dag.
Förra veckan var fin, mamma var här och hälsade på och hon och Q fick lära känna varann. Hon är som väntat helt bedårad av honom, inte enbart för att han är hennes första barnbarn utan också i kraft av hans förtjusande personlighet. Det var roligt att se honom genom hennes ögon, och få bekräftat en del saker jag själv tänkt på (mamma är mycket mer van vid och intresserad av barn än jag). Till exempel så är han väldigt duktig på att sysselsätta sig själv, han visserligen pigg och aktiv men på inget sätt hyperaktiv, han kan leka för sig själv långa stunder. Mamma påpekade att detta är något att ta till vara och inte störa honom i onödan. Klokt råd.
Idag har jag grus i ögonen, vi har haft en jobbig natt. Det började dåligt med att jag inte kunde somna, men det var Q helt oskyldig till. Lagom tills jag började slappna av satte han igång att snurra runt i sängen som en propeller och gnorka och gnöla. Ett mönster som upprepade sig var att han somnade till men vaknade, argt och plötsligt.
Imorse klockan sex undrade jag vad fan vi skulle skaffa barn för. Men nu efter dusch, frukost, blöjbyte och lite lek är Q snäll och glad och jag på någorlunda humör. Jag ska strax fixa en flaska välling och se om jag kan övertala honom att ta en extra lång förmiddagslur.
PS Q har ju som bekant ett synfel, som gjorde att adoptionen av honom gick snabbare. Första beskedet var att det var rätt rejält, 7 respektive 11 dioptrier. Sedan vi fick honom har vi undrat lite om detta kunde stämma. En unge som hittar granbarr på golvet och känner igen folk på flera tiotals meter? Förra veckan var vi hos ögonläkare. Han verkar ha normal syn för sin ålder, men för säkerhets skull ska vi fortsätta gå på kontroller. Hurra!
Förra veckan var fin, mamma var här och hälsade på och hon och Q fick lära känna varann. Hon är som väntat helt bedårad av honom, inte enbart för att han är hennes första barnbarn utan också i kraft av hans förtjusande personlighet. Det var roligt att se honom genom hennes ögon, och få bekräftat en del saker jag själv tänkt på (mamma är mycket mer van vid och intresserad av barn än jag). Till exempel så är han väldigt duktig på att sysselsätta sig själv, han visserligen pigg och aktiv men på inget sätt hyperaktiv, han kan leka för sig själv långa stunder. Mamma påpekade att detta är något att ta till vara och inte störa honom i onödan. Klokt råd.
Idag har jag grus i ögonen, vi har haft en jobbig natt. Det började dåligt med att jag inte kunde somna, men det var Q helt oskyldig till. Lagom tills jag började slappna av satte han igång att snurra runt i sängen som en propeller och gnorka och gnöla. Ett mönster som upprepade sig var att han somnade till men vaknade, argt och plötsligt.
Imorse klockan sex undrade jag vad fan vi skulle skaffa barn för. Men nu efter dusch, frukost, blöjbyte och lite lek är Q snäll och glad och jag på någorlunda humör. Jag ska strax fixa en flaska välling och se om jag kan övertala honom att ta en extra lång förmiddagslur.
PS Q har ju som bekant ett synfel, som gjorde att adoptionen av honom gick snabbare. Första beskedet var att det var rätt rejält, 7 respektive 11 dioptrier. Sedan vi fick honom har vi undrat lite om detta kunde stämma. En unge som hittar granbarr på golvet och känner igen folk på flera tiotals meter? Förra veckan var vi hos ögonläkare. Han verkar ha normal syn för sin ålder, men för säkerhets skull ska vi fortsätta gå på kontroller. Hurra!
Jodå, vi lever (nätt och jämnt)
Bloggande blir det inte mycket med just nu. Ideerna saknas inte, jag tänker ofta på vad jag skulle vilja skriva om, har en hel massa oskrivna inlägg i huvudet. De kanske kommer på pränt någon dag.
Förra veckan var fin, mamma var här och hälsade på och hon och Q fick lära känna varann. Hon är som väntat helt bedårad av honom, inte enbart för att han är hennes första barnbarn utan också i kraft av hans förtjusande personlighet. Det var roligt att se honom genom hennes ögon, och få bekräftat en del saker jag själv tänkt på (mamma är mycket mer van vid och intresserad av barn än jag). Till exempel så är han väldigt duktig på att sysselsätta sig själv, han visserligen pigg och aktiv men på inget sätt hyperaktiv, han kan leka för sig själv långa stunder. Mamma påpekade att detta är något att ta till vara och inte störa honom i onödan. Klokt råd.
Idag har jag grus i ögonen, vi har haft en jobbig natt. Det började dåligt med att jag inte kunde somna, men det var Q helt oskyldig till. Lagom tills jag började slappna av satte han igång att snurra runt i sängen som en propeller och gnorka och gnöla. Ett mönster som upprepade sig var att han somnade till men vaknade, argt och plötsligt.
Imorse klockan sex undrade jag vad fan vi skulle skaffa barn för. Men nu efter dusch, frukost, blöjbyte och lite lek är Q snäll och glad och jag på någorlunda humör. Jag ska strax fixa en flaska välling och se om jag kan övertala honom att ta en extra lång förmiddagslur.
PS Q har ju som bekant ett synfel, som gjorde att adoptionen av honom gick snabbare. Första beskedet var att det var rätt rejält, 7 respektive 11 dioptrier. Sedan vi fick honom har vi undrat lite om detta kunde stämma. En unge som hittar granbarr på golvet och känner igen folk på flera tiotals meter? Förra veckan var vi hos ögonläkare. Han verkar ha normal syn för sin ålder, men för säkerhets skull ska vi fortsätta gå på kontroller. Hurra!
Förra veckan var fin, mamma var här och hälsade på och hon och Q fick lära känna varann. Hon är som väntat helt bedårad av honom, inte enbart för att han är hennes första barnbarn utan också i kraft av hans förtjusande personlighet. Det var roligt att se honom genom hennes ögon, och få bekräftat en del saker jag själv tänkt på (mamma är mycket mer van vid och intresserad av barn än jag). Till exempel så är han väldigt duktig på att sysselsätta sig själv, han visserligen pigg och aktiv men på inget sätt hyperaktiv, han kan leka för sig själv långa stunder. Mamma påpekade att detta är något att ta till vara och inte störa honom i onödan. Klokt råd.
Idag har jag grus i ögonen, vi har haft en jobbig natt. Det började dåligt med att jag inte kunde somna, men det var Q helt oskyldig till. Lagom tills jag började slappna av satte han igång att snurra runt i sängen som en propeller och gnorka och gnöla. Ett mönster som upprepade sig var att han somnade till men vaknade, argt och plötsligt.
Imorse klockan sex undrade jag vad fan vi skulle skaffa barn för. Men nu efter dusch, frukost, blöjbyte och lite lek är Q snäll och glad och jag på någorlunda humör. Jag ska strax fixa en flaska välling och se om jag kan övertala honom att ta en extra lång förmiddagslur.
PS Q har ju som bekant ett synfel, som gjorde att adoptionen av honom gick snabbare. Första beskedet var att det var rätt rejält, 7 respektive 11 dioptrier. Sedan vi fick honom har vi undrat lite om detta kunde stämma. En unge som hittar granbarr på golvet och känner igen folk på flera tiotals meter? Förra veckan var vi hos ögonläkare. Han verkar ha normal syn för sin ålder, men för säkerhets skull ska vi fortsätta gå på kontroller. Hurra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)