Namn och namngivning

För några veckor sedan läste och skrev jag i en tråd på adoptera.nu som handlade om adopterades ursprungsnamn, om det ska behållas som tilltalsnamn eller inte. Som så ofta svallade känslorna höga. En av de saker jag uppskattar mest med forumet är de vuxna adopterade som skriver där, de har lärt mig oerhört mycket. Att en del inlägg är bittra och oförsonliga får man leva med. I början tog jag väldigt illa vid mig, men inte längre. Varför kan jag berätta om i ett annat inlägg.

Hur som helst: namn, först några ord om min eget, som är ovanligt. Förnamnet är svenskt och inte konstigt alls, men när jag föddes 1970 var det bara gamla tanter som hette så. Numera är det ett vanligt namn på små flickor, och det är mer regel än undantag att jag hajar till i mataffären när jag hör mitt namn ropas eller rytas efter någon liten marodör.

Efternamnet är ännu ovanligare, vi är bara en handfull som heter så i Sverige. Bland annat därför valde jag att behålla det när O och jag gifte oss. Det var nog ett stråk av feminism också och allmän motvallighet. O hade inga synpunkter, han kunde lika lite som jag tänka sig att byta, och ingen av oss gillar dubbelnamn. Så vi har olika efternamn.

Från ungefär sju års ålder har jag trivts med mitt namn, och gillat att det är ovanligt (innan dess ville jag helst av allt heta Lisa, som Lisa i Bullerbyn. Jag ville nog ha en bit av hennes trygga barndom också.) Det är praktiskt att kunna presentera sig med bara förnamnet. Det är kul att folk lägger märke till en och kommer ihåg en, och det är oftast också roligt att bli tillfrågad om jag är släkt med den-eller-den. (Fast å andra sidan är jag glad att jag inte blev läkare, eftersom större delen av min släkt är det, och efternamnet alltså är relativt känt bland läkare.)

Ovanpå detta har jag två mellannamn. Jag delar dem med mamma, mormor och mormorsmor. Ett av dem lär jag visst vara den åttonde i nedstigande led som heter. När jag började drömma om barn drömde jag i hemlighet mest om en dotter (också ett ämne för ett eget inlägg?) och jag visste vad hon skulle heta: Helga, följt av mina två andranamn.

Det var därför jag tog mig pseudonymen Helga när jag började skriva på Föräldrakanalen, och jag behöll den när jag började med denna hemsida. Med tiden har jag fått sådana associationer till namnet som gör att det skulle kännas konstigt att ge det till mitt barn.

Allt eftersom åren gick och det inte alls blev något barn, fick jag en annan syn på det mesta, däribland mig själv. Min självbild som duktig och präktig självskriven leverantör (notera ordvalet) av släktens första barnbarn fick sig en rejäl knäck. Min barnlängtan var min egen, den var stark och genuin, men vad gällde mycket annat började jag ifrågasätta vems önskningar och behov jag egentligen ville uppfylla. Nog om det.

O var å sin sida inte alls trakterad av att en eventuell dotters namn skulle vara bestämt på förhand av min släkt. Han tyckte dessutom att tre förnamn var två för mycket, själv har han bara ett och ett relativt vanligt sådant. Å andra sidan är hans efternamn desto ovanligare. För honom var det viktigt att barnen fick hans efternamn, mig kvittade det. För många är det viktigt att heta samma sak, att visa att man hör ihop som en familj, men jag har aldrig känt så. Och jag avskyr verkligen dubbelnamn, så jag tänker inte plåga mitt stackars barn med ett. Kombinationen av O:s och mitt efternamn blir dessutom ovanligt hopplös.

Vår kompromiss blev alltså att barnen ska ha O:s efternamn, att jag får välja förnamn men att O har veto. So far so good. Fram med ungarna dårå. Men så lätt gick det inte, som bekant.

Så småningom stod det klart att det var genom adoption vi skulle få barn. Då har barnet redan ett namn. Det är olika vem som har valt namnet, ibland är det mamman, ibland barnhemmet eller någon socialarbetare.

Inte heller behövde vi fundera på mina släktnamn eller mina identifikationsproblem med namnet Helga, för det var ju en pojke vi fick. Han hade ett förnamn och ett efternamn, som socialarbetaren på SWS hade valt åt honom. Enligt namnlagen måste vi behålla åtminstone något av dem, och vi valde att behålla förnamnet (inte minst för dess vackra betydelse välsignad skatt) och släppa efternamnet. Men om Q som vuxen vill ta tillbaka sitt koreanska efternamn ska han naturligtvis få det, och vi ska hjälpa honom.

Tilltalsnamnet kom vi på förra sommaren, strax efter att svärfar dog. Det är en variant av svärfars namn, men inte riktigt samma. Det var ganska vanligt bland små pojkar för något decennium sedan men har halkat ner på topplistan. Det är perfekt tycker jag, att ha ett namn som alla känner till och har hört men som man förhoppningsvis är ensam om i klassen och bland de närmaste kompisarna. Och så passade det ihop med efternamnet också.

Att behålla Q:s koreanska namn som tilltalsnamn föresvävade oss inte, guhjälpeoss men så är det. När vi fortfarande var inne på Bolivia som adoptionsland tänkte vi att vi nog skulle behålla barnets namn som tilltalsnamn, de flesta spanska namn går ju att uttala ganska korrekt på svenska. Men trots att vi frågade flera gånger på SWS är vi inte säkra på hur vi ska uttala Q:s namn. Socialarbetaren uttalade det på ett sätt, och fostermamman på ett annat. Varför fattade vi inte. Jag ropar ibland på Q med namnet som fostermamman använde. Han lystrar alltid och ger mig ett strålande leende. Jag undrar så vad det betyder. Jag vill fortsätta använda det ibland så att han inte glömmer det. Ett tunt litet band åtminstone tillbaka till hans korta tid i Korea.

När jag läser vad vuxna adopterade tycker står det klart att vi i vissas ögon har begått ett övergrepp. Jag förstår vad de menar, och jag vill verkligen ta till mig och lyssna på deras upplevelser. Ett namn är något mycket personligt och inget man byter hur som helst. Vi har ryckt upp Q med rötterna och placerat honom i en ny tillvaro och ny kultur. Han har inte kunnat välja, han har inte bett om att få komma hit. Namnet var nästan det enda han fick med sig från sitt gamla liv, och det har förpassats till andranamn.

Men det är en annan sak som jag tycker kommer bort i debatten. Vi vill välja ett namn åt vårt barn. För han är ju vårt barn nu, på alla sätt, och det vill vi visa. Föräldrar väljer namn till sina barn, namn som låter vackra eller betyder något vackert. Att välja och ge namn åt sitt barn är för mig en del av föräldrablivandet. Viktigt för anknytningen om man så vill. Hur hade det sett ut om vi inte hade gett Q hans namn som han delar med svärfar, bara för att han är adopterad? En biologisk son hade fått det namnet. En biologisk dotter hade fått mina andranamn.

Namngivningen visade sig vara en svårare fråga än jag hade trott. En balansgång mellan att respektera barnets ursprung och att helhjärtat omsluta barnet i vår familj och släkt. Men jag är nöjd med våra val, och jag tror att jag kommer att kunna förklara för Q hur vi tänkte. Jag hoppas att han kommer att tycka om sina namn, men mest av allt hoppas jag att han kommer att tycka om sig själv.