Andra sidan

Hur är det nu att äntligen ha kommit över på andra sidan? Jag tänker på det ibland, men bara ibland, för i vardagen med Q har jag fullt upp med att vara med honom här och nu. Det är väldigt skönt, efter att i så många år ha levat med en strävan framåt, till nästa ägglossning, nästa spraystart, nästa möte med soc, nästa besked om adoptionen, nästa flytt, nästa ljuspunkt i tillvaron. Äntligen ligger livets pusselbitar rätt och jag finns här och nu, med min man och min son.

Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.

Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.

Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.

Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.

Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.

Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.

Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)

När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.