Hur kan det vara så att man på samma gång kan vara urtrött på sitt barn och nästan räkna minuterna tills pappan kommer hem, för drabbas av saknad så fort man lämpat över ungen och springa och glutta i sovrumsdörren för att få en glimt av den älskade jobbiga gullsatungen medan pappan nattar?
Jag blev arg på Q idag igen. (Ilskan och mitt förhållande till den - ämne för ett eget blogginlägg, kom ihåg det Helga!). Han har upptäckt att det är roligt att spotta ut maten, för att inte tala om hur kul det är att fräsa till med munnen full av mat, mamma får den rakt i ansiktet och så skojigt arg hon blir sedan! Jag spänner ögonen i honom och säger NEJ med min bästa hundträningsröst bara för att mötas av ett pillemariskt flin. Imorse tog tålamodet slut över gröten. Q:s propeller-gnork-gnöl-syndrom visade sig bero på förkylning som nu är övergående, men han snurrar fortfarande och håller oss vakna och dessutom har jag fått överta förkylningen. Sömnbrist, förkyld och ont i huvudet samt en unge som spottar sin gröt över mig och sig själv, ingen bra kombination. Jag slog handen i bordet och skrek (jo, faktiskt skrek, fy mig!) och satte sedan ner honom på golvet. Där satt han i sin randiga pyjamas och grät och hostade, lilla pyret. Fy vad jag skämdes fast jag fortfarande var arg. Jag bestämde mig för att andas lugnt i tio sekunder. Det gick fem, sedan hittade Q en leksak och slutade gråta. När jag la mig på knä bredvid honom såg han på mig med ett strålande leende och kröp upp i min famn. Vi kramades och så blödig är jag att tårarna kom mig i ögonen.
Jag vet att ungar inte går sönder av att man blir arg på dem. Min mamma hade tusen gånger häftigare humör än jag och jag klarade mig. Men kanske just därför, och för att Q är adopterad, känns det lite förbjudet fortfarande.
Nu ska jag läsa mitt första nummer av Vi Föräldrar i ett försök att känna mig som en del av föräldrakollektivet. Tack för kommentarerna, det är skönt att fler känner som jag!
Det som är så häftigt och samtidigt så jobbigt med föräldraskapet är ju att man får uppleva så starka känslor åt bägge håll.
SvaraRaderaJag älskar mina döttrar så mycket att jag kan börja lipa när jag tänker på dem, och ingen, ingen annan kan få mig så oerhört lycklig. Och ingen kan få mig så urförbenat arg heller.
Har upprepade gånger stått och vrååålat av helig ilska rätt in i späda tvååringsöron, av orsaker som är så himla pinsamt simpla...kan t ex vara att H vägrar ta på sig stövlarna och vi har bråttom iväg. Skäms alltid jättemycket sen, speciellt som jag vet att det är jag som gör bort mig...även om "brottet" skulle vara mycket värre än stövelvägran så har jag ingen rätt att tappa kontrollen och skälla på ett litet barn.
Oftast så gör jag inte det heller, utan man lär sig de där föräldraknepen som funkar efter hand; vilka "knappar" man skall trycka på för att dottern skall ta på sig stövlarna alldeles frivilligt. Det kan vara så enkelt som att be henne välja mellan två olika stövlar, får hon välja själv så sätter hon gärna på sig det par HON väljer.
Men likförbannat står jag där och skriker ibland...:(
Det jag tänker på när du beskriver dina mindre ädla känslor, det är att du och din man inte har haft sådär himla mycket tid på er att lära er var de där "knapparna" sitter på Q.
När man har en nyfödd bebis så lär man sig de där små detaljerna efter hand, i lagom(väldigt)långsam takt.
Men ni stackare måste lära er hela handhavandet av en levnadsglad och klurig snart års-bebis på några veckor, och bruksanvisning fick ni inte med heller....inte konstigt att du flippar ut ibland tycker jag.
Det är ett stort steg att ta, från ensamvuxenliv till liv med en ettåring.
Ni kommer säkert att lära er bättre hur Q funkar efter hand, och därmed också lära er avvärja incidenter, bus och utbrott innan de händer, eller att hantera det som har hänt bättre.
Annika
PS...Kan varmt rekommendera en kurs i något som kallas "aktivt föräldraskap". Jag gick den förra året, genom öppna förskolan här i stan. Det är en slags handfast, konkret och praktisk kurs...man får kort sagt lära sig hur barn funkar, och hur man får ett bra liv tillsammans barn-förälder med minimala konfliktsituationer.
Vi har fått det mycket bättre här hemma efter att jag gick kursen.
Tack för dina inlägg och att vi andra också får läsa och lära från varandra. Håller också med Annika i allt hon skriver, hur kan man älska någon som kan göra en så vansinnig? Så många gånger jag har fallit ned och betett mig lika illa som ungen min, trots att jag är 38 år och hon 3 år. Jag skäms, skäms skäms och känner mig som världens sämsta mamma. Läser man sedan på andra föräldraforum så får man intrycket att just det föräldrakooperativet som man inte känner sig delaktig i, är så fantastiskt präktiga och försiktiga med sina barn. Det får mig att må ännu mer illa. ja, ja jag tror min dotter har det bra trots sin "hemska" mamma (som t o m kan dricka två glas vin en fredagkväll; anm. en annan diskussion på föräldrakanalen som jag nästan svimmade över).
SvaraRaderaJag låter nog lite sur och näbbig idag :).
En annan sak Helga som jag tänkte på när dottern var liten och sov dåligt på nätterna; sömnbrist används vid tortyr, den bryter ned människor. Inte konstigt att vi föräldrar har taskigt tålamod när vi får sova lite. Den biten blir klart bättre ju äldre dem blir.
kram
Malva