Uppdrag jul utfört

Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.

Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.

Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?

Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?

Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.

Uppdrag jul utfört

Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.

Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.

Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?

Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?

Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.

Mammauppdatering

Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.

Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.

Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.

Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.

Bitterljuvt igenkännande

På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.

Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.

Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.

De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?

Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.

Mammauppdatering

Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.

Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.

Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.

Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.

Bitterljuvt igenkännande

På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.

Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.

Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.

De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?

Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.

Idag för 22 år och en dag sedan

.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.

Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.

Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.

Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.

Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.

Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!

Vi har nästan bestämt oss!

Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.

Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?

O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.

I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.

Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.

Idag för 22 år och en dag sedan

.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.

Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.

Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.

Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.

Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.

Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!

Vi har nästan bestämt oss!

Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.

Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?

O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.

I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.

Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.

Detta tror jag på

Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.

Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.

Så jag är rätt van.

Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.

Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)

Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.

Detta tror jag på

Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.

Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.

Så jag är rätt van.

Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.

Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)

Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.

Det finns MÅNGA andra länder!

Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.

Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.

Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.

Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.

På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.

Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.

Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.

Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.

Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.

Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.

Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.

Före jul vet vi kanske vem det blir.

Det finns MÅNGA andra länder!

Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.

Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.

Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.

Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.

På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.

Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.

Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.

Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.

Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.

Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.

Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.

Före jul vet vi kanske vem det blir.

Kapstaden rekommenderas varmt!

Nu har vi varit hemma i en vecka. Den senaste semestern är alltid den bästa, men frågan är om inte denna verkligen var den bästa.

Vad var allra bäst? Jag vet inte. Maten, kanske. Den var fantastisk. Möra lena köttbitar, fin vit kotlettfisk, grillad med citron. Ostron! Smörig avokado, saftig mango. English afternoon tea, scones, jam and clotted cream. Boboti, en kryddig köttgryta. Kort sagt, fina råvaror och cross culture cooking när den är som bäst. (Mja, okej då, vid närmare eftertanke var det två saker som aldrig var särskilt goda: pommes frites - för bleka och blöta, och kaffe - för svagt.)

Vinet gick inte av för hackor heller. Jag har tidigare inte varit så värst intresserad av vin, kunde aldrig komma ihåg vilka viner jag gillade. Men nu vet jag. Shiraz och Chardonnay. Det ska vara kraftfulla viner, vare sig det är rött eller vitt. Inget tunt och mesigt. Det var härligt att åka mellan vingårdarna och provsmaka, och köpa med oss det vi gillade bäst.

Både vin och mat är billigt i Sydafrika. Vi betalade sällan mer än 300 kr för trerätters middagar med vin. Tycker man att det är för dyrt, går det bra att ta med sig eget vin på krogen.

Som om inte detta vore nog, är Kapstaden med omgivningar dessutom oerhört vackert. Vi har beundrat oräkneliga utsikter. Jakarandaträden blommade som bäst, stora träd med himmelsblå blommor. Vi har sett pingviner, valar, giraffer, noshörningar, gnuer och lejon. Fast inte på samma ställe förstås.

Starkast intryck gjorde nog ändå landet Sydafrika, dess historia och kultur. Vi besökte en kåkstad och blev imponerade av den livsglädje och företagsamhet vi såg där. De flesta vi mötte gav intryck av att vara oerhört stolta över sitt land, och det undrar jag inte på. De har klarat övergången från apartheid till demokrati, på bara tio år. Visst har de enorma problem, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och aids, men de är definitivt på rätt väg.

Jag läste två intressanta böcker under semestern, den ena om förhandlingarna som ledde till apartheids fall, den andra var Mandelas självbiografi. Jag är inte mycket för helgonförklaringar, men Mandela är sannerligen en hjälte. Detta är hans credo, och det är tänkvärt:

"It was during those long and lonely years that my hunger for the freedom of my own people became a hunger for the freedom of all people, white and black. I knew as well as I knew anything that the oppressor must be liberated just as surely as the oppressed. A man who takes away another man's freedom is a prisoner of hatred, he is locked behind the bars of prejudice and narrow-mindedness. I am not truly free if I am taking away someone else's freedom, just as surely as I am not free when my freedom is taken from me. The oppressed and the oppressor alike are robbed of their humanity."

Så enkelt är det. Både förövare och offer är ofria. Det är lätt att glömma bort.

Vill nu inte Helga adoptera från detta enastående land, frågar ni. Svar: jo det vill hon, väldigt gärna. Men hon kan inte. För att få adoptera från Sydafrika måste man vara varmt kristen, helst aktiv i en församling. Där föll det. Tyvärr.

Men det finns ju andra länder!

Kapstaden rekommenderas varmt!

Nu har vi varit hemma i en vecka. Den senaste semestern är alltid den bästa, men frågan är om inte denna verkligen var den bästa.

Vad var allra bäst? Jag vet inte. Maten, kanske. Den var fantastisk. Möra lena köttbitar, fin vit kotlettfisk, grillad med citron. Ostron! Smörig avokado, saftig mango. English afternoon tea, scones, jam and clotted cream. Boboti, en kryddig köttgryta. Kort sagt, fina råvaror och cross culture cooking när den är som bäst. (Mja, okej då, vid närmare eftertanke var det två saker som aldrig var särskilt goda: pommes frites - för bleka och blöta, och kaffe - för svagt.)

Vinet gick inte av för hackor heller. Jag har tidigare inte varit så värst intresserad av vin, kunde aldrig komma ihåg vilka viner jag gillade. Men nu vet jag. Shiraz och Chardonnay. Det ska vara kraftfulla viner, vare sig det är rött eller vitt. Inget tunt och mesigt. Det var härligt att åka mellan vingårdarna och provsmaka, och köpa med oss det vi gillade bäst.

Både vin och mat är billigt i Sydafrika. Vi betalade sällan mer än 300 kr för trerätters middagar med vin. Tycker man att det är för dyrt, går det bra att ta med sig eget vin på krogen.

Som om inte detta vore nog, är Kapstaden med omgivningar dessutom oerhört vackert. Vi har beundrat oräkneliga utsikter. Jakarandaträden blommade som bäst, stora träd med himmelsblå blommor. Vi har sett pingviner, valar, giraffer, noshörningar, gnuer och lejon. Fast inte på samma ställe förstås.

Starkast intryck gjorde nog ändå landet Sydafrika, dess historia och kultur. Vi besökte en kåkstad och blev imponerade av den livsglädje och företagsamhet vi såg där. De flesta vi mötte gav intryck av att vara oerhört stolta över sitt land, och det undrar jag inte på. De har klarat övergången från apartheid till demokrati, på bara tio år. Visst har de enorma problem, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och aids, men de är definitivt på rätt väg.

Jag läste två intressanta böcker under semestern, den ena om förhandlingarna som ledde till apartheids fall, den andra var Mandelas självbiografi. Jag är inte mycket för helgonförklaringar, men Mandela är sannerligen en hjälte. Detta är hans credo, och det är tänkvärt:

"It was during those long and lonely years that my hunger for the freedom of my own people became a hunger for the freedom of all people, white and black. I knew as well as I knew anything that the oppressor must be liberated just as surely as the oppressed. A man who takes away another man's freedom is a prisoner of hatred, he is locked behind the bars of prejudice and narrow-mindedness. I am not truly free if I am taking away someone else's freedom, just as surely as I am not free when my freedom is taken from me. The oppressed and the oppressor alike are robbed of their humanity."

Så enkelt är det. Både förövare och offer är ofria. Det är lätt att glömma bort.

Vill nu inte Helga adoptera från detta enastående land, frågar ni. Svar: jo det vill hon, väldigt gärna. Men hon kan inte. För att få adoptera från Sydafrika måste man vara varmt kristen, helst aktiv i en församling. Där föll det. Tyvärr.

Men det finns ju andra länder!