Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.
Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.
Så jag är rätt van.
Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.
Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)
Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.
Håper jeg ikke såret deg. Jeg aksepterer at ulike personer har ulike måter å håndtere tilværelsen på. Jeg er også lei meg for min infertilitet - men jeg forsøker å leve litt på to plan - la sorgen ligge der uten å trekke den fram for mye og la den få for stor innflytelse. Det skygger så fort over mulig glede. Man må, (etter mitt syn da som gjelder for meg selv), velge om man skal være bitter for det man ikke har eller takknemlig for det man har. Det siste innebærer litt "tankemessig diett" og korrigeringer av meg selv av og til. "vet du hva - det er så mye vakkert i livet ditt, mange skjønne venner, skjønn mann, god jobb. Så mye gøy man kan gjøre og snakke om. Ikke depp for mye."
SvaraRaderaMen det er sikkert viktig som du sier å samtidig erkjenne at det er trist å ikke kunne få barn. Klart det er det. Jeg bekymrer meg også innimellom. Spesielt når jeg kjenner magesmerter og lurer på om min endometriose har gått helt amok og hva som skjer der inne. Det er ikke hyggelig. Men det er lite jeg kan gjøre med sykdommen . den lever sitt eget liv. Sånn er det.
I går følte jeg litt sorg da en venninne fortalte meg hun var gravid - men så lot jeg sorgen hvile og tenkte heller at så skjønt det er for henne - og sa hun var heldig som lett ble gravid. Det er så mye hyggeligere å glede seg på andres vegne - og at verden går videre med nye bebier som kommer til er jo supert. -Selvom jeg ikke kan bidra til befolkningsøkningen, dessverre.
Sånner hvertfall min metode. Jeg har grått av og til, men har bare måttet akseptere at tilfeldighetene ikke har vært på min side når det gjelder fertilitet og at det er brutalt og vanskelig og at jeg ikke kan kontrollere det. Men det må ikke få lov til å kaste for store skygger over alt annet. Det er min måte å være konstruktiv på.
Forstår også at en blogg også er en outlet for mye svart - jeg hadde kanskje ikke alltid vart så positiv om jeg hadde min egen blogg. Men faktisk, jeg tenker så lite på det med barnløsheten at jeg ikke hadde vært istand til å ha en egen blogg om infertiltitet....Men da kan jeg heller ha gleden av å besøke andres sider - jeg synes det er godt å snakke med folk som er i samme situasjon jeg også.
Klem J.
Hej Johanne,
SvaraRaderaNej, du sårade mig inte, det är lugnt. Däremot blev jag lite irriterad på tonen i ditt förra inlägg, som jag uppfattade som kategoriskt och mästrande. Men jag uppskattar att du kom tillbaka och förklarade dig lite närmare. Dialog är alltid positivt!
Vi närmar oss slutet på vår infertilitetsresa. Jag har anledning att tro att det värsta ligger bakom mig. Nu, med lite perspektiv, kan jag säga att jag tidvis varit ordentligt deprimerad på grund av infertiliteten. Depression är en sjukdom och därmed är det inget man styr med viljan. Det handlar inte om att rycka upp sig och se ljust på tillvaron och vara tacksam. Tro mig när jag säger detta.
Jag vet inte hur mycket av min sida du har läst, men om du går tillbaka i tiden ett drygt år så kommer du att se att jag faktiskt inte alltid haft ett avundsvärt liv, även om jag till vissa delar har det nu. Jag har till exempel bara haft jobb i ett halvår, dessförinnan var jag arbetslös i nära två år. Många i vår närhet har gått bort och/eller varit sjuka de senaste åren.
Jag kan bara gratulera dig till din attityd till din infertilitet och gravida väninnor. Jag hoppas att du kan behålla den. Detta säger jag helt ärligt och utan ironi. Men om du inte kan det, ska du veta att det är helt mänskligt att bli övermannad av sorgen ibland. Det är faktiskt okej. Man reser sig igen, kanske reser man sig rentav fortare just för att man ibland vågar släppa taget. Det är min erfarenhet. Men som sagt, alla är olika.
Hur som helst är du mycket välkommen att fortsätta läsa och kommentera på min sida!
Hei Helga, jeg har lest litt mere på din hjemmeside og jeg liker den virkelig. Takk for din tilbakemelding.
SvaraRaderaForstår at det har gåt en del opp og ned for deg. Å være arbeidsløs er forferdelig - har væt det selv, om ikke så lenge. Arbeidsmarkedet tok seg opp til slutt. Men det var ille nok.
Ps. Vi har også sendt inn en adoptionssøknad - selvom vi ikke har gitt oss med ivf ennå. Min innstilling til adoption varierer mellom at det er helt genialt og at det er skummelt. Redd for skader hos barnet (alkohol etc).
Tenker på å velge et asiatisk land (Kina, Korea) fordi jeg har lest at barn derfra hadde mindre problemer sammenlignet med en del andre land. Paranoid?
Vurderer også Etiopia. Dumt nok skyldes et nok en reise i Kenya hvor jeg ble fasinert av afrikanere.
Har vært på en del amerikanske nettsider og sett at amerikanere stort sett vil adoptere lyse barn (latinamerikanere, russere) eller asiater.
Synes det er påfallende og spekulerer i om det skyldes stigmatisering av raser. -Som gjenspeiler seg i adoptivforeldres valg - de ønsker lettest mulig fremtid for sine barn. Og at det kan være styrende for vårt valg også til sist.
Et litt toucy emne kanskje.
Selv er jeg mest redd for hjerneskader. Russland er uaktuelt av den grunn.
Fy f og jeg gleder med til neste forsøk i januar............
Jeg følger med på siden din i fortsettelsen.... (Jeg er visst glad i disse prikkene.)
Ps. Det virker som du skjønner norsk bra. Ikke alle vensker gjør det. Jeg lurte på om jeg skulle oversette en del ord til svensk, men droppet det, og det ser ut til at det fungerer.
Johanne:-)
Hej Helga!
SvaraRaderaHar ni hört något nytt från adoptionstanten? Jag är ju så himla nyfiken på hur det går för er :o)
Kram HispeVispe
Helga!
SvaraRaderaNu är jag här igen, och har inte hunnit uppdatera mig helt på hur livet har varit för dig de senaste månaderna. Bara senaste dagarna ännu.
Ville bara säga - till Johanne mest - att det aldrig under mina svåraste perioder har hjälpt mig att någon annan har försökt påminna om hur bra jag har det och att jag borde se glädjen mer än sorgen. Den känslan kan bara komma genom mig själv. Försöker någon annan tala om hur jag "borde" känna eller tänka blir det tvärstopp och det känns som om jag inte får lov att vara jag.
Däremot så kan jag ofta EFTER svåra livsresor se glädjeämnen som har följt i sorgens spår: nya vänner, rikare erfarenheter osv.
Och Helga... jag önskar så att vilan från sorgen ska få komma snart när glädjen av ert barn väller över alla breddar.
Kram!