Idag för 22 år och en dag sedan

.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.

Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.

Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.

Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.

Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.

Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!

Vi har nästan bestämt oss!

Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.

Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?

O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.

I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.

Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.