Det finns MÅNGA andra länder!

Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.

Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.

Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.

Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.

På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.

Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.

Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.

Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.

Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.

Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.

Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.

Före jul vet vi kanske vem det blir.