Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.
Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.
Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.
Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.
Bitterljuvt igenkännande
På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.
Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.
Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.
De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?
Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.
Hei og god jul. Jeg har lest en masse innlegg på din blogg i kveld. Holder på å spraye til et forsøk og får ikke sove og har vondt i magen. Julaften var hyggelig - men litt trist at ingen barn var tilstede. Mine søsken har ikke begynt produksjonen ennå.
SvaraRaderaPå den annen side - sånn har det jo vært alle andre juler også og det er jo hyggelig at familien samles.
Interessant å lese - dere har virkelig vært gjennom en del. Jeg er nok på et litt annet sted enn deg i forhold til hvilke tanker man gjør seg. Noe kjenner jeg meg riktignok igjen i.
Likevel setter jeg pris på å få et innblikk i din verden. Du gjør jo veldig godt rede for dine opplevelser. Basert på hvordan du skriver, hadde jeg aldri trodd du var ingeniør!
(På min jobb har jeg ofte irritert meg over at ingeniørene skriver så knapt og uforståelig...det eneste de gjør skikkelig er tall-beregninger osv.)
Du er heldig som er flink å uttrykke deg.
Gjennom å lese om deres mange forsøk blir det anskueliggjort for meg hvor utrolig ukontrollerbart ivf er. Det er som å snurre rundt i en bølge og ikke ane hvor man strander. Jeg får en påminnelse om hvor sårbar helsen er, og hvor mye det er man ikke kan påvirke. Er takknelig for at jeg tross alt ikke har cancer eller noe slikt.
Håper at vi i framtiden adopterer - ser så mange skjønne adoptivbarn.
Men det lurer en skepsis innerst inne.
Skepsisen min er ikke knyttet til om jeg kan elske barnet - det tror jeg går lett. Jeg er mer redd for hjerneskader eller ressurssvakhet. Redd for å få en evig bekymring a la "hvordan vil det gå med mitt barn som ikke kan klare videregående skole?"
Med et bio-barn tenker jeg at alt slikt faller på plass av seg selv.
Men man kan jo få et friskt og helt normalt adoptivbarn. Sjansen er jo stor for det.
Nei. Nå har jeg skrevet nok. Det er jo du som blogger, og ikke jeg.
J