Livet känns hyfsat normalt igen. De ilskna och obalanserade personer som var O och jag under vår så kallade semester har försvunnit. Hoppas det dröjer ett tag innan de kommer tillbaka.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
2005-07-19
Normalläge
Livet känns hyfsat normalt igen. De ilskna och obalanserade personer som var O och jag under vår så kallade semester har försvunnit. Hoppas det dröjer ett tag innan de kommer tillbaka.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.
Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.
Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?
Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.
Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.
2005-07-16
Mardrömmen är över
Veckan som gick var fruktansvärd. Jag är fortfarande för omtumlad för att kunna säga exakt vad det var som blev fel, och när allt började gå åt helvete. Vet inte om jag har lust att skriva om det, det räcker med att säga att O och jag lyckades missförstå varann kapitalt i det mesta. Vi har båda känt oss ensamma och svikna och olyckliga och värdelösa. Vi har båda sagt oförlåtliga saker till varann samtidigt som vi båda har gjort så gott vi har kunnat. Vi har på allvar pratat om att skiljas, fast ingen av oss vill det egentligen. Det är jävligt konstigt, jag fattar inte riktigt vilka mekanismer som driver oss.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Mardrömmen är över
Veckan som gick var fruktansvärd. Jag är fortfarande för omtumlad för att kunna säga exakt vad det var som blev fel, och när allt började gå åt helvete. Vet inte om jag har lust att skriva om det, det räcker med att säga att O och jag lyckades missförstå varann kapitalt i det mesta. Vi har båda känt oss ensamma och svikna och olyckliga och värdelösa. Vi har båda sagt oförlåtliga saker till varann samtidigt som vi båda har gjort så gott vi har kunnat. Vi har på allvar pratat om att skiljas, fast ingen av oss vill det egentligen. Det är jävligt konstigt, jag fattar inte riktigt vilka mekanismer som driver oss.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
2005-07-09
Gåvan
Snart är det begravning. Mina känslor är synnerligen blandade. Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för andras. För svärfars skull, han som gärna hade velat vara med några år till. För svärmors skull, hon är fantastiskt tapper och duktig just nu men förmodligen kommer allt ikapp henne när begravningen är över. För O:s skull, han är som vanligt nu men för två veckor sedan grät han som jag aldrig har sett honom gråta förr.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Gåvan
Snart är det begravning. Mina känslor är synnerligen blandade. Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för andras. För svärfars skull, han som gärna hade velat vara med några år till. För svärmors skull, hon är fantastiskt tapper och duktig just nu men förmodligen kommer allt ikapp henne när begravningen är över. För O:s skull, han är som vanligt nu men för två veckor sedan grät han som jag aldrig har sett honom gråta förr.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.
Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.
Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.
Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".
Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.
Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.
Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
2005-07-08
Semester!
Det bästa med att ha ett jobb är att man får semester. Nä förresten, det bästa med att jobba är att man får betalt. Det sämsta med att ha jobb är att man måste gå upp tidigt. Jag hatar morgnar, de ingår inte i min repertoar. Varje morgon när jag vacklar ut i duschen svär jag i förtvivlan och undrar hur fan jag ska klara av detta i trettio år till. Men den känslan försvinner efter några minuter.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Semester!
Det bästa med att ha ett jobb är att man får semester. Nä förresten, det bästa med att jobba är att man får betalt. Det sämsta med att ha jobb är att man måste gå upp tidigt. Jag hatar morgnar, de ingår inte i min repertoar. Varje morgon när jag vacklar ut i duschen svär jag i förtvivlan och undrar hur fan jag ska klara av detta i trettio år till. Men den känslan försvinner efter några minuter.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
Nej, det absolut bästa med att ha ett jobb är något helt annat. Det är att bli sedd. Att bli bekräftad, uppskattad. Plötsligt är jag värd inte bara något utan faktiskt en hel del. Till min häpnad visar det sig att mossiga kunskaper från 1996 imponerar på grabbarna på jobbet. De frågar om min åsikt. De behöver mig. Jag är inte en konturlös skugga längre utan Någon. Någon som syns, behövs och är viktig.
Ikväll ska vi sitta på en uteservering på Kungsholmen och bli lite sliriga.
2005-07-05
Helga med extra allt
Jag har ju lovat att berätta om resultatet av vår missfallsutredning. Det är nu nära en månad sedan vi fick svar på den, och sedan dess har världen vänts upp och ner ett par gånger i både glädje och sorg.
En utredning med förhinder
Det var i slutet av mars som vi träffade dr Snabb - funderar på att döpa om honom till dr Praktarsle eller kanske Jubelidiot eller varför inte dr Råttpitt, förklaring följer - och tog blodprov för missfallsutredning. Dr Jubelråttarsle var tveksam till att låta oss göra fler IVF:er utan att göra denna utredning.
Sedan hände ingenting förrän i slutet av april, då man ringde från kliniken och berättade att våra kromosomanalyser måste göras om. Jag blev mycket orolig och undrade om de hittat något hemskt fel. Nejdå, det var bara det att något snille inte fått iväg provrören i tid till labbet, så blodproverna hade blivit för gamla för att analysera. Lämna blod igen.
Sedan hände återigen ingenting förrän jag ringde kliniken i slutet av maj. Jo, då hade provsvaren kommit och dr Praktidiotpitt skulle ringa. Det gjorde han inte, så efter en vecka ringde jag igen och passade då på att förklara att jag helst inte ville få reda på resultatet av utredningen per telefon utan ville ha ett personligt möte där också min man kunde få vara med. Barnmorskan var så förstående och lovade att framföra detta.
Doktorn gör skäl för sitt namn
Någon dag senare, en torsdagkväll, sitter O och jag och käkar middag på en sunkig pizzeria i norra Stockholm. Vi hade varit och rekognoscerat ett område där vi skulle kunna få en lägenhet, trist område för övrigt. Min mobil ringer och i andra änden finns dr Jubelråttarsle-Praktidiotpitt och han vill berätta för mig vad utredningen visar. Hormonvärden normala. TPO-antikroppar fortfarande lite för höga men inte skyhöga som de varit tidigare, alltså ganska OK. Men. Kromosomerna var inte riktigt bra. På mig hade de analyserat 100 celler där 97 var helt normala, men två celler hade en X-kromosom för mycket och en cell hade en X-kromosom för lite. Mitt hjärta stannade nästan och O tittade oroligt på mig över det flottiga pizzabordet. Dr Jubelpitt förklarade att detta resultat inte är ovanligt bland infertilitetspatienter, och att han just nu hade en patient med exakt samma kromosomuppsättning som jag som nu var gravid efter sitt sjunde ET (jag har gjort åtta). Utredningen visade alltså inte någon säker förklaring till att vi inte lyckats. Men han ville i alla fall avråda från fortsatta IVF-försök, men inte alls på grund av provsvaren, utan på grund av vår historia. Har man gjort så många ET som vi utan graviditet är chansen att lyckas minimal.
Vid det laget hade jag återvunnit målföret och påpekade surt att jag inte velat ha det här beskedet på telefon. Dr Jubelpitt uppskattade inte tillrättavisningen utan skyllde ifrån sig och förklarade att det kunde ju inte han veta, han hade varit sjukskriven, på hans lapp stod det bara ett telefonnummer, och så vidare. Till sist medgav han motvilligt att "situationen inte var optimal". Sedan lade vi på. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se eller höra honom. Måtte hans skägg växa inåt, hans fru bedra honom och hans barn glömma hans födelsedag.
Resten av kvällen grät jag. Ännu en gång kände jag mig tillintetgjord och krossad. Ovanpå allt annat är jag dessutom ett missfoster med konstiga kromosomer. Men värst av allt var nog känslan av att vara kränkt av ytterligare en klumpig och okänslig läkare.
Dag följer på natt
Men det blev morgon, och när jag vaknade var jag inte ensam. O hade tagit ledigt från jobbet på förmiddagen för att att trösta mig. Jag hade just vacklat upp till frukostbordet när telefonen ringde, en pigg och nyter personalchef som erbjöd mig fast anställning med nästan hela den lön jag begärt. Jag bad om en timmes betänketid och sedan tackade jag ja.
Det hände någonting med mig då. Jag fick en injektion av framtidstro och självkänsla, och jag behövde det så himla väl. Några timmar senare satt jag på tunnelbanan för att träffa kompisar från Götet (hej Linda och C!) och tänkte ungefär följande:
Jag skiter i de där jävla kromosomproverna. Min självbild har inget att göra med vad några prover visar eller vad okänsliga läkare säger. Den bestämmer jag själv. Innerst inne vet jag att jag är intelligent, duktig och sisådär tämligen vacker, ibland åtminstone. O tycker till och med att jag är sexig, han är i alla fall jäkligt pilsk på mig nästan jämt, vilket gör mig lycklig och förvånad och smickrad. Det måste vara didäringa extra X:en som gör det. Det är i dem det sitter. Helga med extra allt, det är jag.
En utredning med förhinder
Det var i slutet av mars som vi träffade dr Snabb - funderar på att döpa om honom till dr Praktarsle eller kanske Jubelidiot eller varför inte dr Råttpitt, förklaring följer - och tog blodprov för missfallsutredning. Dr Jubelråttarsle var tveksam till att låta oss göra fler IVF:er utan att göra denna utredning.
Sedan hände ingenting förrän i slutet av april, då man ringde från kliniken och berättade att våra kromosomanalyser måste göras om. Jag blev mycket orolig och undrade om de hittat något hemskt fel. Nejdå, det var bara det att något snille inte fått iväg provrören i tid till labbet, så blodproverna hade blivit för gamla för att analysera. Lämna blod igen.
Sedan hände återigen ingenting förrän jag ringde kliniken i slutet av maj. Jo, då hade provsvaren kommit och dr Praktidiotpitt skulle ringa. Det gjorde han inte, så efter en vecka ringde jag igen och passade då på att förklara att jag helst inte ville få reda på resultatet av utredningen per telefon utan ville ha ett personligt möte där också min man kunde få vara med. Barnmorskan var så förstående och lovade att framföra detta.
Doktorn gör skäl för sitt namn
Någon dag senare, en torsdagkväll, sitter O och jag och käkar middag på en sunkig pizzeria i norra Stockholm. Vi hade varit och rekognoscerat ett område där vi skulle kunna få en lägenhet, trist område för övrigt. Min mobil ringer och i andra änden finns dr Jubelråttarsle-Praktidiotpitt och han vill berätta för mig vad utredningen visar. Hormonvärden normala. TPO-antikroppar fortfarande lite för höga men inte skyhöga som de varit tidigare, alltså ganska OK. Men. Kromosomerna var inte riktigt bra. På mig hade de analyserat 100 celler där 97 var helt normala, men två celler hade en X-kromosom för mycket och en cell hade en X-kromosom för lite. Mitt hjärta stannade nästan och O tittade oroligt på mig över det flottiga pizzabordet. Dr Jubelpitt förklarade att detta resultat inte är ovanligt bland infertilitetspatienter, och att han just nu hade en patient med exakt samma kromosomuppsättning som jag som nu var gravid efter sitt sjunde ET (jag har gjort åtta). Utredningen visade alltså inte någon säker förklaring till att vi inte lyckats. Men han ville i alla fall avråda från fortsatta IVF-försök, men inte alls på grund av provsvaren, utan på grund av vår historia. Har man gjort så många ET som vi utan graviditet är chansen att lyckas minimal.
Vid det laget hade jag återvunnit målföret och påpekade surt att jag inte velat ha det här beskedet på telefon. Dr Jubelpitt uppskattade inte tillrättavisningen utan skyllde ifrån sig och förklarade att det kunde ju inte han veta, han hade varit sjukskriven, på hans lapp stod det bara ett telefonnummer, och så vidare. Till sist medgav han motvilligt att "situationen inte var optimal". Sedan lade vi på. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se eller höra honom. Måtte hans skägg växa inåt, hans fru bedra honom och hans barn glömma hans födelsedag.
Resten av kvällen grät jag. Ännu en gång kände jag mig tillintetgjord och krossad. Ovanpå allt annat är jag dessutom ett missfoster med konstiga kromosomer. Men värst av allt var nog känslan av att vara kränkt av ytterligare en klumpig och okänslig läkare.
Dag följer på natt
Men det blev morgon, och när jag vaknade var jag inte ensam. O hade tagit ledigt från jobbet på förmiddagen för att att trösta mig. Jag hade just vacklat upp till frukostbordet när telefonen ringde, en pigg och nyter personalchef som erbjöd mig fast anställning med nästan hela den lön jag begärt. Jag bad om en timmes betänketid och sedan tackade jag ja.
Det hände någonting med mig då. Jag fick en injektion av framtidstro och självkänsla, och jag behövde det så himla väl. Några timmar senare satt jag på tunnelbanan för att träffa kompisar från Götet (hej Linda och C!) och tänkte ungefär följande:
Jag skiter i de där jävla kromosomproverna. Min självbild har inget att göra med vad några prover visar eller vad okänsliga läkare säger. Den bestämmer jag själv. Innerst inne vet jag att jag är intelligent, duktig och sisådär tämligen vacker, ibland åtminstone. O tycker till och med att jag är sexig, han är i alla fall jäkligt pilsk på mig nästan jämt, vilket gör mig lycklig och förvånad och smickrad. Det måste vara didäringa extra X:en som gör det. Det är i dem det sitter. Helga med extra allt, det är jag.
Helga med extra allt
Jag har ju lovat att berätta om resultatet av vår missfallsutredning. Det är nu nära en månad sedan vi fick svar på den, och sedan dess har världen vänts upp och ner ett par gånger i både glädje och sorg.
En utredning med förhinder
Det var i slutet av mars som vi träffade dr Snabb - funderar på att döpa om honom till dr Praktarsle eller kanske Jubelidiot eller varför inte dr Råttpitt, förklaring följer - och tog blodprov för missfallsutredning. Dr Jubelråttarsle var tveksam till att låta oss göra fler IVF:er utan att göra denna utredning.
Sedan hände ingenting förrän i slutet av april, då man ringde från kliniken och berättade att våra kromosomanalyser måste göras om. Jag blev mycket orolig och undrade om de hittat något hemskt fel. Nejdå, det var bara det att något snille inte fått iväg provrören i tid till labbet, så blodproverna hade blivit för gamla för att analysera. Lämna blod igen.
Sedan hände återigen ingenting förrän jag ringde kliniken i slutet av maj. Jo, då hade provsvaren kommit och dr Praktidiotpitt skulle ringa. Det gjorde han inte, så efter en vecka ringde jag igen och passade då på att förklara att jag helst inte ville få reda på resultatet av utredningen per telefon utan ville ha ett personligt möte där också min man kunde få vara med. Barnmorskan var så förstående och lovade att framföra detta.
Doktorn gör skäl för sitt namn
Någon dag senare, en torsdagkväll, sitter O och jag och käkar middag på en sunkig pizzeria i norra Stockholm. Vi hade varit och rekognoscerat ett område där vi skulle kunna få en lägenhet, trist område för övrigt. Min mobil ringer och i andra änden finns dr Jubelråttarsle-Praktidiotpitt och han vill berätta för mig vad utredningen visar. Hormonvärden normala. TPO-antikroppar fortfarande lite för höga men inte skyhöga som de varit tidigare, alltså ganska OK. Men. Kromosomerna var inte riktigt bra. På mig hade de analyserat 100 celler där 97 var helt normala, men två celler hade en X-kromosom för mycket och en cell hade en X-kromosom för lite. Mitt hjärta stannade nästan och O tittade oroligt på mig över det flottiga pizzabordet. Dr Jubelpitt förklarade att detta resultat inte är ovanligt bland infertilitetspatienter, och att han just nu hade en patient med exakt samma kromosomuppsättning som jag som nu var gravid efter sitt sjunde ET (jag har gjort åtta). Utredningen visade alltså inte någon säker förklaring till att vi inte lyckats. Men han ville i alla fall avråda från fortsatta IVF-försök, men inte alls på grund av provsvaren, utan på grund av vår historia. Har man gjort så många ET som vi utan graviditet är chansen att lyckas minimal.
Vid det laget hade jag återvunnit målföret och påpekade surt att jag inte velat ha det här beskedet på telefon. Dr Jubelpitt uppskattade inte tillrättavisningen utan skyllde ifrån sig och förklarade att det kunde ju inte han veta, han hade varit sjukskriven, på hans lapp stod det bara ett telefonnummer, och så vidare. Till sist medgav han motvilligt att "situationen inte var optimal". Sedan lade vi på. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se eller höra honom. Måtte hans skägg växa inåt, hans fru bedra honom och hans barn glömma hans födelsedag.
Resten av kvällen grät jag. Ännu en gång kände jag mig tillintetgjord och krossad. Ovanpå allt annat är jag dessutom ett missfoster med konstiga kromosomer. Men värst av allt var nog känslan av att vara kränkt av ytterligare en klumpig och okänslig läkare.
Dag följer på natt
Men det blev morgon, och när jag vaknade var jag inte ensam. O hade tagit ledigt från jobbet på förmiddagen för att att trösta mig. Jag hade just vacklat upp till frukostbordet när telefonen ringde, en pigg och nyter personalchef som erbjöd mig fast anställning med nästan hela den lön jag begärt. Jag bad om en timmes betänketid och sedan tackade jag ja.
Det hände någonting med mig då. Jag fick en injektion av framtidstro och självkänsla, och jag behövde det så himla väl. Några timmar senare satt jag på tunnelbanan för att träffa kompisar från Götet (hej Linda och C!) och tänkte ungefär följande:
Jag skiter i de där jävla kromosomproverna. Min självbild har inget att göra med vad några prover visar eller vad okänsliga läkare säger. Den bestämmer jag själv. Innerst inne vet jag att jag är intelligent, duktig och sisådär tämligen vacker, ibland åtminstone. O tycker till och med att jag är sexig, han är i alla fall jäkligt pilsk på mig nästan jämt, vilket gör mig lycklig och förvånad och smickrad. Det måste vara didäringa extra X:en som gör det. Det är i dem det sitter. Helga med extra allt, det är jag.
En utredning med förhinder
Det var i slutet av mars som vi träffade dr Snabb - funderar på att döpa om honom till dr Praktarsle eller kanske Jubelidiot eller varför inte dr Råttpitt, förklaring följer - och tog blodprov för missfallsutredning. Dr Jubelråttarsle var tveksam till att låta oss göra fler IVF:er utan att göra denna utredning.
Sedan hände ingenting förrän i slutet av april, då man ringde från kliniken och berättade att våra kromosomanalyser måste göras om. Jag blev mycket orolig och undrade om de hittat något hemskt fel. Nejdå, det var bara det att något snille inte fått iväg provrören i tid till labbet, så blodproverna hade blivit för gamla för att analysera. Lämna blod igen.
Sedan hände återigen ingenting förrän jag ringde kliniken i slutet av maj. Jo, då hade provsvaren kommit och dr Praktidiotpitt skulle ringa. Det gjorde han inte, så efter en vecka ringde jag igen och passade då på att förklara att jag helst inte ville få reda på resultatet av utredningen per telefon utan ville ha ett personligt möte där också min man kunde få vara med. Barnmorskan var så förstående och lovade att framföra detta.
Doktorn gör skäl för sitt namn
Någon dag senare, en torsdagkväll, sitter O och jag och käkar middag på en sunkig pizzeria i norra Stockholm. Vi hade varit och rekognoscerat ett område där vi skulle kunna få en lägenhet, trist område för övrigt. Min mobil ringer och i andra änden finns dr Jubelråttarsle-Praktidiotpitt och han vill berätta för mig vad utredningen visar. Hormonvärden normala. TPO-antikroppar fortfarande lite för höga men inte skyhöga som de varit tidigare, alltså ganska OK. Men. Kromosomerna var inte riktigt bra. På mig hade de analyserat 100 celler där 97 var helt normala, men två celler hade en X-kromosom för mycket och en cell hade en X-kromosom för lite. Mitt hjärta stannade nästan och O tittade oroligt på mig över det flottiga pizzabordet. Dr Jubelpitt förklarade att detta resultat inte är ovanligt bland infertilitetspatienter, och att han just nu hade en patient med exakt samma kromosomuppsättning som jag som nu var gravid efter sitt sjunde ET (jag har gjort åtta). Utredningen visade alltså inte någon säker förklaring till att vi inte lyckats. Men han ville i alla fall avråda från fortsatta IVF-försök, men inte alls på grund av provsvaren, utan på grund av vår historia. Har man gjort så många ET som vi utan graviditet är chansen att lyckas minimal.
Vid det laget hade jag återvunnit målföret och påpekade surt att jag inte velat ha det här beskedet på telefon. Dr Jubelpitt uppskattade inte tillrättavisningen utan skyllde ifrån sig och förklarade att det kunde ju inte han veta, han hade varit sjukskriven, på hans lapp stod det bara ett telefonnummer, och så vidare. Till sist medgav han motvilligt att "situationen inte var optimal". Sedan lade vi på. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se eller höra honom. Måtte hans skägg växa inåt, hans fru bedra honom och hans barn glömma hans födelsedag.
Resten av kvällen grät jag. Ännu en gång kände jag mig tillintetgjord och krossad. Ovanpå allt annat är jag dessutom ett missfoster med konstiga kromosomer. Men värst av allt var nog känslan av att vara kränkt av ytterligare en klumpig och okänslig läkare.
Dag följer på natt
Men det blev morgon, och när jag vaknade var jag inte ensam. O hade tagit ledigt från jobbet på förmiddagen för att att trösta mig. Jag hade just vacklat upp till frukostbordet när telefonen ringde, en pigg och nyter personalchef som erbjöd mig fast anställning med nästan hela den lön jag begärt. Jag bad om en timmes betänketid och sedan tackade jag ja.
Det hände någonting med mig då. Jag fick en injektion av framtidstro och självkänsla, och jag behövde det så himla väl. Några timmar senare satt jag på tunnelbanan för att träffa kompisar från Götet (hej Linda och C!) och tänkte ungefär följande:
Jag skiter i de där jävla kromosomproverna. Min självbild har inget att göra med vad några prover visar eller vad okänsliga läkare säger. Den bestämmer jag själv. Innerst inne vet jag att jag är intelligent, duktig och sisådär tämligen vacker, ibland åtminstone. O tycker till och med att jag är sexig, han är i alla fall jäkligt pilsk på mig nästan jämt, vilket gör mig lycklig och förvånad och smickrad. Det måste vara didäringa extra X:en som gör det. Det är i dem det sitter. Helga med extra allt, det är jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)