Gåvan

Snart är det begravning. Mina känslor är synnerligen blandade. Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för andras. För svärfars skull, han som gärna hade velat vara med några år till. För svärmors skull, hon är fantastiskt tapper och duktig just nu men förmodligen kommer allt ikapp henne när begravningen är över. För O:s skull, han är som vanligt nu men för två veckor sedan grät han som jag aldrig har sett honom gråta förr.

Men ändå. Jag känner mig utanför. Jag känner mig inte som en del av familjen, jag känner mig fel, eftersom jag inte har barn. Jag vet att det är obefogat, att O:s snälla mamma inte skulle drömma om att tycka mindre om mig för att vi inte har lyckats få barn. Jag vet att ingen annan tycker annat än att det är väldigt tråkigt att vi inte har fått barn trots att vi så gärna vill. Jag vet att ingen vill göra mig det minsta illa, och att om jag känner mig sårad och utanför så är det mitt eget fel. Kruxet är att det får mig att känna mig ännu mer utanför.

Lilla brorsdottern kommer att vara där förstås och antagligen kommer hon att bli medelpunkten, som den glädjekälla hon är för alla andra mitt i eländet och sorgen efter svärfar. Jag vet, jag vet, jag är otroligt tjatig som ältar och livnär mina gamla mögliga nojor. Sorry, men jag har inte lyckats skrubba bort dem ännu. De svider ännu, nej ännu värre, de sliter och river i mig. En stund. Sedan skjuter jag undan dem. För tro mig, hur trötta ni än är på mitt tjat om att inte vilja träffa andras barn och att det är så jävla orättvist, så är jag fan så mycket tröttare själv.

Jag försöker verkligen - inte riktigt hela tiden, men oftast - att tänka på att detta är större än annat, att inte bara tänka på mig själv. Problemet är bara att jag har så oerhört lätt för att känna mig oälskad, ouppskattad, undanskuffad och obehövd. Mitt behov av bekräftelse är enormt. Om jag bara vet att jag behövs, att det finns en plats för mig, slår jag ut som en blomma. Då, vågar jag påstå, är jag en bra och empatisk samtalspartner, lyssnare och tröstare. Men om ingen frågar efter mig krymper jag ihop och går undan. Det är det som händer just nu mellan O och mig, och jag är rädd att hela nästa vecka kommer att vara sådan.

Nåja. Två saker har jag i alla fall bidragit med när jag var i Göteborg förra veckan. Jag lotsade ut svärmor på stan och in och ut ur en rad butiker. Det ska vara ljus och färgglad klädsel på begravningen, och jag hittade en klargrön linnejacka som stod perfekt till hennes solbränna och stålgråa hår. I den och i en "sjöjungfrukjol" såg hon inte liten och rund ut, utan nätt och kurvig på samma gång. Gladast blev jag över hennes kommentar: "ja, jag vet vad pappa skulle ha sagt: äntligen får jag se dig i lite färg".

Det andra är att jag valde dikt till dödsannonsen. Min gamle morfar hade för vana att strössla citat omkring sig, det kunde vara påfrestande och pretentiöst ibland. Men det bottnade i en uppriktig kärlek till lyrik, och den kärleken känner jag också. Just den här dikten satt länge på min anslagstavla. För några år sedan när jag genomled en kris på jobbet orsakad av en dyngpråm (tack Krickan för det ordet) till chef, läste jag den ofta för att påminna mig om att det är här och nu som är viktigt. Just här och just nu. Inte all annan skit.

Den får bli min avskedsgåva till svärfar. Det finns mycket annat jag ville ge honom, och dela med honom. Jag ville vara mer delaktig i hans liv under de senaste åren, men jag orkade inte. Jag ville vara mamma till hans barnbarn, men det fick jag inte.

Dikten heter lämpligt nog också Gåvan och är skriven av den polske poeten Czeslaw Milosz.

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.