Veckan som gick var fruktansvärd. Jag är fortfarande för omtumlad för att kunna säga exakt vad det var som blev fel, och när allt började gå åt helvete. Vet inte om jag har lust att skriva om det, det räcker med att säga att O och jag lyckades missförstå varann kapitalt i det mesta. Vi har båda känt oss ensamma och svikna och olyckliga och värdelösa. Vi har båda sagt oförlåtliga saker till varann samtidigt som vi båda har gjort så gott vi har kunnat. Vi har på allvar pratat om att skiljas, fast ingen av oss vill det egentligen. Det är jävligt konstigt, jag fattar inte riktigt vilka mekanismer som driver oss.
Men i alla fall. Svärfar är begravd, och det var en mycket vacker ceremoni som passade honom perfekt. Jag har kramat min svåger och svägerska och tittat snällt på deras dotter. Det är första gången på flera år som vi har träffats. De var ungefär lika nervösa som jag, tror jag.
Det var urjävligt att stå framför kistan, hand i hand med O och inte veta om vi har en framtid tillsammans, och tänka att trots alla år av längtan och alla försök så är det bara vi två, fortfarande, medan brorsdottern kvittrade i svågerns famn.
Men nu är det över. Vi är hemma igen, och det är skönt. Vi är fortfarande stingsliga och lättretade men har lyckats åstadkomma en trevlig dag tillsammans. Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar