Normalläge

Livet känns hyfsat normalt igen. De ilskna och obalanserade personer som var O och jag under vår så kallade semester har försvunnit. Hoppas det dröjer ett tag innan de kommer tillbaka.

Faktiskt så var det inte bara begravningen som var påfrestande under förra veckan. Min kusin lyckades med osviklig tajming (hennes graviditets- och förlossningsbesked kommer alltid när jag redan innan känner mig låg) föda sitt andra barn, en dotter, och förkunna att hon ska få ett släktnamn som jag själv bär. Rätt fult, så det skiter jag i. Mina barn ska ha vackra namn. Min styvfar blev mormorsfar på självaste begravningsdagen, och min mans yngsta kusin är också på tjocken. Vart jag mig i världen vänder, står ett preggo med vassa tänder.

Det är rätt skönt att jobba och kunna tänka på något annat. Visserligen är det semester och stendött på jobbet, vilket innebär att jag har urtråkigt, men jag mår i alla fall bättre av att rissla upp mig i jobbkläder och få betalt för att smygsurfa och smygmejla och fejka en min av sträng upptagenhet, än att sitta hemma i mysbyxor och otvättat hår och glo på repriser av Melrose Place.

Idag har O och jag skrivit färdigt våra tio punkter för hemutredningen och skickat in. Jag har också varit inne på Adlibris och beställt en hög med adoptionsböcker. Tvekade i två sekunder - tänk om jag blir gravid på sista IVF:en, som vi nästan bestämt att vi ska göra. Otroligt att jag fortfarande tänker så, kommer jag att göra det när jag är sextifem också?

Jag har också varit inne på Föräldrakanalens IVF-sida för första gången på länge. Den var till stor hjälp för mig när jag gjorde IVF, men nu kan jag knappt förstå det. Nu ser jag en inskränkt kvinnovärld där allt går ut på att bli gravid, där det är det enda man vill, önskar, lever och andas för. Glädje (oj, det lyckades IGEN, tänk det blir inte ens två år mellan barnen) ska samsas med djupaste förtvivlan. Det går naturligtvis inte, men det skriver ingen om utan alla håller god min.

Jag ser verkligen inte fram emot att göra IVF igen. Men jag tror att jag ska tvinga mig igenom det. Säkert kommer jag att börja hoppas under tiden, men då får jag väl bli besviken. Besvikelse har jag överlevt förr. Sedan ska jag slutligen, för alltid, lämna den förbannade fixeringen bakom mig. Jag har levt i snart trettiofem år utan upplevelsen att vara gravid och föda. Mer än halva mänskligheten lever sitt liv utan den. Det ska väl jag kunna också.