Hemutredningen rullar på. Igår hade vi andra mötet med soc, vi berättade om våra uppväxtförhållanden. Egentligen hade vi ytterligare ett möte bokat den 10 maj, men vår utredare tyckte att vi kunde ställa in det och boka tid för hembesök direkt. Jag förstår henne, för vi verkar nog alldeles förbannat präktiga och förberedda när vi sitter och svarar välformulerat och genomtänkt på alla frågor. Hembesöket blir den 25 maj. Därefter följer en del pappersarbete, vi måste fixa läkarintyg och skriva våra livsberättelser och tjata på våra referenter. Sedan är det klart. O tror att vi har vårt medgivande efter sommaren. Skickar vi pappren direkt till Bolivia sedan kan vi teoretiskt sett ha barn till jul, väntetiden kan ibland vara så kort som ett par månader.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
2005-04-30
Avgrunden
Hemutredningen rullar på. Igår hade vi andra mötet med soc, vi berättade om våra uppväxtförhållanden. Egentligen hade vi ytterligare ett möte bokat den 10 maj, men vår utredare tyckte att vi kunde ställa in det och boka tid för hembesök direkt. Jag förstår henne, för vi verkar nog alldeles förbannat präktiga och förberedda när vi sitter och svarar välformulerat och genomtänkt på alla frågor. Hembesöket blir den 25 maj. Därefter följer en del pappersarbete, vi måste fixa läkarintyg och skriva våra livsberättelser och tjata på våra referenter. Sedan är det klart. O tror att vi har vårt medgivande efter sommaren. Skickar vi pappren direkt till Bolivia sedan kan vi teoretiskt sett ha barn till jul, väntetiden kan ibland vara så kort som ett par månader.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
2005-04-26
Efterlysning
Saknad sedan drygt två veckor: mensen. Sågs senast den 13 mars. Signalement: ungefär fem dagar lång, oftast i sällskap av värk.
Snälla mens, du kan väl komma hem nu. Du vet hur orolig jag blir när du stannar borta. Arg blir jag också för jag vet att du håller dig undan för att jävlas med mig. Jag förstår att du blir förvånad nu när jag ber dig så snällt, så mycket som jag har skällt och svurit åt dig de senaste åren. Du har inte haft anledning att känna dig välkommen. Men jag har kommit till insikt nu förstår du, att du måste vara en del av mitt liv. Jag vill hellre leva med dig än utan dig. Tror jag. Can't live with or without you, som Bono sjunger.
Om du kommer hem nu, snälla lilla mens, ska vi börja ett nytt liv tillsammans. Jag ska försöka uppskatta dig mer och säga trevliga saker till dig när du dyker upp. Men då måste du faktiskt bidra lite också och dyka upp på de tider vi har kommit överens om. Inget sölande -hopps, ursäkta ordleken, den var dålig - jag menar inga förseningar. Om jag vet precis när du ska komma så blir mår jag bättre och då är det lättare att vara snäll. Och sedan vore det väldigt bra om du inte hade med dig din kompis mensvärken varje gång. Jag förstår att han är en rolig lekkamrat men han har dåligt inflytande på dig. Tillsammans blir ni för mycket för mig.
Jag hoppas att du ser detta och kommer hem till mig snart. Jag sitter här och väntar på dig.
Uppriktiga och ångerfulla hälsningar från Helga
Snälla mens, du kan väl komma hem nu. Du vet hur orolig jag blir när du stannar borta. Arg blir jag också för jag vet att du håller dig undan för att jävlas med mig. Jag förstår att du blir förvånad nu när jag ber dig så snällt, så mycket som jag har skällt och svurit åt dig de senaste åren. Du har inte haft anledning att känna dig välkommen. Men jag har kommit till insikt nu förstår du, att du måste vara en del av mitt liv. Jag vill hellre leva med dig än utan dig. Tror jag. Can't live with or without you, som Bono sjunger.
Om du kommer hem nu, snälla lilla mens, ska vi börja ett nytt liv tillsammans. Jag ska försöka uppskatta dig mer och säga trevliga saker till dig när du dyker upp. Men då måste du faktiskt bidra lite också och dyka upp på de tider vi har kommit överens om. Inget sölande -hopps, ursäkta ordleken, den var dålig - jag menar inga förseningar. Om jag vet precis när du ska komma så blir mår jag bättre och då är det lättare att vara snäll. Och sedan vore det väldigt bra om du inte hade med dig din kompis mensvärken varje gång. Jag förstår att han är en rolig lekkamrat men han har dåligt inflytande på dig. Tillsammans blir ni för mycket för mig.
Jag hoppas att du ser detta och kommer hem till mig snart. Jag sitter här och väntar på dig.
Uppriktiga och ångerfulla hälsningar från Helga
Efterlysning
Saknad sedan drygt två veckor: mensen. Sågs senast den 13 mars. Signalement: ungefär fem dagar lång, oftast i sällskap av värk.
Snälla mens, du kan väl komma hem nu. Du vet hur orolig jag blir när du stannar borta. Arg blir jag också för jag vet att du håller dig undan för att jävlas med mig. Jag förstår att du blir förvånad nu när jag ber dig så snällt, så mycket som jag har skällt och svurit åt dig de senaste åren. Du har inte haft anledning att känna dig välkommen. Men jag har kommit till insikt nu förstår du, att du måste vara en del av mitt liv. Jag vill hellre leva med dig än utan dig. Tror jag. Can't live with or without you, som Bono sjunger.
Om du kommer hem nu, snälla lilla mens, ska vi börja ett nytt liv tillsammans. Jag ska försöka uppskatta dig mer och säga trevliga saker till dig när du dyker upp. Men då måste du faktiskt bidra lite också och dyka upp på de tider vi har kommit överens om. Inget sölande -hopps, ursäkta ordleken, den var dålig - jag menar inga förseningar. Om jag vet precis när du ska komma så blir mår jag bättre och då är det lättare att vara snäll. Och sedan vore det väldigt bra om du inte hade med dig din kompis mensvärken varje gång. Jag förstår att han är en rolig lekkamrat men han har dåligt inflytande på dig. Tillsammans blir ni för mycket för mig.
Jag hoppas att du ser detta och kommer hem till mig snart. Jag sitter här och väntar på dig.
Uppriktiga och ångerfulla hälsningar från Helga
Snälla mens, du kan väl komma hem nu. Du vet hur orolig jag blir när du stannar borta. Arg blir jag också för jag vet att du håller dig undan för att jävlas med mig. Jag förstår att du blir förvånad nu när jag ber dig så snällt, så mycket som jag har skällt och svurit åt dig de senaste åren. Du har inte haft anledning att känna dig välkommen. Men jag har kommit till insikt nu förstår du, att du måste vara en del av mitt liv. Jag vill hellre leva med dig än utan dig. Tror jag. Can't live with or without you, som Bono sjunger.
Om du kommer hem nu, snälla lilla mens, ska vi börja ett nytt liv tillsammans. Jag ska försöka uppskatta dig mer och säga trevliga saker till dig när du dyker upp. Men då måste du faktiskt bidra lite också och dyka upp på de tider vi har kommit överens om. Inget sölande -hopps, ursäkta ordleken, den var dålig - jag menar inga förseningar. Om jag vet precis när du ska komma så blir mår jag bättre och då är det lättare att vara snäll. Och sedan vore det väldigt bra om du inte hade med dig din kompis mensvärken varje gång. Jag förstår att han är en rolig lekkamrat men han har dåligt inflytande på dig. Tillsammans blir ni för mycket för mig.
Jag hoppas att du ser detta och kommer hem till mig snart. Jag sitter här och väntar på dig.
Uppriktiga och ångerfulla hälsningar från Helga
2005-04-23
En dröm
Häromnatten hände en sak som jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade av att jag grät. Klockan var fem eller sex på morgonen, jag var knappt vaken men jag insåg att jag snyftade och att jag var alldeles våt i ansiktet.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
En dröm
Häromnatten hände en sak som jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade av att jag grät. Klockan var fem eller sex på morgonen, jag var knappt vaken men jag insåg att jag snyftade och att jag var alldeles våt i ansiktet.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.
Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.
Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.
Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.
Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.
2005-04-15
En text vari knappt något vettigt sägs
Jag är förälskad i min nya hemstad, har jag nämnt det? Lite skäms jag över det, för det känns som att överge en trogen gammal vän, nämligen min uppväxtstad Göteborg. Men vafan, kan man inte tycka om båda städerna samtidigt? (Fast Stockholm är vackrare, och mer fascinerande.)
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
En text vari knappt något vettigt sägs
Jag är förälskad i min nya hemstad, har jag nämnt det? Lite skäms jag över det, för det känns som att överge en trogen gammal vän, nämligen min uppväxtstad Göteborg. Men vafan, kan man inte tycka om båda städerna samtidigt? (Fast Stockholm är vackrare, och mer fascinerande.)
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
Hur som helst så finns det skillnader på att bo i Stockholm jämfört med att bo i Göteborg. Till exempel:
Stockholmare köar vid busshållplatser. Först anländ gubbe ställer sig intill stolpen, nästa gubbe ställer sig bakom honom, och så vidare. När bussen stannar kliver man på i turordning. I Göteborg myllrar man och låter det hela ge sig självt.
Stockholmare kallar lekpark för parklek. Jag har inte lyckats skönja logiken bakom detta. En lek-park är en park som man leker i, men vad fan är en park-lek? En lek man leker i parker? Blottarvarning. Förresten säger vi nog lekplats hemma, inser jag när jag tänker efter.
I Stockholm kallar man vitt bröd med frön på för bergis och inte barkis. Dessutom finns här ett bakverk som heter katalan. Har aldrig sett det i Göteborg. Vidare kan man köpa en del konstiga finska och åländska delikatesser i stockholmsaffärerna. Som memma till exempel, åländsk påskefterrätt, huvudsakligen bestående av sirap och rågmjöl. Visst blir ni avundsjuka därhemma på västkusten?
Bussarna är röda och inte blå. Jo, det finns speciella blå bussar som går under den helt otippade benämningen blåbussar.
Stockholmare kan inte praktiska ord som knö, åpen, tyken, svale - för att inte tala om uttrycksfulla ord som tjötröv. Bamba pratar man inte så ofta om som vuxen, men visst fasen låter det mycket trevligare än matan? Det är lite trist också att aldrig bli kallad för lella dockan eller hjättat. Fast å andra sidan händer det sällan i Göteborg numera.
Stockholmare tjuvåker på tunnelbanan (eller "plankar" som de själva säger). Så in i helvete. Hade jag jobbat som spärrvakt hade jag blivit komplett galen. Jag förstår inte hur de stackarna står ut med att sitta i sina burar och se finnig tonåring efter hårdsminkad tonåring slinka genom spärrarna. Det ser skitenkelt ut, de drar spärren mot sig med en liten knyck, och så tränger de sig igenom. Jag har all möda att inte morra åt dem. Det värsta är alla lama ursäkter man får läsa på insändarsidorna. "Det är för dyrt med månadskort". Vah?? Den som inte betalar ska heller inte åka, så enkelt är det. Cykla eller gå eller stanna hemma era lata ungjävlar. Basta. Jag förstår inte heller varför inte SL åtminstone försöker göra något åt det. Sedan jag flyttade hit i november har jag en (1) gång råkat ut för kontroll (idag!!). Alla som bodde i Göteborg på 80-talet vet vad jag menar när jag säger Tensonjackor. När tre sådana klev på vagnen, en vid varje dörr, var det bäst att passa sig. Jackorna innehöll alltid kontrollanter.
Mer tjat om lokaltrafik: i Stockholm är det lite sådär tämligen hemligt vart bussarna går. Jodå, när bussen väl kommer står det exempelvis Waldemarsudde på den. Men exakt vilken väg den tar för att komma dit, är förborgat. För att begripa det måste man vara kodknäckare eller knyppelexpert, för kartan som sitter i busskuren är minst sagt svårtolkad. Röda streck överallt, mest ovanpå varandra. I Göteborg finns det en lista på alla hållplatser bredvid tidtabellen. Enkelt och genialt.
Det finns inga fiskvagnar. Katastrof. Alltså, varje litet göteborgstorg med självaktning har en fiskvagn eller ett fiskstånd. Och fisken som säljs är färsk (därför är alla fiskvagnar stängda på måndagar, för på söndagar går inga fiskare ut, enkelt va) och inte så värst dyr. Tycker ni det, kom hit till Stockholm. Och gråt blod. Plötsligt fattar jag varför folk köper fryst fisk, det gjorde jag aldrig förr. Hälleflundra, havskatt, piggvar, jag saknar er!
Men annars så är det faktiskt tämligen underbart att vara stockholmare.Topografin upphör inte att fascinera mig. Det finns vatten överallt, vikar av Mälaren och Saltsjön spränger sig långt in i landet. Det finns öar och broar att hålla reda på. Stadsbebyggelsen liknar en bläckfisk där tunnelbanenätet utgör armarna. Men mellan armarna finns skog och fält och närapå vildmark, helt nära staden. Och det finns massor av böcker att läsa om Stockholm och känna igen sig i. Varför har ingen skrivit om Göteborg?
Kanske beror min förälskelse till största delen på att jag för första gången sedan jag var fyra år bor permanent någon annanstans än i Göteborg. Jag har bott i USA, i Spanien, Tyskland och Italien, men det har alltid varit tidsbestämt. Jag har alltid vetat att jag skulle hem, men nu för första gången vet jag inte det. Det är läskigt men också väldigt spännande.
2005-04-11
Den mörka vågen, det svarta hålet
Jag har haft ett återfall och det är lika desillusionerande varje gång. Mellan återfallen orkar jag resa mig och tro att livet faktiskt kommer att bli bra någon gång. Inte precis som jag hade tänkt mig, men bra.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Den mörka vågen, det svarta hålet
Jag har haft ett återfall och det är lika desillusionerande varje gång. Mellan återfallen orkar jag resa mig och tro att livet faktiskt kommer att bli bra någon gång. Inte precis som jag hade tänkt mig, men bra.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.
Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.
Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.
Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.
Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.
Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.
Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.
På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.
2005-04-05
Host, snörvel, host
Jag har haft mellan 38 och 39 graders feber i fyra dagar nu. Urk, blä, fy. Det är andra gången den här vårvintern som jag är rejält sjuk, och då räknar jag inte konvalescensen efter laparoskopin. Har varken tid eller lust med detta. Vill kunna söka jobb, gå på körrepetition, på adoptionskurs och jobbintervjuer. Istället kan jag bara ligga i sängen, dricka juice och äta halstabletter och tycka synd om mig själv. Bäst att fortsätta med det nu.
Host, snörvel, host
Jag har haft mellan 38 och 39 graders feber i fyra dagar nu. Urk, blä, fy. Det är andra gången den här vårvintern som jag är rejält sjuk, och då räknar jag inte konvalescensen efter laparoskopin. Har varken tid eller lust med detta. Vill kunna söka jobb, gå på körrepetition, på adoptionskurs och jobbintervjuer. Istället kan jag bara ligga i sängen, dricka juice och äta halstabletter och tycka synd om mig själv. Bäst att fortsätta med det nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)