Den mörka vågen, det svarta hålet

Jag har haft ett återfall och det är lika desillusionerande varje gång. Mellan återfallen orkar jag resa mig och tro att livet faktiskt kommer att bli bra någon gång. Inte precis som jag hade tänkt mig, men bra.

Men i lördags vällde det över mig igen. Sorgen slog ihop över mitt huvud, fyllde mina ögon, öron och mun så att jag inte kunde andas, kastade omkull mig, slog runt mig och visade än en gång att det är den och inte jag som bestämmer.

Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.

Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.

Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig. Vi hade kunnat ha en femåring nu, vi hade kunnat ha två barn nu. Vi hade kunnat ha hund, inte Sidney kanske, för han började bli gammal, men en annan hund, eller en liten katt.

Istället bor jag i en förortslägenhet där grannen spelar Pink Floyd med öppen balkongdörr så att vi måste ha vår stängd. Basgångarna dunkar, orkar jag gå upp och säga till eller ska jag hämnas med Kent på högsta volym? På natten har jag öronproppar som kliar eftersom min man snarkar så att det inte går att sova, och det inte finns något gästrum att lägga sig i. Vardagsrummet är överbelamrat med möbler, det går heller inte att gå genom sovrummet utan att stöta i något. På dagarna går jag de två stegen från sängen till datorn och spelar bullshitbingo med mina jobbansökningar. Systemvana, affärssinne, drive och servicekänsla. Yessir. Förmåga att hålla många bollar i luften, inte rädd för att hitta nya lösningar, tar gärna egna initiativ. Yeah babe. Framåttänkande, lönsamhetsorienterad, en doer. Jomän.

Och på kvällarna lagar min man god mat åt mig och honom, för det är det bästa sätt han känner till att visa att han älskar mig. Vi är båda svårt frestade att öppna en flaska vin fast det inte är helg, bara för att få ha något roligt. God mat och vin, det enda roliga vi har gör oss ännu olyckligare, för vi blir ännu fetare, och snarkar ännu mer, och föraktar oss själva ännu mer.

Men. Det går ju inte att ge upp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag vet helt enkelt inte hur det skulle gå till. Fast jag egentligen inte vill ha det här livet så fortsätter jag att spela tjurskitbingo, och hoppas att någon jobbansökan träffar rätt. Det vore första steget på vägen mot ett drägligt liv.

På onsdag ska O till tandläkaren för att prova ut bettskena mot snarkningar. Ytterligare ett myrsteg. Vi går på lägenhetsvisningar både för att muntra upp oss och för att förbereda oss, så att vi ska orka hålla ut lite till på våra femtio kvadrat, och så att vi ska känna till utbudet och kunna slå till snabbt när det äntligen är dags. I helgen lanserade O dessutom en bot mot min trädgårdsmelankoli: när jag har jobb och vår inkomst är högre, kanske vi skulle köpa oss en liten sommarstuga. En stuga som bara är vår, där vi slipper barnafödande beskäftiga kusiner och stöddiga svågrar. Vi kanske till och med kan bo där under sommarhalvåret, och åka dit på helgerna under vår och höst. Kanske fira jul där. Kanske nästa sommar, och hösten och julen efter den, med vårt barn.