En dröm

Häromnatten hände en sak som jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade av att jag grät. Klockan var fem eller sex på morgonen, jag var knappt vaken men jag insåg att jag snyftade och att jag var alldeles våt i ansiktet.

Jag drömmer nästan aldrig. Eller, det vill säga, det gör jag säkert eftersom forskningen säger att alla människor drömmer i stort sett varje natt, och varför skulle jag vara ett undantag. Jag skulle tro att min goda morgonsömn är förklaringen. Jag sover alltid djupt och tungt på morgnarna och har hemskt svårt att vakna så förmodligen glömmer jag alla drömmar då. Under de senaste jobbiga åren med IVF:er och stress på jobbet har jag ibland varit förvånad över att jag inte har drömt mer, men jag har också varit tacksam att slippa.

Men den här drömmen minns jag. Jag var ute och gick någonstans, på stan eller i en köpgalleria. Plötsligt blir jag träffad bakifrån av någonting, jag tappar balansen och ramlar. Den som kör på mig är en kvinna med barnvagn, och när jag ramlar gör jag det rakt över barnvagnen, så att jag är nära att krossa barnet. Jag blir rädd och arg, och avreagerar mig och skriker åt kvinnan att hon inte är riktigt klok, hon måste för fan se sig för. Jag har aldrig sett henne förut, men hon vet uppenbarligen allt om mig för hon avbryter mig och skäller ännu värre, att det minsann var mitt fel och inte hennes och att jag är patetisk och misslyckad som går omkring och tror att jag är något fast jag i själva verket skulle göra vad som helst för ett barn, ett barn som hon har, men inte jag, ha-ha-ha. Jag tittar ner i vagnen på barnet som ligger där, alldeles tyst, och ser att det har ett stort födelsemärke över halva ansiktet. Det ser otäckt ut men jag tycker ändå att ungen är söt, jag fylls av en vilja att beskydda den. Jag lyfter upp den - jag vet inte om det är en pojke eller flicka - och när jag känner den lilla kroppen intill mig börjar jag gråta. Och vaknar.

Tja. Jag behöver knappast konsultera doktor Freud, drömmen är närmast pinsamt enkelt att tyda.

Utredningen som kom av sig
Missfallsutredningen vi började med för någon månad sedan har stannat upp. Jag ska lämna blodprov cykeldag 3, men jag har inte fått någon mens ännu. Två veckor över tiden, och nej, jag är naturligtvis inte gravid. Gick till apoteket i veckan och kände mig som en idiot när jag köpte gravtest, darrade på händerna när jag drog skyddsomslaget av stickan, fick nästan hjärtstillestånd när jag för bråkdelen av en sekund tyckte mig se två streck. Men det var en synvilla som vanligt. Den vanliga vita rutan glodde hånfullt på mig, som den alltid har gjort.

Jag är inte särskilt ledsen, men jag är jävligt trött och lite uppgiven. Detta är en liten förtretlighet kan tyckas men jag orkar inte med hur många sådana som helst på en gång.