Bättre

Sedan i fredags mår jag lite bättre. Då var jag på en fejkad jobbintervju som gick riktigt bra. Jag fick bekräftat att mina ansökningshandlingar är bra, mina meriter är bra, och jag gör bra ifrån mig på intervju. Det handlar "bara" om att ha lite tur. Att jag inte har kommit på intervju ännu beror troligen på att konkurrensen är så stor. Så förr eller senare borde det lossna. Jag hoppas att det blir förr.

Igår var vi dessutom på mycket trevligt kalas hos kompisar, med en massa nya människor. Det var inte heller fel.

Imorgon opereras jag, och jag är lite nervös. Jag har följt instruktionerna och duschat nu ikväll, och bytt lakan och handdukar. Efter midnatt får jag inte äta något. O och jag pratade idag om vad vi kan få för besked. Det bästa vore att få veta att läkaren hittat lite endometrios, som kanske kan ha orsakat barnlösheten, och att han har kunnat ta bort den direkt. Det näst bästa vore att jag inte har endometrios alls. Det värsta scenariot är att jag är full av endometrios och måste nedreglera i sex månader. Med tanke på hur jag brukar må då och med tanke på hur jag mådde tidigare i veckan är jag allvarligt rädd för det alternativet.

Men, den dagen den sorgen.

Bättre

Sedan i fredags mår jag lite bättre. Då var jag på en fejkad jobbintervju som gick riktigt bra. Jag fick bekräftat att mina ansökningshandlingar är bra, mina meriter är bra, och jag gör bra ifrån mig på intervju. Det handlar "bara" om att ha lite tur. Att jag inte har kommit på intervju ännu beror troligen på att konkurrensen är så stor. Så förr eller senare borde det lossna. Jag hoppas att det blir förr.

Igår var vi dessutom på mycket trevligt kalas hos kompisar, med en massa nya människor. Det var inte heller fel.

Imorgon opereras jag, och jag är lite nervös. Jag har följt instruktionerna och duschat nu ikväll, och bytt lakan och handdukar. Efter midnatt får jag inte äta något. O och jag pratade idag om vad vi kan få för besked. Det bästa vore att få veta att läkaren hittat lite endometrios, som kanske kan ha orsakat barnlösheten, och att han har kunnat ta bort den direkt. Det näst bästa vore att jag inte har endometrios alls. Det värsta scenariot är att jag är full av endometrios och måste nedreglera i sex månader. Med tanke på hur jag brukar må då och med tanke på hur jag mådde tidigare i veckan är jag allvarligt rädd för det alternativet.

Men, den dagen den sorgen.

Livet = skit

Jaha, det är dags igen. Livet känns som skit igen.

Jag har inga konkreta planer på att ta livet av mig, det är inte det. Men jag kan verkligen inte se någon mening med att leva just nu. Jag inser att det troligen kommer att kännas bättre någon gång, vid någon tidpunkt i framtiden. Men just nu sitter jag fast här och vet fan inte hur jag ska ta mig dit.

Jag tror att jag är i desperat behov av någon sorts bekräftelse. På att livet kan vara skönt att leva, på att jag är värd ha ett sådant liv. Det känns som att jag de senaste åren har öst ur mig, dränerat mig, kramat mig snustorr på all kraft och energi. Och jag har inte fått ett enda jävla skit tillbaka. Göra IVF eller söka jobb, det spelar ingen roll. Inga resultat.

Till råga på allt ska jag opereras på måndag. Det är lika bra att få eländet överstökat, men jag blev lite överraskad av att beskedet kom med så kort varsel.

Detta är troligen en effekt av min allmänna trötthet på och misstro mot allt vad sjukvården heter, och det är troligen helt obefogat, och jag känner mig fånig som ens tänker tanken, och till och med skriver den. Men i alla fall. Jag är rädd att jag ska dö under operationen.

Livet = skit

Jaha, det är dags igen. Livet känns som skit igen.

Jag har inga konkreta planer på att ta livet av mig, det är inte det. Men jag kan verkligen inte se någon mening med att leva just nu. Jag inser att det troligen kommer att kännas bättre någon gång, vid någon tidpunkt i framtiden. Men just nu sitter jag fast här och vet fan inte hur jag ska ta mig dit.

Jag tror att jag är i desperat behov av någon sorts bekräftelse. På att livet kan vara skönt att leva, på att jag är värd ha ett sådant liv. Det känns som att jag de senaste åren har öst ur mig, dränerat mig, kramat mig snustorr på all kraft och energi. Och jag har inte fått ett enda jävla skit tillbaka. Göra IVF eller söka jobb, det spelar ingen roll. Inga resultat.

Till råga på allt ska jag opereras på måndag. Det är lika bra att få eländet överstökat, men jag blev lite överraskad av att beskedet kom med så kort varsel.

Detta är troligen en effekt av min allmänna trötthet på och misstro mot allt vad sjukvården heter, och det är troligen helt obefogat, och jag känner mig fånig som ens tänker tanken, och till och med skriver den. Men i alla fall. Jag är rädd att jag ska dö under operationen.

Läses på egen risk, innehållet kan uppfattas som stötande

Två graviditetsbesked på en dag. Det gör fortfarande ont, även om jag hanterar det bättre nu än förr (lösningen kallas förträngning). Ena beskedet är en yngre släkting som ska ha barn. Hon gifte sig för ett par år sedan och verkar allmänt perfekt och förutsägbar så jag är inte förvånad, har mer eller mindre gått och väntat på detta. På sätt och vis är jag lite ledsen för hennes skull också, för min närmaste familj reagerade inte speciellt positivt, de tänkte genast på mig. Det är förstås inte rätt att min olycka ska gå ut över andra så till den milda grad. Jag förstår inte varför livet måste vara så komplicerat?

Den andra graviditeten är en infertilitetssyster i cyberrymden, och naturligtvis är jag glad för hennes skull. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela vägen.

På diskussionsforumet där jag vanligen häckar läser jag dessutom idag ett inlägg från en signatur jag känner igen lite svagt, någon som blev gravid när jag kämpade med IVF nr ett eller två, och som nu är tillbaka för syskonförsök.

Vad ska man då göra åt detta? Har man rätt att bli sårad och ledsen över att folk lever sina liv? Egentligen inte. Deras lycka tar inget från mig. Jag hade inte haft större chans att få barn om de inte hade fått några.

Fast det läskiga är ju att jag faktiskt mår bättre när jag slipper bli påmind. Mitt liv hade onekligen varit lättare om jag kunde leva i en värld där ingen fick barn. Det är ju därför jag isolerar mig, och vägrar träffa kusiner och svågrar med barn. Men min krets blir trängre och trängre. Jag kan sluta läsa på nätet, jag kan sluta gå på släktkalas. Men jag kan inte stänga mig inne helt. Jag måste fortsätta leva.

Så jag har ingen lösning på detta. Jag hankar mig fram, tar en dag i taget.

Kanske försöker livet lära mig något med detta, fast jag vägrar lyssna. Jag tycker ju fortfarande innerst inne att jag borde stå överst på Bebisgudens lista. Visa mig någon som har försökt längre än sex år och gjort fler än åtta IVF:er, så får hon stå före mig.

Kunde jag ge fan i allt detta och sluta vilja ha barn så skulle jag göra det. Visa mig var jag ska lägga snittet så sköter jag amputationen själv, utan bedövning.

Läses på egen risk, innehållet kan uppfattas som stötande

Två graviditetsbesked på en dag. Det gör fortfarande ont, även om jag hanterar det bättre nu än förr (lösningen kallas förträngning). Ena beskedet är en yngre släkting som ska ha barn. Hon gifte sig för ett par år sedan och verkar allmänt perfekt och förutsägbar så jag är inte förvånad, har mer eller mindre gått och väntat på detta. På sätt och vis är jag lite ledsen för hennes skull också, för min närmaste familj reagerade inte speciellt positivt, de tänkte genast på mig. Det är förstås inte rätt att min olycka ska gå ut över andra så till den milda grad. Jag förstår inte varför livet måste vara så komplicerat?

Den andra graviditeten är en infertilitetssyster i cyberrymden, och naturligtvis är jag glad för hennes skull. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela vägen.

På diskussionsforumet där jag vanligen häckar läser jag dessutom idag ett inlägg från en signatur jag känner igen lite svagt, någon som blev gravid när jag kämpade med IVF nr ett eller två, och som nu är tillbaka för syskonförsök.

Vad ska man då göra åt detta? Har man rätt att bli sårad och ledsen över att folk lever sina liv? Egentligen inte. Deras lycka tar inget från mig. Jag hade inte haft större chans att få barn om de inte hade fått några.

Fast det läskiga är ju att jag faktiskt mår bättre när jag slipper bli påmind. Mitt liv hade onekligen varit lättare om jag kunde leva i en värld där ingen fick barn. Det är ju därför jag isolerar mig, och vägrar träffa kusiner och svågrar med barn. Men min krets blir trängre och trängre. Jag kan sluta läsa på nätet, jag kan sluta gå på släktkalas. Men jag kan inte stänga mig inne helt. Jag måste fortsätta leva.

Så jag har ingen lösning på detta. Jag hankar mig fram, tar en dag i taget.

Kanske försöker livet lära mig något med detta, fast jag vägrar lyssna. Jag tycker ju fortfarande innerst inne att jag borde stå överst på Bebisgudens lista. Visa mig någon som har försökt längre än sex år och gjort fler än åtta IVF:er, så får hon stå före mig.

Kunde jag ge fan i allt detta och sluta vilja ha barn så skulle jag göra det. Visa mig var jag ska lägga snittet så sköter jag amputationen själv, utan bedövning.

Slinter på tagneterna?

Det är lika bra att bekänna med en gång, jag är inte spikandes nykter när jag skriver detta. Och det är skönt. Kanske är detta lösningen på mitt deppande, att vara lite småpackad resten av livet?

Å andra sidan, kanske inte.

Svallvågorna från läkarbesöket har ebbat ut nu, tror jag. Men jag var rejält nere hela dagen efteråt. Det går inte att komma ifrån att det är upprivande att få kartan omritad gång på gång på gång. Och så ännu en gång, när man trodde att man hade koll på läget.

Jag blir så oerhört smickrad av att se räknaren på förstasidan ticka stadigt uppåt. Vilka är ni alla okända går in här och läser det jag kräks ur mig? Att ni står ut? Jag är glad att ni finns, fast jag inte vet vilka ni är. Jo, jag anar vilka somliga av er är.

Adoptionen
Kan ni gissa vad som har hänt? O och jag har bytt plats vad gäller adoption. Plötsligt är det jag som fegar och tvekar, och han som är lugn och trygg. "Tänk om vi tycker att barnet är fult?", frågar jag. "Det kommer vi inte att tycka", svarar han. "Jamen OM?!?". "Då får vi skärpa till oss".

Så enkelt är det.

Vi är med barn
Jag har läst några riktigt bra böcker om adoption på sistone. Jag ska ta mig samman och skriva om dem på boksidan. En av dem är Vänta adoptivbarn, en annorlunda graviditet av Madeleine Kats. Den är inget sockerpiller direkt, detta är en dam som kör med raka rör, och jag är glad att jag var förberedd innan jag läste boken. Men detta skriver hon mycket klokt om: väntan på barn är som en graviditet, oavsett om man är biologiskt gravid eller inte. Vid en biologisk graviditet växer barnet inte bara i livmodern utan också i hjärtat och själen, och det hos båda föräldrarna. Väntar man och längtar efter barn sker det en process i en, man kan säga att ens barn växer i ens själ och hjärta, även om man inte väntar barn i medicinsk mening.

Jag har varit gravid länge nu.

Det svåraste, enligt Madeleine Kats, är tre saker. Detta tycker jag gäller oavsett om man adopterar eller gör IVF.

Osäkerheten Man vet inte om det blir barn eller inte, och om det blir det vet man inte när. Hela tiden tappar man hoppet och plågas av tanken att det kanske inte är meningen, det kanske är fel på oss som inte kan, vi kanske inte heller ska få.

Det syns inte Hur ska man berätta för omgivningen att man bär på ett önskebarn som man försöker närma sig genom att göra IVF eller genomföra en adoptionsprocess? Det syns inte på en. Tänk om de nu kommer med en välmenande men urbota dum kommentar som gör ont?

Kast mellan aktivitet och passivitet Om man behöver IVF eller adoption för att få barn, kan man inte vara passiv. Det krävs ganska stora insatser och rentav uppoffringar. Pengar, ansträngningar, tårar, smärta, sorg. Men det är möjligt att bli gravid och föda barn utan att fatta något avgörande beslut, annat än att låta bli att använda preventivmedel och göra abort. Man kan bli biologisk förälder mot sin vilja. Men det är knappast någon som får IVF-barn eller adoptivbarn utan att vilja det, utan att önska det, ganska hett. Å andra sidan tvingas man ibland att vara totalt passiv, uthärda väntetider, acceptera att ens barnalstrande styrs av andra, vilt främmande människor. En stor del av resan mot ett barn sker utanför ens kontroll. Man kan inte göra något annat än att vänta, och vänta. Tills det är dags att växla upp igen, och ge full gas, och fatta ett nytt beslut.

Japp, tänkvärda ord. OK, glaset är tomt, dags att fylla på. Helga har filosoferat klart för ikväll.

Slinter på tagneterna?

Det är lika bra att bekänna med en gång, jag är inte spikandes nykter när jag skriver detta. Och det är skönt. Kanske är detta lösningen på mitt deppande, att vara lite småpackad resten av livet?

Å andra sidan, kanske inte.

Svallvågorna från läkarbesöket har ebbat ut nu, tror jag. Men jag var rejält nere hela dagen efteråt. Det går inte att komma ifrån att det är upprivande att få kartan omritad gång på gång på gång. Och så ännu en gång, när man trodde att man hade koll på läget.

Jag blir så oerhört smickrad av att se räknaren på förstasidan ticka stadigt uppåt. Vilka är ni alla okända går in här och läser det jag kräks ur mig? Att ni står ut? Jag är glad att ni finns, fast jag inte vet vilka ni är. Jo, jag anar vilka somliga av er är.

Adoptionen
Kan ni gissa vad som har hänt? O och jag har bytt plats vad gäller adoption. Plötsligt är det jag som fegar och tvekar, och han som är lugn och trygg. "Tänk om vi tycker att barnet är fult?", frågar jag. "Det kommer vi inte att tycka", svarar han. "Jamen OM?!?". "Då får vi skärpa till oss".

Så enkelt är det.

Vi är med barn
Jag har läst några riktigt bra böcker om adoption på sistone. Jag ska ta mig samman och skriva om dem på boksidan. En av dem är Vänta adoptivbarn, en annorlunda graviditet av Madeleine Kats. Den är inget sockerpiller direkt, detta är en dam som kör med raka rör, och jag är glad att jag var förberedd innan jag läste boken. Men detta skriver hon mycket klokt om: väntan på barn är som en graviditet, oavsett om man är biologiskt gravid eller inte. Vid en biologisk graviditet växer barnet inte bara i livmodern utan också i hjärtat och själen, och det hos båda föräldrarna. Väntar man och längtar efter barn sker det en process i en, man kan säga att ens barn växer i ens själ och hjärta, även om man inte väntar barn i medicinsk mening.

Jag har varit gravid länge nu.

Det svåraste, enligt Madeleine Kats, är tre saker. Detta tycker jag gäller oavsett om man adopterar eller gör IVF.

Osäkerheten Man vet inte om det blir barn eller inte, och om det blir det vet man inte när. Hela tiden tappar man hoppet och plågas av tanken att det kanske inte är meningen, det kanske är fel på oss som inte kan, vi kanske inte heller ska få.

Det syns inte Hur ska man berätta för omgivningen att man bär på ett önskebarn som man försöker närma sig genom att göra IVF eller genomföra en adoptionsprocess? Det syns inte på en. Tänk om de nu kommer med en välmenande men urbota dum kommentar som gör ont?

Kast mellan aktivitet och passivitet Om man behöver IVF eller adoption för att få barn, kan man inte vara passiv. Det krävs ganska stora insatser och rentav uppoffringar. Pengar, ansträngningar, tårar, smärta, sorg. Men det är möjligt att bli gravid och föda barn utan att fatta något avgörande beslut, annat än att låta bli att använda preventivmedel och göra abort. Man kan bli biologisk förälder mot sin vilja. Men det är knappast någon som får IVF-barn eller adoptivbarn utan att vilja det, utan att önska det, ganska hett. Å andra sidan tvingas man ibland att vara totalt passiv, uthärda väntetider, acceptera att ens barnalstrande styrs av andra, vilt främmande människor. En stor del av resan mot ett barn sker utanför ens kontroll. Man kan inte göra något annat än att vänta, och vänta. Tills det är dags att växla upp igen, och ge full gas, och fatta ett nytt beslut.

Japp, tänkvärda ord. OK, glaset är tomt, dags att fylla på. Helga har filosoferat klart för ikväll.

Ledsen igen

Jag började skriva på ett inlägg igår. Det var ganska ljust i tonen och handlade mest om adoptionskursen vi går just nu, Asra frågade om den. Jag berättar mer om det en annan gång, lovar.

Egentligen mår jag ju hyfsat bra. Jag söker jobb för fullt, och visst, jag oroar mig en del för det. Men än så länge har jag inte panik. O och jag har varit på lägenhetsvisning, vi drömmer om att flytta till större, helst en trea. Sovrum, vardagsrum och bebisrum. Det var faktiskt O som benämnde det så, till min stora förvåning. Vi pratar en hel del om adoption, ofta är det O som tar upp ämnet. Jag tror att han funderar mycket på adoption nu, och det gör mig väldigt glad.

Igår kväll tog jag dessutom upp en väldigt gammal hobby: körsång. Jag har hittat en kör (på nätet, var annars?) som verkar vilja ha mig trots att jag är ganska ringrostig. Igår satt jag med på en repetition och vill de fortfarande ha mig efter provsjungning nästa vecka vill jag definitivt vara med. Repertoaren verkar rolig och stämningen är underbar. Nästan alla kom fram och hälsade och önskade mig välkommen.

Ja, ja, jag ska komma till ämnet. Det är skönt att skriva om körsång och adoption och komma ihåg eller intala mig att jag faktiskt mår rätt bra egentligen. Just idag gör jag det inte.

För vi har varit hos doktorn igen, och mer behövs inte. Det var en ny doktor den här gången, han får hädanefter heta doktor Donator. Förklaring kommer.

Det är alltid lika jobbigt att träffa ytterligare en ny läkare, och aldrig känns det som att vi får tillräckligt mycket tid. Tio minuter varade konsultationen den här gången, och det bestämdes att doktorn ska göra en laparoskopi på mig för att leta endometrios. Det blir troligen ganska snart, om någon månad. Doktor Donator höll med doktor Optimist i Göteborg i hans bedömning att svår mensvärk och fyra misslyckade IVF:er kan vara en indikation på endometrios.

Det är raka besked, men för övrigt blev vi rätt förvirrade av mötet. Doktor Donator tyckte inte att det var någon idé att göra en lap och leta endometrios om vi tänker fortsätta göra IVF med O:s spermier. Däremot tyckte han att det kanske kunde vara intressant att pröva donatorinsemination eller kanske rentav IVF med donerade spermier. Hej och hå, ett helt nytt alternativ är uppslängt på bordet, ett alternativ vi inte ens visste fanns. Privat donatorinsemination har jag hört talas om, men jag trodde att köerna var långa, och att man kunde göra IVF med donerade spermier visste jag inte. Jodå, det finns gott om donatorer i Norrland, sa doktorn. Hjälp. Vi har alltid trott att man kommer runt dåliga spermier med IVF (hur dåliga O:s spermier är finns det ju olika åsikter om, se min anteckning den 14 december), och att en eventuell orsak till alla misslyckanden snarare skulle sökas hos mig. Nu ställs det vi trodde att vi visste på ända. Igen.

Flera gånger upprepade dr Donator att han sett många lyckliga familjer som bildats med hjälp av donerade spermier, och att det ju faktiskt inte skiljer sig så mycket från styvfamiljer som är så vanliga nu för tiden. Jag påpekade inte att jag vuxit upp i en sådan vanlig styvfamilj, så jag vet vad han pratar om. Undrar om han själv gör det. Visserligen älskar jag min halvsyster innerligt, och jag känner en stark ömhet för min styvfar, men hans och min relation är den svåraste i mitt liv. Vi bodde ihop från det att jag var fem tills jag var nitton men vi är ändå mycket främmande för varann.

Dessutom. Dr Donator har ingen aning om vad han river upp med detta. O och jag har för flera år sedan diskuterat donatorinsemination. O är mycket negativ till det. Han tror sig inte kunna knyta an till ett barn som är mitt biologiska men inte hans. Han skulle känna sig utanför. Så känner han inte för adoption, eftersom vi då blir jämställda, ingen av oss skulle ha biologiska band till barnet. Jag förstår hur han menar men jag känner inte så själv. Hans inställning gör mig ledsen, jag kan inte hjälpa det.

Den där ilskan
Efteråt hade vi tänkt äta lunch tillsammans, men det blev inte så. Gallerian där vi tänkt leta lunchställe var tydligen barnvagnsvänlig, för den svärmade av mer eller mindre nyblivna mammor och bebisar. Numera är jag ganska immun mot dem, men inte idag. Medan vi stod och diskuterade om vi skulle strunta i lunchen, kom två mammor gående förbi oss, och stannade till. Jag tittade särskilt på den ena, och kände att det jag egentligen ville göra var att gå fram till henne och sparka hårt på barnvagnen, och sedan kanske rentav knäa henne i den stinna sexmånadersmagen. Just då var raseriet så oresonligt och oförsonligt. Varför hon och inte jag? Varför har hon två barn och jag inget? Varför måste jag ha dessa påfrestande gräl med min man, varför måste vi slitas isär för att vi måste ta ställning till något så bisarrt som spermiedonation?

Men ilskan rann snabbt av mig, och när jag nu skriver om att knäa en främmande kvinna i magen, mår jag nästan illa av det.

Tänka kort eller långt
Doktorn gav mig en lapp med information om operationen. Det är ingen stor eller märkvärdig operation, men den görs i alla fall under narkos, och man bör räkna med en veckas sjukskrivning. Plötsligt blev jag rädd. Tänk om jag dör under operationen? Ganska osannolikt, jag vet, men med min otur så. Ska jag verkligen utsätta mig för detta? Vill jag, vågar jag, orkar jag, är det värt det? Kan jag lita på att doktor Donator är mer omsorgsfull vid operationsbordet än vid sina konsultationer?

Om jag ska gå efter hur det känns just precis nu, så vill jag inte. Jag vill inte göra någon operation eller någon mer IVF. Jag vill inte bli undersökt, stucken, hoppfull, besviken en endaste gång mer. Jag vill ta den enklaste och säkraste vägen till att få barn, och det verkar vara att adoptera. Det är långt ifrån någon enkel väg, men alternativen är värre. Jag längtar så förtvivlat efter att ha ett normalt liv igen. Jag vill så gärna vara glad igen.

Men om jag tänker lite längre så inser jag att ett halvår hit eller dit inte spelar någon roll. Det bara känns så just nu. Tänk om jag ångrar mig om fem år, när det är för sent? Bättre då att göra detta också, så att jag verkligen aldrig aldrig kommer att undra vad som hade hänt om jag hade orkat lite till.

Jag ska verkligen försöka bortse från det nya alternativet som doktor Donator förespråkade. Dels för att O inte är positiv till det, jag orkar inte försöka övertala honom. Förresten vet jag knappt vad jag själv tycker i frågan. Jag ska också försöka strunta i vad dr D sa om att det inte är idé att behandla endometriosen om vi ändå tänker fortsätta med IVF. Dr Donator är inte IVF-läkare som doktor Optimist, och dr O verkar trots allt tro att eventuell endometriosbehandling kan förbättra våra chanser vid en ny IVF.

Fy vad jag är trött på det här.

Ledsen igen

Jag började skriva på ett inlägg igår. Det var ganska ljust i tonen och handlade mest om adoptionskursen vi går just nu, Asra frågade om den. Jag berättar mer om det en annan gång, lovar.

Egentligen mår jag ju hyfsat bra. Jag söker jobb för fullt, och visst, jag oroar mig en del för det. Men än så länge har jag inte panik. O och jag har varit på lägenhetsvisning, vi drömmer om att flytta till större, helst en trea. Sovrum, vardagsrum och bebisrum. Det var faktiskt O som benämnde det så, till min stora förvåning. Vi pratar en hel del om adoption, ofta är det O som tar upp ämnet. Jag tror att han funderar mycket på adoption nu, och det gör mig väldigt glad.

Igår kväll tog jag dessutom upp en väldigt gammal hobby: körsång. Jag har hittat en kör (på nätet, var annars?) som verkar vilja ha mig trots att jag är ganska ringrostig. Igår satt jag med på en repetition och vill de fortfarande ha mig efter provsjungning nästa vecka vill jag definitivt vara med. Repertoaren verkar rolig och stämningen är underbar. Nästan alla kom fram och hälsade och önskade mig välkommen.

Ja, ja, jag ska komma till ämnet. Det är skönt att skriva om körsång och adoption och komma ihåg eller intala mig att jag faktiskt mår rätt bra egentligen. Just idag gör jag det inte.

För vi har varit hos doktorn igen, och mer behövs inte. Det var en ny doktor den här gången, han får hädanefter heta doktor Donator. Förklaring kommer.

Det är alltid lika jobbigt att träffa ytterligare en ny läkare, och aldrig känns det som att vi får tillräckligt mycket tid. Tio minuter varade konsultationen den här gången, och det bestämdes att doktorn ska göra en laparoskopi på mig för att leta endometrios. Det blir troligen ganska snart, om någon månad. Doktor Donator höll med doktor Optimist i Göteborg i hans bedömning att svår mensvärk och fyra misslyckade IVF:er kan vara en indikation på endometrios.

Det är raka besked, men för övrigt blev vi rätt förvirrade av mötet. Doktor Donator tyckte inte att det var någon idé att göra en lap och leta endometrios om vi tänker fortsätta göra IVF med O:s spermier. Däremot tyckte han att det kanske kunde vara intressant att pröva donatorinsemination eller kanske rentav IVF med donerade spermier. Hej och hå, ett helt nytt alternativ är uppslängt på bordet, ett alternativ vi inte ens visste fanns. Privat donatorinsemination har jag hört talas om, men jag trodde att köerna var långa, och att man kunde göra IVF med donerade spermier visste jag inte. Jodå, det finns gott om donatorer i Norrland, sa doktorn. Hjälp. Vi har alltid trott att man kommer runt dåliga spermier med IVF (hur dåliga O:s spermier är finns det ju olika åsikter om, se min anteckning den 14 december), och att en eventuell orsak till alla misslyckanden snarare skulle sökas hos mig. Nu ställs det vi trodde att vi visste på ända. Igen.

Flera gånger upprepade dr Donator att han sett många lyckliga familjer som bildats med hjälp av donerade spermier, och att det ju faktiskt inte skiljer sig så mycket från styvfamiljer som är så vanliga nu för tiden. Jag påpekade inte att jag vuxit upp i en sådan vanlig styvfamilj, så jag vet vad han pratar om. Undrar om han själv gör det. Visserligen älskar jag min halvsyster innerligt, och jag känner en stark ömhet för min styvfar, men hans och min relation är den svåraste i mitt liv. Vi bodde ihop från det att jag var fem tills jag var nitton men vi är ändå mycket främmande för varann.

Dessutom. Dr Donator har ingen aning om vad han river upp med detta. O och jag har för flera år sedan diskuterat donatorinsemination. O är mycket negativ till det. Han tror sig inte kunna knyta an till ett barn som är mitt biologiska men inte hans. Han skulle känna sig utanför. Så känner han inte för adoption, eftersom vi då blir jämställda, ingen av oss skulle ha biologiska band till barnet. Jag förstår hur han menar men jag känner inte så själv. Hans inställning gör mig ledsen, jag kan inte hjälpa det.

Den där ilskan
Efteråt hade vi tänkt äta lunch tillsammans, men det blev inte så. Gallerian där vi tänkt leta lunchställe var tydligen barnvagnsvänlig, för den svärmade av mer eller mindre nyblivna mammor och bebisar. Numera är jag ganska immun mot dem, men inte idag. Medan vi stod och diskuterade om vi skulle strunta i lunchen, kom två mammor gående förbi oss, och stannade till. Jag tittade särskilt på den ena, och kände att det jag egentligen ville göra var att gå fram till henne och sparka hårt på barnvagnen, och sedan kanske rentav knäa henne i den stinna sexmånadersmagen. Just då var raseriet så oresonligt och oförsonligt. Varför hon och inte jag? Varför har hon två barn och jag inget? Varför måste jag ha dessa påfrestande gräl med min man, varför måste vi slitas isär för att vi måste ta ställning till något så bisarrt som spermiedonation?

Men ilskan rann snabbt av mig, och när jag nu skriver om att knäa en främmande kvinna i magen, mår jag nästan illa av det.

Tänka kort eller långt
Doktorn gav mig en lapp med information om operationen. Det är ingen stor eller märkvärdig operation, men den görs i alla fall under narkos, och man bör räkna med en veckas sjukskrivning. Plötsligt blev jag rädd. Tänk om jag dör under operationen? Ganska osannolikt, jag vet, men med min otur så. Ska jag verkligen utsätta mig för detta? Vill jag, vågar jag, orkar jag, är det värt det? Kan jag lita på att doktor Donator är mer omsorgsfull vid operationsbordet än vid sina konsultationer?

Om jag ska gå efter hur det känns just precis nu, så vill jag inte. Jag vill inte göra någon operation eller någon mer IVF. Jag vill inte bli undersökt, stucken, hoppfull, besviken en endaste gång mer. Jag vill ta den enklaste och säkraste vägen till att få barn, och det verkar vara att adoptera. Det är långt ifrån någon enkel väg, men alternativen är värre. Jag längtar så förtvivlat efter att ha ett normalt liv igen. Jag vill så gärna vara glad igen.

Men om jag tänker lite längre så inser jag att ett halvår hit eller dit inte spelar någon roll. Det bara känns så just nu. Tänk om jag ångrar mig om fem år, när det är för sent? Bättre då att göra detta också, så att jag verkligen aldrig aldrig kommer att undra vad som hade hänt om jag hade orkat lite till.

Jag ska verkligen försöka bortse från det nya alternativet som doktor Donator förespråkade. Dels för att O inte är positiv till det, jag orkar inte försöka övertala honom. Förresten vet jag knappt vad jag själv tycker i frågan. Jag ska också försöka strunta i vad dr D sa om att det inte är idé att behandla endometriosen om vi ändå tänker fortsätta med IVF. Dr Donator är inte IVF-läkare som doktor Optimist, och dr O verkar trots allt tro att eventuell endometriosbehandling kan förbättra våra chanser vid en ny IVF.

Fy vad jag är trött på det här.

Segt

Tjahapp, så var det nytt år igen. Jag som trodde att 2004 skulle vara vårt ödesår, året då vi antingen blev gravida eller då vi slutligen bestämde oss för att skita i projektet biologiska barn. Men så har det ju inte blivit som bekant.

Jag är rätt trött numera. Inte särskilt ledsen, faktiskt. Ledsenheten finns hos mig och dyker upp ibland men alltmer sällan. Jag har äntligen lyckats lära mig hur jag ska göra för att hyfsat väl kunna styra undan den. Inte titta för noga på söta barn på tunnelbanan, gå snabbt förbi barnavdelningen på Åhléns (där finns en liten pepparkaksdress som får mitt hjärta att gå sönder). Slänga mejlen från gamla kurskompisar som inte hör av sig annat än för att förkunna att de fått en liten Victor eller vadfan det nu blev. Minimera kontakten med mamma och svärmor. Det senare gör mig egentligen ont. Jag förstår inte riktigt varför, men jag märker oerhört väl att jag oftast blir ledsen av att prata med någon av dem, så därför undviker jag det. O får sköta kontakten med sina föräldrar helt på egen hand, och eftersom han inte är någon pratkvarn så blir det inte mycket pratat med dem numera. De lider nog mer av det än vi, men just nu orkar vi inte ha dåligt samvete över det.

Hitta jobb
Faktum är att det som oroar mig mest just nu är min jobbsituation. Under hela förra året orkade jag inte tänka på det. Jag hade fullt upp med IVF:er och med kursen i projektledning. Nytt jobb var något jag sköt undan, jag ville desperat att barnfrågan skulle lösa sig först. Jag hoppades så innerligt att bli gravid.

Men nu vill jag ha jobb, jag vill börja arbeta. Jag behöver ha något att göra, något jag är duktig på, jag behöver bekräftelsen. Inte minst vill jag tjäna pengar igen. Under november månad sökte jag en hel drös med jobb och nu börjar nejsvaren droppa in. En åtta-nio återstår, och visst försöker jag hålla hoppet uppe men jag skulle bli förvånad om jag blir kallad till intervju, i så fall hade jag väl redan hört något.

Nåja, det är ju "bara" att spotta i nävarna, borsta av sig dammet, rätta till lockarna och se glad ut. Det finns tecken på att arbetsmarknaden börjar vända, kanske blir januari en bra månad. Under tiden pillar jag lite med CV och ansökningsbrev, jag har en del idéer om hur jag ska ändra på dem. Mitt CV hänger med sedan många år tillbaka, naturligtvis har jag uppdaterat det men vad gäller uppläggning och utseende ser det likadant ut som, hum, 1997? Inte för att jag tror att några kosmetiska förändringar kommer att ge några dramatiska effekter, men det känns i alla fall bättre att ändra.

Stockholm, Stockholm gör mig glad
Endera dagen ska jag posta lite bilder på vårt nya hem. Måste bara städa lite först. Många frågar och undrar. Känner jag mig isolerad i förorten? Nej, behöver bara titta ut genom fönstret så ser jag dagisbarn och byggjobbare. När jag vill kan jag gå till biblioteket där de redan känner igen mig. Blomsterhandlaren hejar alltid på mig. Saknar jag inte familj och vänner? Öhh, pappa bor ju här. För första gången sedan jag var fem år bor jag i samma stad som min pappa. För första gången sedan dess kan jag skiljas från honom utan att behöva fundera på när vi kommer att ses härnäst. Jo, jag saknar min syster. Vad gäller övrig familj, se ovan om mamma & svärmor. Vänner, tja, jag har dragit mig undan de flesta. Jo, jag saknar en del vänner, det gör jag. Men det finns ju telefon och mejl. Och jag har faktiskt hittat några nya i Stockholm! Saknar jag huset? Nja, inte speciellt. Det blir nog värre till våren när det börjar rycka i trädgårdstarmen.

Istället känns detta som ett äventyr. Det är t o m roligt att åka till sunkiga stormarknader och handla, det är så jävla skönt att inte åka till samma gamla Backaplan. Jag åker tunnelbana och tvärbana och studerar kartor och lär mig hitta, och mumlar gatunamn och tunnelbanestationer som vore de mantran. Häromdagen gick jag från Riddarholmen till Gamla stans tunnelbana. Solen hade just gått ner och Riddarfjärden var näst intill neonblå. Jag var lycklig resten av kvällen.

Dessutom är det vädret. Det regnar ju knappt här! Solen skiner banne mig flera dagar per vecka. Otroligt men sant. Och det där om att stockholmare skulle vara snorkiga, var kommer det ifrån? Nästan varje dag sker små möten som får mig att le.

Men Göteborg är och förblir hemma. Vi kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Stockholm är bara en förälskelse, men än så länge är den underbar.

Och på förekommen anledning (Asras inlägg i gästboken) kan jag inte låta bli att dra det som O hörde av en kollega: Snacket om vilken stad som är Sveriges framsida, det behöver man ju inte undra över. Var finns fotbollslaget Häcken och var ligger förorten Fittja?

Höhö, den var så dålig att jag nog måste vara göteborgare i själen i alla fall.

Segt

Tjahapp, så var det nytt år igen. Jag som trodde att 2004 skulle vara vårt ödesår, året då vi antingen blev gravida eller då vi slutligen bestämde oss för att skita i projektet biologiska barn. Men så har det ju inte blivit som bekant.

Jag är rätt trött numera. Inte särskilt ledsen, faktiskt. Ledsenheten finns hos mig och dyker upp ibland men alltmer sällan. Jag har äntligen lyckats lära mig hur jag ska göra för att hyfsat väl kunna styra undan den. Inte titta för noga på söta barn på tunnelbanan, gå snabbt förbi barnavdelningen på Åhléns (där finns en liten pepparkaksdress som får mitt hjärta att gå sönder). Slänga mejlen från gamla kurskompisar som inte hör av sig annat än för att förkunna att de fått en liten Victor eller vadfan det nu blev. Minimera kontakten med mamma och svärmor. Det senare gör mig egentligen ont. Jag förstår inte riktigt varför, men jag märker oerhört väl att jag oftast blir ledsen av att prata med någon av dem, så därför undviker jag det. O får sköta kontakten med sina föräldrar helt på egen hand, och eftersom han inte är någon pratkvarn så blir det inte mycket pratat med dem numera. De lider nog mer av det än vi, men just nu orkar vi inte ha dåligt samvete över det.

Hitta jobb
Faktum är att det som oroar mig mest just nu är min jobbsituation. Under hela förra året orkade jag inte tänka på det. Jag hade fullt upp med IVF:er och med kursen i projektledning. Nytt jobb var något jag sköt undan, jag ville desperat att barnfrågan skulle lösa sig först. Jag hoppades så innerligt att bli gravid.

Men nu vill jag ha jobb, jag vill börja arbeta. Jag behöver ha något att göra, något jag är duktig på, jag behöver bekräftelsen. Inte minst vill jag tjäna pengar igen. Under november månad sökte jag en hel drös med jobb och nu börjar nejsvaren droppa in. En åtta-nio återstår, och visst försöker jag hålla hoppet uppe men jag skulle bli förvånad om jag blir kallad till intervju, i så fall hade jag väl redan hört något.

Nåja, det är ju "bara" att spotta i nävarna, borsta av sig dammet, rätta till lockarna och se glad ut. Det finns tecken på att arbetsmarknaden börjar vända, kanske blir januari en bra månad. Under tiden pillar jag lite med CV och ansökningsbrev, jag har en del idéer om hur jag ska ändra på dem. Mitt CV hänger med sedan många år tillbaka, naturligtvis har jag uppdaterat det men vad gäller uppläggning och utseende ser det likadant ut som, hum, 1997? Inte för att jag tror att några kosmetiska förändringar kommer att ge några dramatiska effekter, men det känns i alla fall bättre att ändra.

Stockholm, Stockholm gör mig glad
Endera dagen ska jag posta lite bilder på vårt nya hem. Måste bara städa lite först. Många frågar och undrar. Känner jag mig isolerad i förorten? Nej, behöver bara titta ut genom fönstret så ser jag dagisbarn och byggjobbare. När jag vill kan jag gå till biblioteket där de redan känner igen mig. Blomsterhandlaren hejar alltid på mig. Saknar jag inte familj och vänner? Öhh, pappa bor ju här. För första gången sedan jag var fem år bor jag i samma stad som min pappa. För första gången sedan dess kan jag skiljas från honom utan att behöva fundera på när vi kommer att ses härnäst. Jo, jag saknar min syster. Vad gäller övrig familj, se ovan om mamma & svärmor. Vänner, tja, jag har dragit mig undan de flesta. Jo, jag saknar en del vänner, det gör jag. Men det finns ju telefon och mejl. Och jag har faktiskt hittat några nya i Stockholm! Saknar jag huset? Nja, inte speciellt. Det blir nog värre till våren när det börjar rycka i trädgårdstarmen.

Istället känns detta som ett äventyr. Det är t o m roligt att åka till sunkiga stormarknader och handla, det är så jävla skönt att inte åka till samma gamla Backaplan. Jag åker tunnelbana och tvärbana och studerar kartor och lär mig hitta, och mumlar gatunamn och tunnelbanestationer som vore de mantran. Häromdagen gick jag från Riddarholmen till Gamla stans tunnelbana. Solen hade just gått ner och Riddarfjärden var näst intill neonblå. Jag var lycklig resten av kvällen.

Dessutom är det vädret. Det regnar ju knappt här! Solen skiner banne mig flera dagar per vecka. Otroligt men sant. Och det där om att stockholmare skulle vara snorkiga, var kommer det ifrån? Nästan varje dag sker små möten som får mig att le.

Men Göteborg är och förblir hemma. Vi kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Stockholm är bara en förälskelse, men än så länge är den underbar.

Och på förekommen anledning (Asras inlägg i gästboken) kan jag inte låta bli att dra det som O hörde av en kollega: Snacket om vilken stad som är Sveriges framsida, det behöver man ju inte undra över. Var finns fotbollslaget Häcken och var ligger förorten Fittja?

Höhö, den var så dålig att jag nog måste vara göteborgare i själen i alla fall.