Jag har inga konkreta planer på att ta livet av mig, det är inte det. Men jag kan verkligen inte se någon mening med att leva just nu. Jag inser att det troligen kommer att kännas bättre någon gång, vid någon tidpunkt i framtiden. Men just nu sitter jag fast här och vet fan inte hur jag ska ta mig dit.
Jag tror att jag är i desperat behov av någon sorts bekräftelse. På att livet kan vara skönt att leva, på att jag är värd ha ett sådant liv. Det känns som att jag de senaste åren har öst ur mig, dränerat mig, kramat mig snustorr på all kraft och energi. Och jag har inte fått ett enda jävla skit tillbaka. Göra IVF eller söka jobb, det spelar ingen roll. Inga resultat.
Till råga på allt ska jag opereras på måndag. Det är lika bra att få eländet överstökat, men jag blev lite överraskad av att beskedet kom med så kort varsel.
Detta är troligen en effekt av min allmänna trötthet på och misstro mot allt vad sjukvården heter, och det är troligen helt obefogat, och jag känner mig fånig som ens tänker tanken, och till och med skriver den. Men i alla fall. Jag är rädd att jag ska dö under operationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar