Läses på egen risk, innehållet kan uppfattas som stötande

Två graviditetsbesked på en dag. Det gör fortfarande ont, även om jag hanterar det bättre nu än förr (lösningen kallas förträngning). Ena beskedet är en yngre släkting som ska ha barn. Hon gifte sig för ett par år sedan och verkar allmänt perfekt och förutsägbar så jag är inte förvånad, har mer eller mindre gått och väntat på detta. På sätt och vis är jag lite ledsen för hennes skull också, för min närmaste familj reagerade inte speciellt positivt, de tänkte genast på mig. Det är förstås inte rätt att min olycka ska gå ut över andra så till den milda grad. Jag förstår inte varför livet måste vara så komplicerat?

Den andra graviditeten är en infertilitetssyster i cyberrymden, och naturligtvis är jag glad för hennes skull. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela vägen.

På diskussionsforumet där jag vanligen häckar läser jag dessutom idag ett inlägg från en signatur jag känner igen lite svagt, någon som blev gravid när jag kämpade med IVF nr ett eller två, och som nu är tillbaka för syskonförsök.

Vad ska man då göra åt detta? Har man rätt att bli sårad och ledsen över att folk lever sina liv? Egentligen inte. Deras lycka tar inget från mig. Jag hade inte haft större chans att få barn om de inte hade fått några.

Fast det läskiga är ju att jag faktiskt mår bättre när jag slipper bli påmind. Mitt liv hade onekligen varit lättare om jag kunde leva i en värld där ingen fick barn. Det är ju därför jag isolerar mig, och vägrar träffa kusiner och svågrar med barn. Men min krets blir trängre och trängre. Jag kan sluta läsa på nätet, jag kan sluta gå på släktkalas. Men jag kan inte stänga mig inne helt. Jag måste fortsätta leva.

Så jag har ingen lösning på detta. Jag hankar mig fram, tar en dag i taget.

Kanske försöker livet lära mig något med detta, fast jag vägrar lyssna. Jag tycker ju fortfarande innerst inne att jag borde stå överst på Bebisgudens lista. Visa mig någon som har försökt längre än sex år och gjort fler än åtta IVF:er, så får hon stå före mig.

Kunde jag ge fan i allt detta och sluta vilja ha barn så skulle jag göra det. Visa mig var jag ska lägga snittet så sköter jag amputationen själv, utan bedövning.