2005-01-18

Ledsen igen

Jag började skriva på ett inlägg igår. Det var ganska ljust i tonen och handlade mest om adoptionskursen vi går just nu, Asra frågade om den. Jag berättar mer om det en annan gång, lovar.

Egentligen mår jag ju hyfsat bra. Jag söker jobb för fullt, och visst, jag oroar mig en del för det. Men än så länge har jag inte panik. O och jag har varit på lägenhetsvisning, vi drömmer om att flytta till större, helst en trea. Sovrum, vardagsrum och bebisrum. Det var faktiskt O som benämnde det så, till min stora förvåning. Vi pratar en hel del om adoption, ofta är det O som tar upp ämnet. Jag tror att han funderar mycket på adoption nu, och det gör mig väldigt glad.

Igår kväll tog jag dessutom upp en väldigt gammal hobby: körsång. Jag har hittat en kör (på nätet, var annars?) som verkar vilja ha mig trots att jag är ganska ringrostig. Igår satt jag med på en repetition och vill de fortfarande ha mig efter provsjungning nästa vecka vill jag definitivt vara med. Repertoaren verkar rolig och stämningen är underbar. Nästan alla kom fram och hälsade och önskade mig välkommen.

Ja, ja, jag ska komma till ämnet. Det är skönt att skriva om körsång och adoption och komma ihåg eller intala mig att jag faktiskt mår rätt bra egentligen. Just idag gör jag det inte.

För vi har varit hos doktorn igen, och mer behövs inte. Det var en ny doktor den här gången, han får hädanefter heta doktor Donator. Förklaring kommer.

Det är alltid lika jobbigt att träffa ytterligare en ny läkare, och aldrig känns det som att vi får tillräckligt mycket tid. Tio minuter varade konsultationen den här gången, och det bestämdes att doktorn ska göra en laparoskopi på mig för att leta endometrios. Det blir troligen ganska snart, om någon månad. Doktor Donator höll med doktor Optimist i Göteborg i hans bedömning att svår mensvärk och fyra misslyckade IVF:er kan vara en indikation på endometrios.

Det är raka besked, men för övrigt blev vi rätt förvirrade av mötet. Doktor Donator tyckte inte att det var någon idé att göra en lap och leta endometrios om vi tänker fortsätta göra IVF med O:s spermier. Däremot tyckte han att det kanske kunde vara intressant att pröva donatorinsemination eller kanske rentav IVF med donerade spermier. Hej och hå, ett helt nytt alternativ är uppslängt på bordet, ett alternativ vi inte ens visste fanns. Privat donatorinsemination har jag hört talas om, men jag trodde att köerna var långa, och att man kunde göra IVF med donerade spermier visste jag inte. Jodå, det finns gott om donatorer i Norrland, sa doktorn. Hjälp. Vi har alltid trott att man kommer runt dåliga spermier med IVF (hur dåliga O:s spermier är finns det ju olika åsikter om, se min anteckning den 14 december), och att en eventuell orsak till alla misslyckanden snarare skulle sökas hos mig. Nu ställs det vi trodde att vi visste på ända. Igen.

Flera gånger upprepade dr Donator att han sett många lyckliga familjer som bildats med hjälp av donerade spermier, och att det ju faktiskt inte skiljer sig så mycket från styvfamiljer som är så vanliga nu för tiden. Jag påpekade inte att jag vuxit upp i en sådan vanlig styvfamilj, så jag vet vad han pratar om. Undrar om han själv gör det. Visserligen älskar jag min halvsyster innerligt, och jag känner en stark ömhet för min styvfar, men hans och min relation är den svåraste i mitt liv. Vi bodde ihop från det att jag var fem tills jag var nitton men vi är ändå mycket främmande för varann.

Dessutom. Dr Donator har ingen aning om vad han river upp med detta. O och jag har för flera år sedan diskuterat donatorinsemination. O är mycket negativ till det. Han tror sig inte kunna knyta an till ett barn som är mitt biologiska men inte hans. Han skulle känna sig utanför. Så känner han inte för adoption, eftersom vi då blir jämställda, ingen av oss skulle ha biologiska band till barnet. Jag förstår hur han menar men jag känner inte så själv. Hans inställning gör mig ledsen, jag kan inte hjälpa det.

Den där ilskan
Efteråt hade vi tänkt äta lunch tillsammans, men det blev inte så. Gallerian där vi tänkt leta lunchställe var tydligen barnvagnsvänlig, för den svärmade av mer eller mindre nyblivna mammor och bebisar. Numera är jag ganska immun mot dem, men inte idag. Medan vi stod och diskuterade om vi skulle strunta i lunchen, kom två mammor gående förbi oss, och stannade till. Jag tittade särskilt på den ena, och kände att det jag egentligen ville göra var att gå fram till henne och sparka hårt på barnvagnen, och sedan kanske rentav knäa henne i den stinna sexmånadersmagen. Just då var raseriet så oresonligt och oförsonligt. Varför hon och inte jag? Varför har hon två barn och jag inget? Varför måste jag ha dessa påfrestande gräl med min man, varför måste vi slitas isär för att vi måste ta ställning till något så bisarrt som spermiedonation?

Men ilskan rann snabbt av mig, och när jag nu skriver om att knäa en främmande kvinna i magen, mår jag nästan illa av det.

Tänka kort eller långt
Doktorn gav mig en lapp med information om operationen. Det är ingen stor eller märkvärdig operation, men den görs i alla fall under narkos, och man bör räkna med en veckas sjukskrivning. Plötsligt blev jag rädd. Tänk om jag dör under operationen? Ganska osannolikt, jag vet, men med min otur så. Ska jag verkligen utsätta mig för detta? Vill jag, vågar jag, orkar jag, är det värt det? Kan jag lita på att doktor Donator är mer omsorgsfull vid operationsbordet än vid sina konsultationer?

Om jag ska gå efter hur det känns just precis nu, så vill jag inte. Jag vill inte göra någon operation eller någon mer IVF. Jag vill inte bli undersökt, stucken, hoppfull, besviken en endaste gång mer. Jag vill ta den enklaste och säkraste vägen till att få barn, och det verkar vara att adoptera. Det är långt ifrån någon enkel väg, men alternativen är värre. Jag längtar så förtvivlat efter att ha ett normalt liv igen. Jag vill så gärna vara glad igen.

Men om jag tänker lite längre så inser jag att ett halvår hit eller dit inte spelar någon roll. Det bara känns så just nu. Tänk om jag ångrar mig om fem år, när det är för sent? Bättre då att göra detta också, så att jag verkligen aldrig aldrig kommer att undra vad som hade hänt om jag hade orkat lite till.

Jag ska verkligen försöka bortse från det nya alternativet som doktor Donator förespråkade. Dels för att O inte är positiv till det, jag orkar inte försöka övertala honom. Förresten vet jag knappt vad jag själv tycker i frågan. Jag ska också försöka strunta i vad dr D sa om att det inte är idé att behandla endometriosen om vi ändå tänker fortsätta med IVF. Dr Donator är inte IVF-läkare som doktor Optimist, och dr O verkar trots allt tro att eventuell endometriosbehandling kan förbättra våra chanser vid en ny IVF.

Fy vad jag är trött på det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar