2005-01-21

Slinter på tagneterna?

Det är lika bra att bekänna med en gång, jag är inte spikandes nykter när jag skriver detta. Och det är skönt. Kanske är detta lösningen på mitt deppande, att vara lite småpackad resten av livet?

Å andra sidan, kanske inte.

Svallvågorna från läkarbesöket har ebbat ut nu, tror jag. Men jag var rejält nere hela dagen efteråt. Det går inte att komma ifrån att det är upprivande att få kartan omritad gång på gång på gång. Och så ännu en gång, när man trodde att man hade koll på läget.

Jag blir så oerhört smickrad av att se räknaren på förstasidan ticka stadigt uppåt. Vilka är ni alla okända går in här och läser det jag kräks ur mig? Att ni står ut? Jag är glad att ni finns, fast jag inte vet vilka ni är. Jo, jag anar vilka somliga av er är.

Adoptionen
Kan ni gissa vad som har hänt? O och jag har bytt plats vad gäller adoption. Plötsligt är det jag som fegar och tvekar, och han som är lugn och trygg. "Tänk om vi tycker att barnet är fult?", frågar jag. "Det kommer vi inte att tycka", svarar han. "Jamen OM?!?". "Då får vi skärpa till oss".

Så enkelt är det.

Vi är med barn
Jag har läst några riktigt bra böcker om adoption på sistone. Jag ska ta mig samman och skriva om dem på boksidan. En av dem är Vänta adoptivbarn, en annorlunda graviditet av Madeleine Kats. Den är inget sockerpiller direkt, detta är en dam som kör med raka rör, och jag är glad att jag var förberedd innan jag läste boken. Men detta skriver hon mycket klokt om: väntan på barn är som en graviditet, oavsett om man är biologiskt gravid eller inte. Vid en biologisk graviditet växer barnet inte bara i livmodern utan också i hjärtat och själen, och det hos båda föräldrarna. Väntar man och längtar efter barn sker det en process i en, man kan säga att ens barn växer i ens själ och hjärta, även om man inte väntar barn i medicinsk mening.

Jag har varit gravid länge nu.

Det svåraste, enligt Madeleine Kats, är tre saker. Detta tycker jag gäller oavsett om man adopterar eller gör IVF.

Osäkerheten Man vet inte om det blir barn eller inte, och om det blir det vet man inte när. Hela tiden tappar man hoppet och plågas av tanken att det kanske inte är meningen, det kanske är fel på oss som inte kan, vi kanske inte heller ska få.

Det syns inte Hur ska man berätta för omgivningen att man bär på ett önskebarn som man försöker närma sig genom att göra IVF eller genomföra en adoptionsprocess? Det syns inte på en. Tänk om de nu kommer med en välmenande men urbota dum kommentar som gör ont?

Kast mellan aktivitet och passivitet Om man behöver IVF eller adoption för att få barn, kan man inte vara passiv. Det krävs ganska stora insatser och rentav uppoffringar. Pengar, ansträngningar, tårar, smärta, sorg. Men det är möjligt att bli gravid och föda barn utan att fatta något avgörande beslut, annat än att låta bli att använda preventivmedel och göra abort. Man kan bli biologisk förälder mot sin vilja. Men det är knappast någon som får IVF-barn eller adoptivbarn utan att vilja det, utan att önska det, ganska hett. Å andra sidan tvingas man ibland att vara totalt passiv, uthärda väntetider, acceptera att ens barnalstrande styrs av andra, vilt främmande människor. En stor del av resan mot ett barn sker utanför ens kontroll. Man kan inte göra något annat än att vänta, och vänta. Tills det är dags att växla upp igen, och ge full gas, och fatta ett nytt beslut.

Japp, tänkvärda ord. OK, glaset är tomt, dags att fylla på. Helga har filosoferat klart för ikväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar