Segt

Tjahapp, så var det nytt år igen. Jag som trodde att 2004 skulle vara vårt ödesår, året då vi antingen blev gravida eller då vi slutligen bestämde oss för att skita i projektet biologiska barn. Men så har det ju inte blivit som bekant.

Jag är rätt trött numera. Inte särskilt ledsen, faktiskt. Ledsenheten finns hos mig och dyker upp ibland men alltmer sällan. Jag har äntligen lyckats lära mig hur jag ska göra för att hyfsat väl kunna styra undan den. Inte titta för noga på söta barn på tunnelbanan, gå snabbt förbi barnavdelningen på Åhléns (där finns en liten pepparkaksdress som får mitt hjärta att gå sönder). Slänga mejlen från gamla kurskompisar som inte hör av sig annat än för att förkunna att de fått en liten Victor eller vadfan det nu blev. Minimera kontakten med mamma och svärmor. Det senare gör mig egentligen ont. Jag förstår inte riktigt varför, men jag märker oerhört väl att jag oftast blir ledsen av att prata med någon av dem, så därför undviker jag det. O får sköta kontakten med sina föräldrar helt på egen hand, och eftersom han inte är någon pratkvarn så blir det inte mycket pratat med dem numera. De lider nog mer av det än vi, men just nu orkar vi inte ha dåligt samvete över det.

Hitta jobb
Faktum är att det som oroar mig mest just nu är min jobbsituation. Under hela förra året orkade jag inte tänka på det. Jag hade fullt upp med IVF:er och med kursen i projektledning. Nytt jobb var något jag sköt undan, jag ville desperat att barnfrågan skulle lösa sig först. Jag hoppades så innerligt att bli gravid.

Men nu vill jag ha jobb, jag vill börja arbeta. Jag behöver ha något att göra, något jag är duktig på, jag behöver bekräftelsen. Inte minst vill jag tjäna pengar igen. Under november månad sökte jag en hel drös med jobb och nu börjar nejsvaren droppa in. En åtta-nio återstår, och visst försöker jag hålla hoppet uppe men jag skulle bli förvånad om jag blir kallad till intervju, i så fall hade jag väl redan hört något.

Nåja, det är ju "bara" att spotta i nävarna, borsta av sig dammet, rätta till lockarna och se glad ut. Det finns tecken på att arbetsmarknaden börjar vända, kanske blir januari en bra månad. Under tiden pillar jag lite med CV och ansökningsbrev, jag har en del idéer om hur jag ska ändra på dem. Mitt CV hänger med sedan många år tillbaka, naturligtvis har jag uppdaterat det men vad gäller uppläggning och utseende ser det likadant ut som, hum, 1997? Inte för att jag tror att några kosmetiska förändringar kommer att ge några dramatiska effekter, men det känns i alla fall bättre att ändra.

Stockholm, Stockholm gör mig glad
Endera dagen ska jag posta lite bilder på vårt nya hem. Måste bara städa lite först. Många frågar och undrar. Känner jag mig isolerad i förorten? Nej, behöver bara titta ut genom fönstret så ser jag dagisbarn och byggjobbare. När jag vill kan jag gå till biblioteket där de redan känner igen mig. Blomsterhandlaren hejar alltid på mig. Saknar jag inte familj och vänner? Öhh, pappa bor ju här. För första gången sedan jag var fem år bor jag i samma stad som min pappa. För första gången sedan dess kan jag skiljas från honom utan att behöva fundera på när vi kommer att ses härnäst. Jo, jag saknar min syster. Vad gäller övrig familj, se ovan om mamma & svärmor. Vänner, tja, jag har dragit mig undan de flesta. Jo, jag saknar en del vänner, det gör jag. Men det finns ju telefon och mejl. Och jag har faktiskt hittat några nya i Stockholm! Saknar jag huset? Nja, inte speciellt. Det blir nog värre till våren när det börjar rycka i trädgårdstarmen.

Istället känns detta som ett äventyr. Det är t o m roligt att åka till sunkiga stormarknader och handla, det är så jävla skönt att inte åka till samma gamla Backaplan. Jag åker tunnelbana och tvärbana och studerar kartor och lär mig hitta, och mumlar gatunamn och tunnelbanestationer som vore de mantran. Häromdagen gick jag från Riddarholmen till Gamla stans tunnelbana. Solen hade just gått ner och Riddarfjärden var näst intill neonblå. Jag var lycklig resten av kvällen.

Dessutom är det vädret. Det regnar ju knappt här! Solen skiner banne mig flera dagar per vecka. Otroligt men sant. Och det där om att stockholmare skulle vara snorkiga, var kommer det ifrån? Nästan varje dag sker små möten som får mig att le.

Men Göteborg är och förblir hemma. Vi kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Stockholm är bara en förälskelse, men än så länge är den underbar.

Och på förekommen anledning (Asras inlägg i gästboken) kan jag inte låta bli att dra det som O hörde av en kollega: Snacket om vilken stad som är Sveriges framsida, det behöver man ju inte undra över. Var finns fotbollslaget Häcken och var ligger förorten Fittja?

Höhö, den var så dålig att jag nog måste vara göteborgare i själen i alla fall.