Gräsligt, övermåttan gräsligt

En del saker borde inte få hända.

Det är ett tag nu som jag ofta tänkt att jag vill byta liv med någon, vem som helst. De behöver inte ens ha barn för att jag ska vilja ha deras liv. Vem som helst är lyckligare än jag, har jag tänkt.

Men inte idag. Jag tittar ner på min kropp, mina bröst, mina armar, mina händer, jag vänder på dem och synar handflatorna, sträcker på fingrarna. Jag lever. Jag är frisk, jag är hel, jag fungerar. Inte nog med det, min man lever och är hos mig, min man som jag har varit så arg på. Nämner jag någonsin att jag älskar honom? För det gör jag, och jag är tacksam över att just vi hittade varann och har haft varann i snart tretton år.

Just idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag inte är femton år och har förlorat hela min familj, därför att jag valde att vara kvar på hotellet medan de andra gick ner på stranden. Att jag inte förutom min familj dessutom har förlorat mitt hem och alla mina ägodelar och alla möjligheter att försörja mig.

Count your blessings, säger man på engelska. Det tror jag att jag ska göra ikväll, på årets näst sista dag.